Kanske är det så att det inte händer nåt, vad vet jag

"Kulturradion" i p1 just nu.
Hur orkar dom kalla ett program om tre författare för "Triss i damer"?
Jag fattar inte.

God jul

Sexmobbning

På tunnelbanan på väg till jobbet var det en liten man i äkta svensk överdimensionerad dunjacka som stod och gned sig mot mitt ben.
Jag undrade om han skulle sno något.
Han speglade sig hela tiden i glasrutan i dörren för att se hur det såg ut när han stod så nära mig. Det var inte precis fullt i tunnelbanan.
Jag tog upp en bok och försökte läsa och i samma rörelse putta bort honom lite grand men det gick inte. Jag tänkte på olika metoder för att protestera mot sådant här utan att det känns som att man är med i en Benny Hill-sketch, men jag kunde inte komma på nåt, är inte säker på att det finns. Jag kommer aldrig på nåt. Jag tänkte typ: bara det inte kommer någon jag känner. Många av er är säkert jätteduktiga på att säga till eller gå undan eller vad man nu gör men jag tycker att det är för hemskt, jag vill inte titta på en sån här person, jag vill inte säga någonting till honom.

Mellan Mariatorget och Slussen gjorde han en serie rörelser som innebar att det inte längre kunde finnas något tvivel om vad han ville uttrycka.
OK, tänkte jag, jag får gå av här.
Sen fattade jag att det var det som var hans grand finale, för han gick av.

Dessvärre är det nog fortfarande detta det handlar om, att det står små män och gnider sina könsdelar mot en på tunnelbanan.
Det är ju så banalt.
Det är pinsamt att prata om.

Den borgerliga familjen igen och igen

Den här artikeln blev verkligen så där, men jag tänkte försöka lägga ut alla texter på den här bloggen. (Eller möjligen på min personliga arenagruppshemsida som är så otroligt lam med typ spår från tre veckor någon gång i början av året då jag hann lägga upp lite krönikor och shit.)

Varför är Fredrik och Filippa så fascinerande? Varför måste det skrivas artiklar om dem varje dag? Jo, men alltså de är verkligen som Västermalmsgallerian. Jag vet inte om någon annan i Stockholm upplevt samma sak, men när Västermalmsgallerian öppnade, och "lattemammorna" blev ett begrepp, så ville jag bara vara där hela tiden.
So addictive.

Samma sak gäller tidningen mama och Fredrik och Filippa Reinfeldt och Svenska Dagbladets helgbilagor.
Det är nåt med statusjakten och det där nogranna flauntadet av livsstil som blir så härligt när det görs in the mainstream. Allt är liksom nytt och fint, alla knarkare på Fridhemsplan är borta, och allting vill så himla mycket och gärna och ändå är det lite b. Det är känslomässigt.

I love Reinfeldt

Nu är artikeln om livspusslet färdig och finns i nya numret av Arena. Lite svårtolkade reaktioner dock. Åsa Linderborg verkade tänka att det var en artikel om för och nackdelar med sextimmarsarbetsdag och en man på svenska dagbladets ledarsida skrev någonting häromdagen som faktiskt var helt obegripligt.

Alla måste köpa nya Arena för att spana in bilderna på Fredrik Reinfeldt, tagna från moderaternas promotionmaterial "Fredrik i bilder". Tyvärr kom inte en bild med i tidningen, den där Fredrik efter middagen sopar bort smulor från matbordet med ena handen och håller den andra som ett uppsamlingskärl vid bordskanten. Och liksom står helt stelt och konstigt.
Fredrik Reinfeldt är så himla underbar eftersom han är så övertydligt representativ (vilket Persson säkert också var, men mer för en helt annan värld). Han är som Västermalmsgallerian när den öppnade. Han är platt tv.

Nu min fråga: är life's jigsaw puzzle den engelska översättningen av livspussel eller? (Jag vet att hela grejen heter work life balance på engelska, men jag undrar alltså vad ordet för livspusslet är, om det finns nåt.)

Konsthantverkspolitik

Nu har nya numret av Slicker kommit.
Tror det säljs t ex på Konst-ig.

Förnedringstv

Jag ska gå på Slutfesten i kväll vilket känns mycket bra eftersom det innebär att jag inte kommer att kunna se kvällens Kobra, som handlar om privat och offentligt språk och bloggar och dagböcker, och troligtvis innehåller en ganska pinsam intervju där om den här bloggen. En intervju med mig.

Jag fick frågorna mailade till mig först och skrev svar så här:

Tycker att det är intressant när du säger att bloggen är en klassiskt kvinnlig uttrycksform - varför?
– Jag menade inte att bloggen är specifikt kvinnlig eller manlig - utom möjligen i det avseendet att dagboken är en genre där kvinnor varit verksamma - men
1 bloggen är antipatriarkal i den meningen att den detroniserar en väldigt viktiig patriarkal figur: Författaren/Skaparen. Läsare kan liksom ställa frågor eller komma med kritik direkt och dessutom kan man som författare använda bloggen för att testa ollika saker på sina läsare och i och med det så blir de mer delaktiga i en process. Man ser att den här processen inte är gudomlig.
2 Den är oberoende av maktstrukturer eftersom den är öppen för vem som helst med tillgång till internet.
3 Den erbjuder en möjlighet att vara anonym vilket verkar vara intressant för många kvinnor
Varför tror du att kvinnor skriver offentligt på bloggar men fortfarande väljer att vara anonyma?
– Jag tror att skrivande och att uttrycka sina åsikter är förknippat med ganska mycket skam.
Dessutom är det så i alla medier att kvinnor är mer utsatta för hot och hatbrev och det är ju det som är problemet med bloggen; att läsarna kan reagera.
Varför är bloggandet intressant i din mening?
– Jag följer mest bloggar om musik och bloggar som är mer traditionella dagböcker, de tycker jag är intressanta. En kille som skriver om hur han håller på och skiljer sig, två tjejer som skriver om när dom är ute och festar, en tjej som skriver om sin graviditet fast på ett roligt sätt, inte som alla författare och krönikörer som skriver om sina graviditeter.
Det är det jag tycker är intressantast.
Det privata språket vs det offentliga, på vilket sätt gör du en skillnad?
– Det finns en stor uppdelning men det roliga vore väl att försöka riva den uppdelningen. Jag tycker att det är ganska svårt att skriva om politik på samma sätt som man skriver om musik
Varför tror du att ett stereotypt "privat" sätt att uttrycka sig anses för mindre än det traditionellt offentliga?
– Den privata sfären har traditionellt befolkats av kvinnor och barn. Jag tycker inte att det privata språket är mindre värt än det offentliga, men det anses viktigt att hålla på sig språkligt för att få status. När man använder sitt privata språk eller sina privata erfarenheter i offentligheten så är det som att man får lite horstämpel, det är lite billigt. Det är hela det här patriarkala talesättet att man ska skriva: gärna personligt men inte privat.
Ska man göra en skillnad? När i sånt fall? Eller varför inte?
– Det offentliga språket ger sken av att vara neutralt men det är inte säkert att det är det.
Alltså det offentliga språket är ju ingen garant för att någonting är viktigt eller allmängiltigt.
Det handlar ju om vem man vill rikta sig till. Det privata språket har en större potential. Ju mer det privata språket används desto fler nya grupper kan komma in i samtalet och ju fler nya som kommer in desto mer används det privata språket.
Har vi ett större voyeuristiskt behov idag som gör att vi har en större lust att läsa folks allra intimaste tankar? Varför?
– Det finns dels en överrepresentation av folks innersta tankar och interiörer från opinionsbildares liv där alla anhöriga kallas vid initial i stället för hela namnet – men det finns fortfarande privata sfärer som är outforskade. (OK, här sa jag i den riktiga intervjun nåt med att dom som kallar sina familjemedlemmar och polare vid initialer och bloggar om vad dom läst i senaste Guardian. "Senaste Guardian"?) Bloggen innebär att människor som arbetar med kommersiellt sex, pappor som skiljer sig, en tandläkare i Irak osv plötsligt blir tillgängliga för oss andra.
Kan en privat text säga mer om vår samtid än en journalistisk text tex?
– Jag vet inte. (Tvivlar på att jag lyckades svara Jag vet inte på någon fråga i den riktiga intervjun.)
Vad händer med analysen i bloggen?
– Analysen överlämnas ofta till läsaren, tycker jag det verkar som.
Jag läser inte främst bloggar för analys, men jag tror absolut inte att analys är något som inte finns i bloggarna.
Kan du se några problem med bloggandet?
– Nej. På samma sätt som jag inte ser några problem med tidningar eller böcker eller tv-program.
När själva intervjun var sa reportern: Kan du verkligen inte se några problem med bloggandet? Jag sa fortfarande nej.

Jag är aldrig med i "dåliga" teveprogram fast nästan alltid i typ Kulturnyheterna och Kobra om de frågar. De är mer prestige (fast Kobra har blivit lite mindre prestige efter den där hemska vinjetten de bytte till förra året) men de har också ofta bättre frågor, som det här med privat och offentligt språk som det alltså tydligen pågår en debatt om, där man är rädd att Det Privata Språket ska förstöra Det Offentliga och att det inte ska gå att tala om allt viktigt som man behöver prata om på Det Privata Språket.

Förnedrande grejer jag gjort i fina kulturteveprogram:
Låtsats blogga
Låtsats skriva en bok
Gått runt med en orange flagga i stan
Låtsats dammsuga och förevisat mina olika dammsugare (typ hahaha va kul att feministen är en städtjej oh va tokigt)

Finns säkert ännu fler grejer.

Glappet

Jag skrev en sorts introduktionsartikel i NRC Handelsblad (for our Dutch readers), om glappet mellan hiphop och DN Kultur, men jag tror inte att någon läste den.

When I first started writing for the cultural section in Sweden’s largest morning daily Dagens Nyheter, in 1996, I often found myself in a position where I automatically felt that I had to defend hip-hop – publicly and among fellow critics. Everything was on trial, it seemed. The music with “no real instruments”; the glorification of violence and the luxury consumerist ideals displayed by the artists; the demeaning lyrics, the presence of semi-naked women portrayed as commodities. The core theme of hip-hop – the Black Male struggling to make his way in the capitalist world – was politically correct within the Swedish cultural establishment that Dagens Nyheter was a key part of, but everything in how hip-hop presented this story was perceived as bad and wrong.
Colleagues, readers and editors would ask me how come a White, middle class girl in Sweden was into hip-hop. How could I identify with Black men in New York or L.A. and what did they have to say about my life?
This question disclosed a widespread idea of hip-hop as the exception and something that could never be of universal application; hip-hop could never really say something general about our common existence. And so therefore it couldn’t really be art and maybe not even popular music. It was Black music.
At the time, I interpreted this view as racist. Sometimes, I still do.
Another common Swedish question was: How can a feminist love rap music? But the way I saw it, when it came to representations of women, there was no real difference between hip-hop and rock music. It was merely a question of which stereotype to pick. And in terms of male predominance I didn’t think that hip-hop distinguished itself very much from the rest of society. For instance, at Dagens Nyheter, I didn’t see any other female critic.
From a feminist perspective, hip-hop is just another male dominated art form, and I believe that a feminist critique of hip-hop needs to take a broader look at art and culture in general.
Ten years ago, the discrepancy between the average hip-hop fan and the average Dagens Nyheter reader seemed to be huge (the hip-hop head then being someone who probably wouldn’t read a daily). Today this gap is less obvious, I think. As a columnist and a writer I grant myself the freedom of not having to choose between addressing ”the hip-hop community” or ”the mainstream”, because they are more intertwined. Hip-hop has reached a “wider“ audience, i.e. the White middleclass, which means that its place in the cultural section of Dagens Nyheter isn’t questioned.