Kanske är det så att det inte händer nåt, vad vet jag

"Kulturradion" i p1 just nu.
Hur orkar dom kalla ett program om tre författare för "Triss i damer"?
Jag fattar inte.

God jul

Sexmobbning

På tunnelbanan på väg till jobbet var det en liten man i äkta svensk överdimensionerad dunjacka som stod och gned sig mot mitt ben.
Jag undrade om han skulle sno något.
Han speglade sig hela tiden i glasrutan i dörren för att se hur det såg ut när han stod så nära mig. Det var inte precis fullt i tunnelbanan.
Jag tog upp en bok och försökte läsa och i samma rörelse putta bort honom lite grand men det gick inte. Jag tänkte på olika metoder för att protestera mot sådant här utan att det känns som att man är med i en Benny Hill-sketch, men jag kunde inte komma på nåt, är inte säker på att det finns. Jag kommer aldrig på nåt. Jag tänkte typ: bara det inte kommer någon jag känner. Många av er är säkert jätteduktiga på att säga till eller gå undan eller vad man nu gör men jag tycker att det är för hemskt, jag vill inte titta på en sån här person, jag vill inte säga någonting till honom.

Mellan Mariatorget och Slussen gjorde han en serie rörelser som innebar att det inte längre kunde finnas något tvivel om vad han ville uttrycka.
OK, tänkte jag, jag får gå av här.
Sen fattade jag att det var det som var hans grand finale, för han gick av.

Dessvärre är det nog fortfarande detta det handlar om, att det står små män och gnider sina könsdelar mot en på tunnelbanan.
Det är ju så banalt.
Det är pinsamt att prata om.

Den borgerliga familjen igen och igen

Den här artikeln blev verkligen så där, men jag tänkte försöka lägga ut alla texter på den här bloggen. (Eller möjligen på min personliga arenagruppshemsida som är så otroligt lam med typ spår från tre veckor någon gång i början av året då jag hann lägga upp lite krönikor och shit.)

Varför är Fredrik och Filippa så fascinerande? Varför måste det skrivas artiklar om dem varje dag? Jo, men alltså de är verkligen som Västermalmsgallerian. Jag vet inte om någon annan i Stockholm upplevt samma sak, men när Västermalmsgallerian öppnade, och "lattemammorna" blev ett begrepp, så ville jag bara vara där hela tiden.
So addictive.

Samma sak gäller tidningen mama och Fredrik och Filippa Reinfeldt och Svenska Dagbladets helgbilagor.
Det är nåt med statusjakten och det där nogranna flauntadet av livsstil som blir så härligt när det görs in the mainstream. Allt är liksom nytt och fint, alla knarkare på Fridhemsplan är borta, och allting vill så himla mycket och gärna och ändå är det lite b. Det är känslomässigt.

I love Reinfeldt

Nu är artikeln om livspusslet färdig och finns i nya numret av Arena. Lite svårtolkade reaktioner dock. Åsa Linderborg verkade tänka att det var en artikel om för och nackdelar med sextimmarsarbetsdag och en man på svenska dagbladets ledarsida skrev någonting häromdagen som faktiskt var helt obegripligt.

Alla måste köpa nya Arena för att spana in bilderna på Fredrik Reinfeldt, tagna från moderaternas promotionmaterial "Fredrik i bilder". Tyvärr kom inte en bild med i tidningen, den där Fredrik efter middagen sopar bort smulor från matbordet med ena handen och håller den andra som ett uppsamlingskärl vid bordskanten. Och liksom står helt stelt och konstigt.
Fredrik Reinfeldt är så himla underbar eftersom han är så övertydligt representativ (vilket Persson säkert också var, men mer för en helt annan värld). Han är som Västermalmsgallerian när den öppnade. Han är platt tv.

Nu min fråga: är life's jigsaw puzzle den engelska översättningen av livspussel eller? (Jag vet att hela grejen heter work life balance på engelska, men jag undrar alltså vad ordet för livspusslet är, om det finns nåt.)

Konsthantverkspolitik

Nu har nya numret av Slicker kommit.
Tror det säljs t ex på Konst-ig.

Förnedringstv

Jag ska gå på Slutfesten i kväll vilket känns mycket bra eftersom det innebär att jag inte kommer att kunna se kvällens Kobra, som handlar om privat och offentligt språk och bloggar och dagböcker, och troligtvis innehåller en ganska pinsam intervju där om den här bloggen. En intervju med mig.

Jag fick frågorna mailade till mig först och skrev svar så här:

Tycker att det är intressant när du säger att bloggen är en klassiskt kvinnlig uttrycksform - varför?
– Jag menade inte att bloggen är specifikt kvinnlig eller manlig - utom möjligen i det avseendet att dagboken är en genre där kvinnor varit verksamma - men
1 bloggen är antipatriarkal i den meningen att den detroniserar en väldigt viktiig patriarkal figur: Författaren/Skaparen. Läsare kan liksom ställa frågor eller komma med kritik direkt och dessutom kan man som författare använda bloggen för att testa ollika saker på sina läsare och i och med det så blir de mer delaktiga i en process. Man ser att den här processen inte är gudomlig.
2 Den är oberoende av maktstrukturer eftersom den är öppen för vem som helst med tillgång till internet.
3 Den erbjuder en möjlighet att vara anonym vilket verkar vara intressant för många kvinnor
Varför tror du att kvinnor skriver offentligt på bloggar men fortfarande väljer att vara anonyma?
– Jag tror att skrivande och att uttrycka sina åsikter är förknippat med ganska mycket skam.
Dessutom är det så i alla medier att kvinnor är mer utsatta för hot och hatbrev och det är ju det som är problemet med bloggen; att läsarna kan reagera.
Varför är bloggandet intressant i din mening?
– Jag följer mest bloggar om musik och bloggar som är mer traditionella dagböcker, de tycker jag är intressanta. En kille som skriver om hur han håller på och skiljer sig, två tjejer som skriver om när dom är ute och festar, en tjej som skriver om sin graviditet fast på ett roligt sätt, inte som alla författare och krönikörer som skriver om sina graviditeter.
Det är det jag tycker är intressantast.
Det privata språket vs det offentliga, på vilket sätt gör du en skillnad?
– Det finns en stor uppdelning men det roliga vore väl att försöka riva den uppdelningen. Jag tycker att det är ganska svårt att skriva om politik på samma sätt som man skriver om musik
Varför tror du att ett stereotypt "privat" sätt att uttrycka sig anses för mindre än det traditionellt offentliga?
– Den privata sfären har traditionellt befolkats av kvinnor och barn. Jag tycker inte att det privata språket är mindre värt än det offentliga, men det anses viktigt att hålla på sig språkligt för att få status. När man använder sitt privata språk eller sina privata erfarenheter i offentligheten så är det som att man får lite horstämpel, det är lite billigt. Det är hela det här patriarkala talesättet att man ska skriva: gärna personligt men inte privat.
Ska man göra en skillnad? När i sånt fall? Eller varför inte?
– Det offentliga språket ger sken av att vara neutralt men det är inte säkert att det är det.
Alltså det offentliga språket är ju ingen garant för att någonting är viktigt eller allmängiltigt.
Det handlar ju om vem man vill rikta sig till. Det privata språket har en större potential. Ju mer det privata språket används desto fler nya grupper kan komma in i samtalet och ju fler nya som kommer in desto mer används det privata språket.
Har vi ett större voyeuristiskt behov idag som gör att vi har en större lust att läsa folks allra intimaste tankar? Varför?
– Det finns dels en överrepresentation av folks innersta tankar och interiörer från opinionsbildares liv där alla anhöriga kallas vid initial i stället för hela namnet – men det finns fortfarande privata sfärer som är outforskade. (OK, här sa jag i den riktiga intervjun nåt med att dom som kallar sina familjemedlemmar och polare vid initialer och bloggar om vad dom läst i senaste Guardian. "Senaste Guardian"?) Bloggen innebär att människor som arbetar med kommersiellt sex, pappor som skiljer sig, en tandläkare i Irak osv plötsligt blir tillgängliga för oss andra.
Kan en privat text säga mer om vår samtid än en journalistisk text tex?
– Jag vet inte. (Tvivlar på att jag lyckades svara Jag vet inte på någon fråga i den riktiga intervjun.)
Vad händer med analysen i bloggen?
– Analysen överlämnas ofta till läsaren, tycker jag det verkar som.
Jag läser inte främst bloggar för analys, men jag tror absolut inte att analys är något som inte finns i bloggarna.
Kan du se några problem med bloggandet?
– Nej. På samma sätt som jag inte ser några problem med tidningar eller böcker eller tv-program.
När själva intervjun var sa reportern: Kan du verkligen inte se några problem med bloggandet? Jag sa fortfarande nej.

Jag är aldrig med i "dåliga" teveprogram fast nästan alltid i typ Kulturnyheterna och Kobra om de frågar. De är mer prestige (fast Kobra har blivit lite mindre prestige efter den där hemska vinjetten de bytte till förra året) men de har också ofta bättre frågor, som det här med privat och offentligt språk som det alltså tydligen pågår en debatt om, där man är rädd att Det Privata Språket ska förstöra Det Offentliga och att det inte ska gå att tala om allt viktigt som man behöver prata om på Det Privata Språket.

Förnedrande grejer jag gjort i fina kulturteveprogram:
Låtsats blogga
Låtsats skriva en bok
Gått runt med en orange flagga i stan
Låtsats dammsuga och förevisat mina olika dammsugare (typ hahaha va kul att feministen är en städtjej oh va tokigt)

Finns säkert ännu fler grejer.

Glappet

Jag skrev en sorts introduktionsartikel i NRC Handelsblad (for our Dutch readers), om glappet mellan hiphop och DN Kultur, men jag tror inte att någon läste den.

When I first started writing for the cultural section in Sweden’s largest morning daily Dagens Nyheter, in 1996, I often found myself in a position where I automatically felt that I had to defend hip-hop – publicly and among fellow critics. Everything was on trial, it seemed. The music with “no real instruments”; the glorification of violence and the luxury consumerist ideals displayed by the artists; the demeaning lyrics, the presence of semi-naked women portrayed as commodities. The core theme of hip-hop – the Black Male struggling to make his way in the capitalist world – was politically correct within the Swedish cultural establishment that Dagens Nyheter was a key part of, but everything in how hip-hop presented this story was perceived as bad and wrong.
Colleagues, readers and editors would ask me how come a White, middle class girl in Sweden was into hip-hop. How could I identify with Black men in New York or L.A. and what did they have to say about my life?
This question disclosed a widespread idea of hip-hop as the exception and something that could never be of universal application; hip-hop could never really say something general about our common existence. And so therefore it couldn’t really be art and maybe not even popular music. It was Black music.
At the time, I interpreted this view as racist. Sometimes, I still do.
Another common Swedish question was: How can a feminist love rap music? But the way I saw it, when it came to representations of women, there was no real difference between hip-hop and rock music. It was merely a question of which stereotype to pick. And in terms of male predominance I didn’t think that hip-hop distinguished itself very much from the rest of society. For instance, at Dagens Nyheter, I didn’t see any other female critic.
From a feminist perspective, hip-hop is just another male dominated art form, and I believe that a feminist critique of hip-hop needs to take a broader look at art and culture in general.
Ten years ago, the discrepancy between the average hip-hop fan and the average Dagens Nyheter reader seemed to be huge (the hip-hop head then being someone who probably wouldn’t read a daily). Today this gap is less obvious, I think. As a columnist and a writer I grant myself the freedom of not having to choose between addressing ”the hip-hop community” or ”the mainstream”, because they are more intertwined. Hip-hop has reached a “wider“ audience, i.e. the White middleclass, which means that its place in the cultural section of Dagens Nyheter isn’t questioned.

Hiphopkonferensen 3. Arne Ruth om hiphop och den globala byn.

Arne Ruth började sitt anförande med att berömma det polska reportaget och den personliga tolkningen à la Maciej Zaremba och Ryszard Kapuscinski, apropå föregående tal av redaktören på Gazeta Wyborcza som berättade om Gazetans sätt att täcka polsk hiphop, bl a genom att låta en av sina äldre kvinnliga journalister hänga runt med de största artisterna.

Arnes tal var också en personlig tolkning. För Arne Ruth var den viktigaste undertexten i workshopen (Arne antecknade nonstop under många timmar) den om interrelationerna mellan Europa och USA och att Europa inte är ett Europa med stort E utan ett konstigt ställe med många nationella villkor och olika arv och olika historier och olika förhållanden till USA.
Vidare talade Arne om modernismen och Baudelaire och potensen i stadens anonymitet (Street och Urban var förvirrande och centrala begrepp under workshopen), om hur den europeiska modernistiska kulturtraditionen skiljer sig från den amerikanska i och med att man i Europa har en elitistisk definition av kultur medan de moderna attityderna i USA kommer underifrån.
Arne talade om hur jazz i USA villkorades av tidsandan under sent sextiotal, om The Velvet Underground och Andy Warhol och hur det de gjorde var en konstig kombination av europeisk elitart och amerikansk kommersiell folklore och rock.
”Hiphop har också nåt med det här att göra”, sa Arne, ”men jag vet inte hur jag ska klassificera det.”

Sedan kom Marshall McLuhan upp och brytningen mellan den linjära och visuella tiden. Hiphop är tolkningar av internationellt fenomen som får olika uttryck i olika politiska situationer. För Arne Ruth var Urban Youth Cultures in Mass Print Media-workshopen mest av allt ett exempel på McLuhans globala by och på glocalization: globala interconnections med mycket lokala variationer.
Poesi var från början en muntlig folklig tradition, medan boktryckarkonsten tillhörde de högre samhällsskikten, och att att återuppfinna den orala konsten är av högsta vikt (shout out till alla mcs), men hiphop har också adderat till jazzens improvisation ett element av extrem manschauvinism, som Arne inte förstår.
Hiphop, för Arne Ruth, är i grunden en demonstration av allas rätt att oavsett bakgrund ha tillräckligt självförtroende för att göra ett originellt konstnärligt avtryck. Och Europa måste, enligt honom, ha den här typen av uppfinningsrikedom för att överleva.
Arne påtalade flera gånger att han inte är så nere med hiphop egentligen (hans musik är jazz, punk och Velvet Underground), för min del levererade han några av de intressantaste kommentarerna.

Oh well, sen ska jag kanske bara skriva en grej till om det här. Holla

Sneak preview

Ja ja ursäkta bilden men det är i alla fall Arne Ruth till höger, i svart Black Soil-tisha. Antecknar.

Referat av Arnes mycket omtyckta tal och hela konferensen kommer.
Arne kopplade givetvis hela grejen till Marshall McLuhan, på ett snyggt sätt.

Varning dock att det är risk för en riktigt självbelåten Sverigehyllning från min sida, efter de här fyra dagarna med Europa och Förenta staterna runt konfabordet.

Den goda hiphopen

(Downtown Rotterdam y'all.)

De andra deltagarna är från Holland, Serbien, Polen, Italien, Spanien, Finland, Ryssland, Portugal och USA. (Frankrike och Tyskland är tyvärr sjuka och har inte skickat några ersättare.) Amerikaner som koreografen Kwikstep var i gårdagens debatt (som var öppen för allmänheten och hette "Ass, guns and titties"), inne på att hiphop är ansvarig för allt från tonårsgraviditeter till att folk blir skjutna på gatan in the hood.
Hiphop ska educate och re-educate och give back to the community och se till att inte småtjejer går på gatan och sjunger "put it in my mouth".
– And if they do, that better be a lollipop they talkin bout!

Right.

Nu ska jag åka till NRC Handelsblads redaktion för att höra Pawel Gózlinski, redaktör på Gazeta Wyborczas helgbilaga, Myrthe Hilkens som arbetar på Lijn5.com och är censurivrare när det gäller bootyvideor och så Arne Ruth tala om "Covering hip-hop and street cultures: Status of popular culture in dailies".
Sen blir det defriefing.

hiphopkonferensen 2

I dag har jag lärt mig att framgångsrika europeiska hiphopjournalistmän
- gillar Looptroop
- inte kan diskutera trailern för Boratfilmen när det är kvinnor i rummet
- är fixerade vid Paris Hilton fast de måste dissa henne
- tycker att NWA är basic hiphop medan Jay-Z är riktig hiphop
- säger att Native Tongues låter lika bra i dag som 1989
- säger att Ja innan gjorde ju Justin Timberlake tjejmusik men nu när Timbaland producerar är det ju lite mer avancerad musik (och förutsätter att tjejen de pratar med gillar Justin för tiden innan Timbaland)
- kallar musik de inte gillar för tjejmusik

I morgon börjar konferensen.

hiphopkonferensen

På fredag börjar Urban Youth Cultures in Mass Print Media-konferensen i Rotterdam.
En workshop för dagstidningsskribenter som skriver om hip-hop. Ungefär det roligaste alla man berättar det för har hört, nånsin. Och ja det är ju kul. Jag och Arne Ruth är holding it down för Sverige.
Jag letar efter lite svenskt videomaterial, helst från när Ken Ring smädar kungahuset på Vattenfestivalen, för att visa i debatten om provokation.
Holla back,

Foxar

Varje gång jag ska öppna Firefox tänker jag på Foxfire.
Är den så bra som jag minns den?
Foxfire. Confessions of a Girl Gang.
Jag tyckte dom där tjejerna var så fantastiskt tuffa men det kan ju ha varit i brist på annat. Jag var sjutton.
Anyway, jag måste nog leta reda på den.
Har någon sett filmen? Är filmen Foxfire ens samma historia?

långsamhetens lov (Because you're worth it!)

Allt fler tycks verkligen vilja omfamna slowrörelsen.
Och varför skulle man inte vilja det? Långsamhet är den ultimata statussymbolen. Att dra i X2000-nödbromsen Horatius style är den mest överlägsna posen som finns.

Maria Borelius, Mireille Guilano, Peter Eriksson, Corinne Maier, Carl Honoré and so on. Alla gör det. Carl Honorés bok In Praise of Slow lär bli den som verkligen kickar igång slow people. Carl Honoré förstod hur illa ute han var när han läste saga för sin lille son och önskade sig en bok med sextiosekundersversioner av Snövit och Askungen och alla de andra sagorna. Nu står han på typ Picadilly Circus och tar det lungt och lyfter upp och ner på paraplyet i regnet medan den löjliga världen rusar förbi på sitt löjligt stressade sätt.

Det är sånt där som är centralt i slowrörelsen: att känna ögonblicket.

Men att njuta av stunden har väl ändå alltid varit det mest borgerliga privilegiet av alla?
Att fixa en fin dukning. Att köpa blommor.
Att ta sig tid med sina barn och lära dem goda vanor och livskvalitet och att ta hand om sig.
Parce que vous le valez bien!

Skillnaden är bara alltings totala medelklassighet; att alla människor vill ha varenda gammalt ök-privilegium som finns. Förutom svenska folkets kärlek till sekelskifteslägenheter är nog slowrörelsen första gången man verkligen ser det där på riktigt – och det händer så klart samtidigt som det här med aaarbete blivit jävligt viktigt.

Barack Obama 2008

Ooops oh my. Så var det dags för Barack Obama.

Jag hade nog trott att han skulle bli kvar på New Statesmans "10 personer som kan förändra värlen"-listor nåt år till och sen försvinna bort, men nu har han varit i DN flera gånger på en vecka. Fast en gång var det visst bara en jättestor bild.

"En snygg gosse i politiken", skriver Dagens Nyheter om Barack Obama.

Det mesta man läser om honom handlar om image och marknadsföring och The Oprah Winfrey Show (och det kommer kanske inte att ändras bara för att amerikanska mellanårsvalet pumpat upp demokraterna), men det som är hans claim-to-fame-and-senate är hans inledningstal på ett demokratkonvent i Boston 2004. Kanske inte riktigt så anarkistiskt eller Dr Kingskt som det har antytts att det skulle vara.
Men en stor del av USA och definitivt hela den så kallade hiphopvärlden hamnar i ett lite annat ljus när Barack Obama säger att han funtar på att ställa upp i presidentvalet 2008. Russell Simmons och hans "Rock the Vote"-kampanjer för att få ungdomar med stora byxor att rösta, till exempel.
Jag försökte hitta en gammal Vibe där Barack är intervjuad, men vad jag minns så säger den inte heller nånting om vad han vill utöver att kanske bli president så jag lägger ner det till förmån för lite playahata-kommentarer i stället. Och även om jag tror att dom gamla surisarna där säkert har rätt i att det inte är någon idé att tro på hypen så känns det just nu mycket bättre att vara glad och snäll och sätta på sig Macy Gray-tröjan – eller varför inte ett par thongs med den nya snygga hjärtloggan.

För mycket smink

Jag fattar att alla tycker att hon är helt uttjatad nu men jag kan inte släppa Maria Borelius. Jag saknar henne.

Hon och Stegö var ju de två som "alla" sa skulle få gå – eftersom journalister inte automatiskt kan bli politiker – men när det sedan gick så fort hann man aldrig riktigt njuta av Maria Borelius intressanta klädstil.
Maria Borelius har en look som styrs av ordet "tuff". Mixat-och-matchat skinn med stickat, cashmere med jeans och gärna pärlor tillsammans med dekorationer i sten eller nåt sånt.
Andra nyckelord är dyr, fräsch, feminin, lingonochmjölk.
Om Mona Sahlin mer såg ut som en stressad politruck med arbetarklassbakgrund som inte kan ta hand om sig utan tuggar i sig den där tobleronen mellan två blå blend i en bilkö nånstans så är Maria Borelius en livsnjutare som vet sitt värde. En grottromantiker i Munthe plus Simonsen-förpackning som sjunger långsamhetens lov och räddar den svenska familjen med recept på kycklingsoppa och hur man ska massera sina barn och hur man ska säga att man älskar dem, blandat med lite utläggningar om det svenska skattesystemet.

Maria Borelius är high maintenance. Jag tror att vem som helst fattar att politiker-Sverige är för litet för hennes stil. Det funkar inte att se ut så där, det är inte seriöst.

Med den borgerliga regeringen kommer dyra kläder in i bilden, vilket förmodligen mest av allt är ett problem. De enda dyra damplagg som faktiskt verkar funka som powersuits i politiken är Maud Olofssons galna patchworkkavajer i nappa med axelvaddar. De signalerar makt, osexighet och att Maud typ har en egen dräktmakare.


PS Maud Olofsson är lika gammal som Madonna.

Jackie Brown

Okej, Jackie är tillbaka.
Dagens Nyheter granskar hans strävan att bli En Bättre Människa.

En del av dem DN pratar med slår fast att Jackie Arklövs arbete med sig själv är "äkta", medan biträdande kriminalvårdschefen på Kumla säger att Jackie bara tar avstånd från nazismen, pluggar och uppträder som mönsterfånge för att få ett tidsbestämt straff – men vad är det i så fall för fel med det? Varför har man regler om gott uppförande på fängelser om inte intagna ska följa dem? Hur bedömer man om en människa verkligen är Bättre eller bara beter sig så? (Och ursäkta mig men varför dyker den mördade Malexanderpolisens mamma upp som expert i frågan om huruvida Jackie kommer att återfalla i brott?)

Hoppas på mer Jackie Arklöv i framtiden.

Vet nån btw vad som hände med den bruna mannen med tatueringar i ansiktet (?) som hängde runtomkring T-centralen på 1980- och 90-talet och gjorde hitlerhälsning och rent allmänt skrämde skiten ur folk?
En svart nazist var liksom det mest skräckinjagande som fanns då.

Babylonsjukan

Okej. Ny cd: "Livet här i Babylon". Jag vet inte hur det är med er, men jag håller på att drunkna i Babylonretorik.
Så här skriver artisten FredAsp i sitt pressmaterial:

"Babylon är i detta sammanhang synonymt med det moderna samhället. Ett samhälle där människors engagemang och empati för medmänniskan lyser med sin frånvaro. Texterna ifrågasätter normer och regler som den slumrande majoriteten dagligen tvingas leva med. Vad legitimerar vårt beteende? Finns det några alternativa vägar? Varför reagerar ingen?"

Jag vet inte hur många såna här skivor som ges ut i Sverige, men trust me, det är för många.
Vad är det med dagens ungdomskultur egentligen, varifrån kommer det här sjuka sättet att tänka?
Öppna vilken historiebok som helst. Verkar det som att empati för medmänniskan var starkare förr i tiden? När då i så fall?
På trälarnas tid?
1922, när min morfar kom till Stockholm som barnarbetare?
Under andra världskriget?
På sextiotalet när man inte kunde få en abort?
På sjuttiotalet?
Ja, jag antar att det kanske är sjuttiotalet som avses.

Varför är vänstern rädd för rubriker?

Horanseminariet i tisdags kväll blev med Petra Östergren (apropå hennes artikel i senaste arena), Ulrika Dahl (som skrev om Femme i nr 4/06) och Kristina Hultman i panelen och en tyvärr alldeles för liten lokal där många inte fick plats.
Det var jätteintressant att lyssna på dem, men givetvis svårt att fokusera på sexsäljaren och synen på sexsäljare när alla inte ens accepterar termen sexsäljare eller att sex är något man kan sälja.

Alla säger att det inte går att ha ett seminarium om alla deltagare håller med varandra och det är klart, men frågan om kommersiellt sex är så komplex och eftersatt att man antagligen skulle kunna samla tre personer med samma grundläggande utgångspunkt och ändå få en debatt med många olika åsikter. Just nu skulle åtminstone jag gärna höra feminister prata som är överens om att så länge det finns sexsäljare som ser sitt jobb som ett jobb så är det ett jobb. (Samtidigt som det förstås är en massa andra saker, för andra personer och här kan det vara dags att komma in på turismen men det finns inte tid yo.)

I kväll är Petra på abf i Stockholm igen med sin bok "Porr, horor och feminister".

Många påtalar den här jobbiga rubriken på seminariet – "Varför är vänstern rädd för horor?" – och verkar störda av den. Jag undrar så här: Varför är vänstern så rädd för rubriker?
Och varför är vänstern rädd för alla situationer där man inte tycker likadant? Är solidarietet en intellektuell rörelse av att hålla ihop?
Kan vi ha ett seminarium om det.

Sacha Baron Cohen?

Alltså det här med trådlöst internet överallt verkar inte ha kommit till London, inte till South Kensington i alla fall. Därav frånvaron.

Nu är jag tillbaka och jag letar efter intervjuer med Borat, förlåt jag menar Sacha Baron Cohen. Pls help.
I England skriver alla tidningar sura comments om hur SBC vill ha frågorna i förväg när dom ska intervjua honom (som om det inte var tillåtet för just honom) – och sen gör de intervjuerna med Borat in-character i stället för med Sacha. Liksom Nöjesguiden. Dom orkar inte ens översätta sin intervju: http://www.nojesguiden.se/film/article.asp?aID=13462
Var är Sacha Baron Cohen?

Ska försöka att återkomma snart och berätta nåt om Eurozinemötet i London. Och om föreläsning. Tack för heta tips.

Pär Nuder är vuxen

"Jag måste säga att det är ganska puerilt", sa Pär Nuder i Ekots lördagsintervju om Nisha Besaras uttalanden i senaste numret av Arena, om att socialdemokraterna måste göra sig av med sin ryggdunkarmentalitet och grabbighet:

Pär Nuder kände sig inte ett dugg träffad, Nisha Besara känner inte honom och han känner inte henne. Nisha Besara är bara en före detta brevsvarare på stadsrådsberedningen.
"Hon får ha dom synpunkterna och andra får ha andra synpunkter", sa Pär Nuder men grejen är ju att Nisha Besara inte alls får ha dom synpunkterna eftersom hon som straff för att uttala dem blir behandlad som ett barn av sådana som han.

Ju längre lördagsintervjun fortskrider desto mer låter Pär Nuder som Göran Persson.

Att Ekot som vinkel till sin lördagsintervju använder en intervju som de inte gjort själva utan att citera källan är ett annat effektiv sätt att visa vilka som är de stora och vilka som får sitta vid barnbordet med Nisha.

aaaight

arenagruppen bloggar!
Vart ska detta leda.
Jag skriver en text om livspusslet och en föreläsning om turismen.
Om någon kommer att läsa den här bloggen kanske jag kan få tips om hur utforma föreläsningen. Eller hur skriva en artikel. Återkommer med mina frågor.