Sunday, September 23, 2007

Bra och dålig feminism, fri och dålig konst, galna kvinnor



I dag skriver Malin Ullgren en recension i DN, papperstidningen, av nobelpristagaren Elfriede Jelineks bok Michael där hon jämför Jelinek med Maja Lundgren.
En är godkänt galen, en är galet galen.
Godkänd eller inte är frågan som skär genom sådana här debatter.

Jag tänker på alla som pratar om att det är så synd att det har blivit så här med Myggor och tigrar eftersom frågan är så viktig. Det är synd att Maja Lundgren slagit undan benen på sig själv och sitt case med den här dumma lilla boken. När vi kunde ha haft en riktig, fin och trevlig diskussion om jämställdhet i stället.
Lundgren gick över gränsen.

Malin Ullgren citerar begreppet "dålig feminism", som kommer från Erik Wijk som skrev i DN i början av debatten att "dålig feminism riskerar att minska trovärdigheten i jämställdhetsarbetet i stort". Han hade räknat och kommit fram till att det här med ojämställdheten och maffiafasonerna i kulturvärlden är en slentrianuppfattning, en skröna: se så många kvinnliga krönikörer och kvinnliga författare som skjuts fram och prisas av kultursidorna. Se hur rädda alla makthavare är för att kallas sexistiska.
Se hur dogmatiskt allt blivit.

Se hur otacksam Maja Lundgren är!
Fast så kanske det inte är någon som menar. Jag är kanske bara paranoid. Har Maja Lundgren kanske öppnat för att också kvinnlig paranoija ska få vädras? Har Maja Lundgren kanske motat bort den duktiga flickan lite grand?

Jag förstår att det å andra sidan finns enorma problem med böcker som Myggor och tigrar.
Men hur skulle det där duktiga, rätta angreppet se ut?
Angreppet där inget sattes på spel, ingen kände sig hotad, ingen knullande kulturchefsman blev avslöjad inför sin fru och sina barn och sina middagsgäster, och sedan inte bara avslöjad utan också straffad av något så oberäkneligt som en frustande galen och hämndlysten roman som ingen riktigt uppfattar som roman och som därför är helt djävla livsfarlig för alla inblandade och icke-inblandade.
Man vet ju inte vad som är sant. Vad har hänt med sanningen?
Var är lögndetektorerna och mentometerknapparna?
Man känner sig kränkt och förvirrad.

Det finns en ständigt återkommande idé om att det existerar bra feminism och dålig feminism och att den dåliga försämrar den feministiska diskussionen. Men jag tror inte att det projektet är så litet och smalt att feminister behöver skämmas för Maja Lundgren. Jag tror inte att en debattör "förstör" för alla andra. Att folk blir så förbannade på Maja Lundgren att de sedan inte kan tänka, att hon totalt förblindar dem med sitt dåliga omdöme (som de där tjejerna på badet i Uppsala som vägrade bada med bikiniöverdel och blev utslängda med motiveringen att de skulle framkalla våldtäkter). Tvärtom.
Jag tror heller inte på att ingen bryr sig om det här i det riktiga Sverige där folk inte jobbar med kultur. För mig personligen blev Myggor och tigrar en av de där
snabbt uppslagna broarna över till de riktiga människorna.
De frågar och undrar och kommer med egna förslag.

Myggor och tigrar har dåligförklarats, Maja Lundgren har omyndigförklarats, paranoijans point-of-view ogiltigförklarats och det har gjorts glasklart – än en gång – att kvinnlig galenskap är ovärdig, medan den manliga är Strindberg. Feministen får stå som en tjatig fröken bredvid samtalet och förblir givetvis oftast tyst eftersom hon sagt det hon tänker hundra gånger förut och helst inte vill tråka ut någon. Och inser förmodligen att det inte går att vinna i en genusdiskussion. Men kanske i en om litteratur.

Myggor och tigrar lever sitt eget liv for real.
J
u längre debatten går, ju fler som stämmer in i kören, desto bättre blir boken. Eller projektet.

I nästa nummer av Arena (5/07) skriver Vanja Hermele om Myggor och tigrar och den situationsbundna konstnärliga friheten.

8 comments:

Anonymous said...

man kan tänka sig saken på följande vis: en begåvad författare skriver en hygglig roman som emellertid rymmer ett speciellt kognitivt element, nämligen skvaller, däribland en hel del sanningar, om Stockholms litterära värld. denna är detsamma som sveriges dito.nå, nu börjar det gapas ordentligt.trupperna samlas, fronten bildas: på ena sidan kamraterna som hyllar verket, på andra fienden som siktar för att skjuta det i småbitar.så börjar räderna fram och tillbaka. ingenmansland utgörs av idel klassiker: feminism och könskrig, författarens moraliska ansvar, fakta och fiktion, romankonst, kulturkretsen och några till lika uttjatade ämnen. räderna leder givetvis ingenvart, då varje resonemang är så trögt, stelbent och urvattnat att det lätt skjuts ner. det slutar med att alla är lika arga på varandra, och trötta, varför man packar ihop och vilar upp sig inför nästa drabbning, då med samma gamla ämnen, samma tjatter, samma blablabla, samma samma samma. snälla, kan man inte börja diskutera nåt nytt nångång under denna svenska himmel?

Annika Marusarz said...

Likheter och skillnader i Maja Lundgren och Unni Drougges uttryck

Varför får Maja Lundgrens bok ”Myggor och tigrar” och Unni Drougges bok ”Boven i mitt drama kallas kärlek” så olika bemötanden? Både Maja Lundgren och Unni Drougge är ju ute i samma ärende, de vill lyfta fram maktstrukturer som finns i det fördolda. Är det för att Unni Drougge i huvudsak håller sig till en relation i sitt liv och att Maja Lundgren speglar vad det innebär att vara kvinna i dagens samhälle.

Maja Lundgrens bok är både självutlämnande och mångtydigt men inte otydlig. Den beskriver tydligt att kultureliten i Sverige använder sig av samma härskartekniker som maffian i Italien. Ett maktutövande som ingen tycks vilja se eller kännas vid och Maja Lundgren bemöts som paranoid och sjuk.

Unni Drougge som också är självutlämnande berättar om hur hon i kärlek utsätts för liknande förtryck och förnedring i det egna hemmet. Hon faller djupt, hon rannsakar sig själv och hon bemöts som äkta och själutnämnande. Det är ingen som hittills har ifrågasatt henne eller det hon har blivit utsatt för och mannen är uthängd och utpekad som just boven i dramat.
Helena Lindblad skriver i DN i att Unni Drougges bok ”Boven i mitt drama kallas kärlek” gör riktigt ont. Hon liknar den vid en ”skräckfilm med psykisk, fysisk och sexuell tortyr som återkommande effekter –tyvärr en sådan som förmodligen sänds live på kvinnojourerna runt Sverige varje helg.”

Varför fick inte Maja Lundgren det bemötandet och var finns jouren för det Maja Lundgren har blivit utsatt för? Jag kan inte annat än tolka detta faktum som att Maja Lundgren faktiskt pekar på något heligt och väldigt känsligt som med alla medel måste få fortsätta verka i det fördolda. Liknelserna med maffin kan inte bli tydligare.
Annika Marusarz

Thomas said...

Det verkar jhelt enkelt inte som om "Myggor och Tigrar" iscenbsätter något väsentligt utanför Lundgrens egna mer eller mindre paranoida upplevelser. För att boken ska fungera måste man tydligen köpa henes upplevelser rakt av, ställa sig totalt på hennes sida, och det är ett anspråk som romaner normalt inte ställer på läsarem. att kman ska lämna all slags *kritisk* inlevelse eller upplevelse under en sten i skogen.

probelmet ligger rätt nära hur bloggar kan fungera - de flesta hyggligt lästa bloggar skaffar sig ju en hejaklack som applåderar och ropar "fan vad du e grym!" till bloggaren och hans bästa kompisar. Om man nu inte delar deras horisontm, deras stil, deras humor, då blir det svårt att föra en diskussion med dem, alla inlägg som är för envisa eller bygger på andra erfarenheter positioneras som tröga, jobbiga, underklassiga, brattiga, feministiska, kulturpretto eller vad du vill. Det fins ett slags uinbyggt krav på att heja på bloggens ägare en del; jag menar att den sortens halvprivata krav - gulla med mig litet - bör hållas efter i offentlig debatt, så gott det går.

Anonymous said...

feministen ÄR den tjatiga fröken.

Maja K said...

Jag har inte läst Myggor än. Men jag har älskat den länge. Jag vet inte ens om jag vill förstöra magin genom att läsa den.
Viktigt det om bra och dålig feminism. Det känns verkligen LITET när allt som hamnar lite utanför det duktiga "förblindar".

Danny said...

"Ju längre debatten går, ju fler som stämmer in i kören, desto bättre blir boken. Eller projektet"

Du missar att det i stort sett bara är en Stockholmsdebatt (även om Maja befinner sig i exil utomlands). Samma sak kunde man säga om bråket kring Ann Jäderlund nån gång i slutet av 80-talet, den där diktsamlingen som blev bedömd antingen som sensuell och spännande eller som ogenomtränglig och hopplöst självupprepande ("ängen sjunger och leker att den är äng/ Gräset sjunger och leker att det är gräs" etc) Ockspå den gången ställde de som hade bestämt sig för att haussa Jäderlund ut växlar på framtiden, tyckte att det egentligen handlade om manligt och kvinnligt skrivande och deklarerade att de "som inte förstod" skulle i evighet spärras in i ett kritikernas helvete (inför eftervärlden alltså).

So what? Striden om Myggor har känts väldigt intern, och för mycket positionsschack för att verka riktigt verklig utanför Stockholms medievärld.

Anonymous said...

Hihi! Jag har totalt missat allt vad Maja Lundgren och Myggor och Tigrar är tills jag nu läste om den i din blogg. Sen kollade jag lite sidor med/om Maja Lundgren - och helt plötsligt infann min livslust sig igen. Allt annat känns skit, det är höst, det regnar, och jag jobbar med två idioter, och jag såg ingen ljusning. Men nu känner jag att det vore jävligt soft att vara sjukskriven och bara läsa böcker och bloggar. Då skulle livet va underbart =)
Hej då, trevlig höst/Elin

Lelle said...

Bra text! För oss som är allergiska mot 'kören av röster', även om den kom från oväntat häll. Boken kanske är skit, men det är reaktionen som är intressant!