Hiphopkonferensen 3. Arne Ruth om hiphop och den globala byn.

Arne Ruth började sitt anförande med att berömma det polska reportaget och den personliga tolkningen à la Maciej Zaremba och Ryszard Kapuscinski, apropå föregående tal av redaktören på Gazeta Wyborcza som berättade om Gazetans sätt att täcka polsk hiphop, bl a genom att låta en av sina äldre kvinnliga journalister hänga runt med de största artisterna.

Arnes tal var också en personlig tolkning. För Arne Ruth var den viktigaste undertexten i workshopen (Arne antecknade nonstop under många timmar) den om interrelationerna mellan Europa och USA och att Europa inte är ett Europa med stort E utan ett konstigt ställe med många nationella villkor och olika arv och olika historier och olika förhållanden till USA.
Vidare talade Arne om modernismen och Baudelaire och potensen i stadens anonymitet (Street och Urban var förvirrande och centrala begrepp under workshopen), om hur den europeiska modernistiska kulturtraditionen skiljer sig från den amerikanska i och med att man i Europa har en elitistisk definition av kultur medan de moderna attityderna i USA kommer underifrån.
Arne talade om hur jazz i USA villkorades av tidsandan under sent sextiotal, om The Velvet Underground och Andy Warhol och hur det de gjorde var en konstig kombination av europeisk elitart och amerikansk kommersiell folklore och rock.
”Hiphop har också nåt med det här att göra”, sa Arne, ”men jag vet inte hur jag ska klassificera det.”

Sedan kom Marshall McLuhan upp och brytningen mellan den linjära och visuella tiden. Hiphop är tolkningar av internationellt fenomen som får olika uttryck i olika politiska situationer. För Arne Ruth var Urban Youth Cultures in Mass Print Media-workshopen mest av allt ett exempel på McLuhans globala by och på glocalization: globala interconnections med mycket lokala variationer.
Poesi var från början en muntlig folklig tradition, medan boktryckarkonsten tillhörde de högre samhällsskikten, och att att återuppfinna den orala konsten är av högsta vikt (shout out till alla mcs), men hiphop har också adderat till jazzens improvisation ett element av extrem manschauvinism, som Arne inte förstår.
Hiphop, för Arne Ruth, är i grunden en demonstration av allas rätt att oavsett bakgrund ha tillräckligt självförtroende för att göra ett originellt konstnärligt avtryck. Och Europa måste, enligt honom, ha den här typen av uppfinningsrikedom för att överleva.
Arne påtalade flera gånger att han inte är så nere med hiphop egentligen (hans musik är jazz, punk och Velvet Underground), för min del levererade han några av de intressantaste kommentarerna.

Oh well, sen ska jag kanske bara skriva en grej till om det här. Holla