Inuti Sveriges radio

Jag skulle prata i Kvällspasset om homofobin inom reggae, strax före Uppsala reggae festival och apropå att alla artister skrivit på ett kontrakt på att inte kränka mänskliga rättigheter med sin musik.
Först ringde en researcher eller redaktör eller något sådant och ställde frågor.
Jag sa att jag inte trodde att det här med att de hade skrivit på kontrakt var ett tecken på en kursändring, men att det finns en pragmatisk sida av saken och en vilja att nå ut med sin musik, få spelningar i Europa, hålla liv i karriären. Så klart.
Han ställde den relevanta frågan om varför man inte tidigare har debatterat homofobin i reggae. (Svaret är, tror jag, att man har visst debatterat det men inte i "Kvällspasset". Svaret är också att man har undvikit att debattera det därför att det finns en idé om att lite homofobi/rasism/sexism/idioti får man stå ut med när man har att göra med kreatörer från ghettot för de behöver inte följa samma måttstockar som andra. Och att man undvikit att debattera det därför att man vet att det bara är ett uttryck för en homofobi som är djup och vida spridd och farlig på riktigt.)

Senare ringde programmet upp för att banda intervjun med mig.
Då skulle progledaren ställa samma frågor och hon satt där i studion och väntade på att allt skulle bli klart.
Jag håller i telefonen och hör henne säga in i mitt öra till redaktören som alltså också befinner sig i studion:
– Du, hon jag ringer upp nu, är hon NEGER eller?

Jag satt tyst och låtsades inte ha hört något för min första reaktion var att hon driver med mig. Hon måste ha läst någon text jag skrivit för hundra år sedan om n-ordet och det här är hennes sätt att säga att hon vill få använda det fritt. Nu har det gått tre veckor och jag undrar fortfarande. Var det ett skämt? Var det mini-blåsningen?
Jag undrar.