Monday, December 04, 2006

Förnedringstv

Jag ska gå på Slutfesten i kväll vilket känns mycket bra eftersom det innebär att jag inte kommer att kunna se kvällens Kobra, som handlar om privat och offentligt språk och bloggar och dagböcker, och troligtvis innehåller en ganska pinsam intervju där om den här bloggen. En intervju med mig.

Jag fick frågorna mailade till mig först och skrev svar så här:

Tycker att det är intressant när du säger att bloggen är en klassiskt kvinnlig uttrycksform - varför?
– Jag menade inte att bloggen är specifikt kvinnlig eller manlig - utom möjligen i det avseendet att dagboken är en genre där kvinnor varit verksamma - men
1 bloggen är antipatriarkal i den meningen att den detroniserar en väldigt viktiig patriarkal figur: Författaren/Skaparen. Läsare kan liksom ställa frågor eller komma med kritik direkt och dessutom kan man som författare använda bloggen för att testa ollika saker på sina läsare och i och med det så blir de mer delaktiga i en process. Man ser att den här processen inte är gudomlig.
2 Den är oberoende av maktstrukturer eftersom den är öppen för vem som helst med tillgång till internet.
3 Den erbjuder en möjlighet att vara anonym vilket verkar vara intressant för många kvinnor
Varför tror du att kvinnor skriver offentligt på bloggar men fortfarande väljer att vara anonyma?
– Jag tror att skrivande och att uttrycka sina åsikter är förknippat med ganska mycket skam.
Dessutom är det så i alla medier att kvinnor är mer utsatta för hot och hatbrev och det är ju det som är problemet med bloggen; att läsarna kan reagera.
Varför är bloggandet intressant i din mening?
– Jag följer mest bloggar om musik och bloggar som är mer traditionella dagböcker, de tycker jag är intressanta. En kille som skriver om hur han håller på och skiljer sig, två tjejer som skriver om när dom är ute och festar, en tjej som skriver om sin graviditet fast på ett roligt sätt, inte som alla författare och krönikörer som skriver om sina graviditeter.
Det är det jag tycker är intressantast.
Det privata språket vs det offentliga, på vilket sätt gör du en skillnad?
– Det finns en stor uppdelning men det roliga vore väl att försöka riva den uppdelningen. Jag tycker att det är ganska svårt att skriva om politik på samma sätt som man skriver om musik
Varför tror du att ett stereotypt "privat" sätt att uttrycka sig anses för mindre än det traditionellt offentliga?
– Den privata sfären har traditionellt befolkats av kvinnor och barn. Jag tycker inte att det privata språket är mindre värt än det offentliga, men det anses viktigt att hålla på sig språkligt för att få status. När man använder sitt privata språk eller sina privata erfarenheter i offentligheten så är det som att man får lite horstämpel, det är lite billigt. Det är hela det här patriarkala talesättet att man ska skriva: gärna personligt men inte privat.
Ska man göra en skillnad? När i sånt fall? Eller varför inte?
– Det offentliga språket ger sken av att vara neutralt men det är inte säkert att det är det.
Alltså det offentliga språket är ju ingen garant för att någonting är viktigt eller allmängiltigt.
Det handlar ju om vem man vill rikta sig till. Det privata språket har en större potential. Ju mer det privata språket används desto fler nya grupper kan komma in i samtalet och ju fler nya som kommer in desto mer används det privata språket.
Har vi ett större voyeuristiskt behov idag som gör att vi har en större lust att läsa folks allra intimaste tankar? Varför?
– Det finns dels en överrepresentation av folks innersta tankar och interiörer från opinionsbildares liv där alla anhöriga kallas vid initial i stället för hela namnet – men det finns fortfarande privata sfärer som är outforskade. (OK, här sa jag i den riktiga intervjun nåt med att dom som kallar sina familjemedlemmar och polare vid initialer och bloggar om vad dom läst i senaste Guardian. "Senaste Guardian"?) Bloggen innebär att människor som arbetar med kommersiellt sex, pappor som skiljer sig, en tandläkare i Irak osv plötsligt blir tillgängliga för oss andra.
Kan en privat text säga mer om vår samtid än en journalistisk text tex?
– Jag vet inte. (Tvivlar på att jag lyckades svara Jag vet inte på någon fråga i den riktiga intervjun.)
Vad händer med analysen i bloggen?
– Analysen överlämnas ofta till läsaren, tycker jag det verkar som.
Jag läser inte främst bloggar för analys, men jag tror absolut inte att analys är något som inte finns i bloggarna.
Kan du se några problem med bloggandet?
– Nej. På samma sätt som jag inte ser några problem med tidningar eller böcker eller tv-program.
När själva intervjun var sa reportern: Kan du verkligen inte se några problem med bloggandet? Jag sa fortfarande nej.

Jag är aldrig med i "dåliga" teveprogram fast nästan alltid i typ Kulturnyheterna och Kobra om de frågar. De är mer prestige (fast Kobra har blivit lite mindre prestige efter den där hemska vinjetten de bytte till förra året) men de har också ofta bättre frågor, som det här med privat och offentligt språk som det alltså tydligen pågår en debatt om, där man är rädd att Det Privata Språket ska förstöra Det Offentliga och att det inte ska gå att tala om allt viktigt som man behöver prata om på Det Privata Språket.

Förnedrande grejer jag gjort i fina kulturteveprogram:
Låtsats blogga
Låtsats skriva en bok
Gått runt med en orange flagga i stan
Låtsats dammsuga och förevisat mina olika dammsugare (typ hahaha va kul att feministen är en städtjej oh va tokigt)

Finns säkert ännu fler grejer.

8 comments:

Gustaf said...

Jag funderar just över vad du menar med privat kontra offentligt språk. Som jag tolkar det är privat mellan kompisar och det offentliga på t ex arbetsplatsen. Eller menar du i media? Personligen blir jag ibland missuppfattad när jag använder mitt privata språk. Jag kan vara ganska grov och manschauvenistisk t ex. När jag använder det privat är det inga problem eftersom folk känner mig och vet vad jag menar, även om jag lyckas till min lycka att reta livet ur vissa ibland.

Problemet som jag ser det i den offentliga debatten är PK-folket, de politiskt korrekta. Fritjof Nilsson Piraten sa att man inte kan säga nålsöga så är det nån enögdjävel som känner sig påhoppad. Det är det som har hänt i Sveriges offentlighet. En enorm bevakning av pk-polisen sker på det som sägs. Jag tycker det är synd eftersom allt blir tamt och rumsrent. En slags fascism där alla måste låta och tycka likadant, lika friktionsfritt.

Henning said...

Jag tycker du, gustaf, har helfel. Om du använder ett manschauvinistiskt språk privat och ett annat på arbetsplatsen är du inget annat än en hycklare - speciellt om du vill påsera som förkämpe för feminism och jämnställdhet.

"PK" är ett vämjeligt uttryck. Ett ord som används av den stora likriktade, konservativa massan, dit du verkar tillhöra, för att trycka ner den som kritiserar normer och hävdar behov av förändring.

Gustaf said...

Det var det löjligaste jag har läst. För det första verkar du tillhöra pk-packet. För det andra tycker jag att det var kul att du kallade mig för hycklare, oberoende hur jag vill posera. Dock feminist kan du strycka från listan. För det tredje är du det perfekta exemplet på vad jag skrev om. Pekpinnen dyker upp direkt - Det är rätt och det är fel, säger magistern- när du läser något du inte gillar.

Dock, hycklare eller ej, undrar jag fortfarande vad som är skillnaden mellan privat och offentligt språk.

Henning said...

Suck. Jaja, du tillhör uppenbarligen den stora förändringsrädda massan jag talade om.

...för övrigt:

Bra med bloggandet Karolina!!

Gustaf said...

Karolina skriver: Det privata språket har en större potential. Ju mer det privata språket används desto fler nya grupper kan komma in i samtalet och ju fler nya som kommer in desto mer används det privata språket."

Det låter ju bra. Men vad den här diskussionen som jag och Henning har bevisar är att man måste använda sig av det offentliga friktionslösa språket, eftersom annars haglar anklagelserna, att man är det ena och det andra, över en.

Magnus said...

Gustaf: Det kan ju vara så att olika personer har olika syn på vad som är en "fri diskussion" eller en "öppen, bra debatt". I mer formella sammnhang - som ett planeringsmöte på ett företag, riksdagen eller t o m finare middagar - finns normen att man ska få tala till punkt (inom rimliga gränseer), att diskussionen gärna bör handla om sakfrågor, inte om personer (på middagar: inte om en persons sämre sidor etc) och att man undviker rena förolämpningar. Medan många som är 20-30 har en kanske inte helt uttalad bild av att "om alla snällt lysssnar, ingen talar mycket i munnen på andra eller medvetet kör med nonsensargument så är det et tecken på att det inte är en fri deabt, det sittet något slags Henning mankellskt överjag och har skrivit järnhårda regler för vad som får och inte får sägas". Med den bilden så blir "en riktig diskussion" den diskussion där smockan hänger i luften hela tiden och man gör en hederssak av att *inte* vara saklig eller låta sig kallas PK. Och ungefär så ser ju en internetdiskusion oofta ut, kolla in kommentarerna efter en krönika/ledare i Expressen eller Resumé. De där anonyma kommentrrna har oftast väldigt lågt sakligt värde, det spännande är att samma ibland gäller för starttexten. Inte fan bryr man sig om att vara nyanserad eller försiktig på Internet eller i en kvällstidningskrönika, inte om man vill bli läst.

Men som det nu ser ut så verkar inte privatigheten i Metro, Expressens krönikor och bloggar eller när t ex dokusåpabönder blir itillfrågade om politik leda till så mycket nya synvinklar. De här perosnerna blir inte innivativa icjspännade för at de är privata, de kör sina egna käpphästar eller det vi förväntas vilja höra. När Linda skugge skriker att varenda psyko jag träffar i hissen kan vara en massmördare - ska dom få gå fritt?" (i en sjukt dålig krönika några månader efter mordet på Anna Lindh) eller Malin Siwe att "alla fattiga människor är köpta att rösat på sossarna" (som om man inte skulle kunna rösta utifrån annt än plånboken här och nu?) så vidgar de inte debatten, de kväver den. Den går ner sig i ett moln av privata aggressioner som flyttar in på den offentliga arenan, och då kan man snart inte göra annat än följa drevet(aktuellt exempel: när slka tidningarna förstå att Margot Wallström inte är en intressant kandidat som partiledare för (s) och att om hon ville kandidera så skulle hon själv ha satt igång något nu). man får en opportunistisk politik som fgör verkligheten till en drypande dokusåpa. Vill man köra på att "det privata är politiskt" så måste man nog hålla dem isär som två olika sidor: allt privat är inte politiskt intressant.

Och visst: PK används ofta helt enkelt som ett billigt icke-argument. Fan vad du var PK då (här behövs inte ens argument för att bemöta, det räcker med ett höjt ögonbryn

Magnus said...

För att irta upp en sak litt tydligare i inlägget ovan (som en del säkert kommer at anse ohyggligt kompakt): det finns olika normer för hur n diskusion /ett smatl kan se ut i olika grupper och i olika lägen, men det är inte bara en fråga om vilket slaggs möte det är. min mor som är ungefär jämnårig med Gudrun Schyman blir diekt provocerad av att höra hennes (eller yngre debattörers) agrressiva sätt att behålla ordet, att starta på nytt, att skjuta in Joo och hörru. Hon är uppvuxen med att hela den snackiga, konfrontativt käftiga stilen inte är okay i en seriös samhällsdiskussion, kanske inte heller ger respekt (och hon är abslout inte feg med åsikter annars): det finns säkert en miljon vuxna i landet som känner likadant.

Trots att hon är yngre än tex Gudrun Schyman eller Annette Kullenberg så är det en attityd som är giftstämplad för henne, till en del handlar det om en generationsklyfta.

Rollx said...

Vad jag har sett. Så är språket väldigt städat. fast många blogg användarna är anonyma. Folk verkar hålla sig i skinnet ändå. Trots att dom står dolda i skuggan.

Kanske finns någon form av blogg polis som patrullerar runt, och inspekterar bloggarna. Så inget kränkande sker mot en enskild person, eller grupp. Antar att det skall till väldigt grova övertramp, för att en bloggsida släcks.