Tuesday, November 14, 2006

långsamhetens lov (Because you're worth it!)


Allt fler tycks verkligen vilja omfamna slowrörelsen.
Och varför skulle man inte vilja det? Långsamhet är den ultimata statussymbolen. Att dra i X2000-nödbromsen Horatius style är den mest överlägsna posen som finns.

Maria Borelius, Mireille Guilano, Peter Eriksson, Corinne Maier, Carl Honoré and so on. Alla gör det. Carl Honorés bok In Praise of Slow lär bli den som verkligen kickar igång slow people. Carl Honoré förstod hur illa ute han var när han läste saga för sin lille son och önskade sig en bok med sextiosekundersversioner av Snövit och Askungen och alla de andra sagorna. Nu står han på typ Picadilly Circus och tar det lungt och lyfter upp och ner på paraplyet i regnet medan den löjliga världen rusar förbi på sitt löjligt stressade sätt.

Det är sånt där som är centralt i slowrörelsen: att känna ögonblicket.

Men att njuta av stunden har väl ändå alltid varit det mest borgerliga privilegiet av alla?
Att fixa en fin dukning. Att köpa blommor.
Att ta sig tid med sina barn och lära dem goda vanor och livskvalitet och att ta hand om sig.
Parce que vous le valez bien!

Skillnaden är bara alltings totala medelklassighet; att alla människor vill ha varenda gammalt ök-privilegium som finns. Förutom svenska folkets kärlek till sekelskifteslägenheter är nog slowrörelsen första gången man verkligen ser det där på riktigt – och det händer så klart samtidigt som det här med aaarbete blivit jävligt viktigt.

5 comments:

Anonymous said...

vad betyder det här nu igen?
"Parce que vous le valez bien!"
Sorry, men min gymnasiefranska tycks ha rostat och möglat en del.

jag har en kompis som på fullt allvar tycker att Horatius nödbroms-pull på X200 var jätteradikalt och skönt civilisationskritiskt. Sedan dess har vi inte riktigt kunnat förstå varandra.

Vanny said...

Jag är värsta slow-förespråkaren alltså. Jag gillar att göra nästan ingenting. Det är trams att säga att bara överklassen kan unna sig sig det. Jag lever långt under fattigdomsgränsen eller vad det heter. På nåt sätt går allt ihop ändå. Helt utan bidrag. Jag gör en insats lite då och då på frilans. Så delar jag lägenhetskostnaden med många, köper skitbillig mat, typ linser och bulgur. Och jag har inga dreadlocks, jag svär.

Rollx said...

Jag deltar i slowrörelsen redan från födseln. Det är viktigt att kunna växla ner, och snigla fram ibland.

Jag hoppas att rörelsen borde få ett starkt fotfäste i Stockholm. Tycker att folk springer omkring som illrar på stadens gator.

Marcoajldq said...

Anonym: troligen "because you're worth it".

Långsamhetskulten vore lättare att ha överseende med om folk hade något slags idéer om vad som rör sig utanför den egna lilla bubblan. Hata cocooning!

La Horatius said...

Vem har pratat om långsamhet?

Inte jag.

Operation Sköldpadda (sätt in den i sammanhanget, det skedde 1993, långt före snigelsnusk blev trend) handlade om tempomedvetenhet. Mitt "budskap" var: Låt oss prata om livstempot.

Visst, många saker går "för fort" men mycket annat går alldeles för långsamt. Inte tusan har vi blivit mer snabbtänkta tack vare mobiltelefonerna, tvärtom har de lett till minnesförlust. "Jag FÖRSTÅR INTE hur jag kunde leva utan nallen..."

Hela fokuset är snett när vi pratar om långsamhet. Mitt desideratum är "tempo giusto", det rätta tempot. Saken handlar om musikalitet.