De nya hippa lesbianerna (eftersom DN nu verkligen helt slutat lägga ut krönnarna på webben)

Krönika från i fredags:


När Eva Dahlgren hade gift sig med Efva Attling och kommit ut som Sveriges främsta lesbiska kändis såg jag en konsert där hon gjorde ett slags musikteater av sin komma ut-grej. Efter sitt vanliga gitarrset med änglar och himlar och sovrumspoesi överraskade hon med en schlagerdiscoavdelning på slutet. Det var så det var då: Om du vill ligga med människor av samma kön så måste du älska Abba. Det kändes ganska sorgligt.
I dag är det inte så många som framhärdar att musikaliska och sexuella preferenser går hand i hand. Det har hänt en del med föreställningarna om lesbisk identitet i populärkulturen. Det finns inte längre bara en frisyr och ett sätt att vara på. Det finns ”L Word”-tjejer eller Yo Majesty-tjejer eller hiphopfemmetjejer eller vad som helst som inte riktigt passar in i det gamla.
I det nya numret av tidningen Rodeo lanserar Johan Wirfält och Agnes af Geijerstam begreppet lipster. Hipstern är död, men lipstern – den lesbiska hipstern! – är här i stället. Att lesbiskt plötsligt skulle kunna vara lika med hippt enligt de trendsättande institutionerna är en stor nyhet. Tesen i Rodeo är att de lesbiska klubbarna är de som är bäst och roligast just nu. Lipstern är en person som inte nödvändigtvis gör sig själv till representant, men vars hem är klubbscenen. En scen där gamla heterosexistiska mönster nu kan brytas.
Förväntningarna på henne är helt enorma. Jag känner det själv.
Trendiga bögar har lärt heteromän mycket om hur man till exempel fixar håret och slutar sluska i hemmet, och det är ju nog så behjärtansvärt, men det som man tänker sig att den nya hippa lesbianen kan åstadkomma är lite större än så. Drömmen är att hon ska genomföra ett paradigmskifte för utelivet och rädda oss från sådant som gör att roliga saker som att klä upp sig och gå ut på en klubb och dansa lätt kan bli totalt traumatiserande.
Det gäller sådant som det där med att alla brudar förväntas vara ute för att de vill träffa killar medan alla killar får gå ut för sin egen skull, och sådant som det Bitte Andersson i Rodeo pekar ut som grundregeln för heterotjejer på heteroklubbar: ”Är man inte tillräckligt party är man tråkig, men är man för mycket, då är man en hora.” Och liksom mycket annat som blir synligt på dansgolv på nätterna är balansgången mellan hora och tråkig ett problem som inte bara finns där, utan överallt hela tiden. Och när man tänker på det framstår lipstern som värsta superhjälten. Det går fort för det utopiska tänkandet att rulla igång.
Så om lesbiskhet blir en godkänd kvalitet, vad kan då hindra lipstern från att förändra klubbvärlden? Den vanliga tanken är att det är män, antingen bögar eller heteron, som motarbetar lesbiskt inflytande – men det finns en annan aspekt av hela den här (eventuella) värderingsförskjutningen, och den tas också upp i Rodeo. Techno-dj:n Kerstin Almegård berättar om heterotjejer som ryggar tillbaka när de hamnar på hennes klubb: ”Dels för att vi spelar techno, men också för att vi är lite för vulgära och gör någonting med det kvinnliga som de inte vill.”
Det är inte hipstern som jag helst vill säga farväl till när jag läser om lipstern. Nej, om det finns en lipster så är hon nog mäktigast som hot mot den där balanserande tjejidentiteten.