Thursday, October 16, 2008

I väntan på det biologiska manifestet: Förundran

I går skrev Katrine Kielos om att den konservativa vågen inte är konservativ utan högst nödvändig för feminismen. Vi måste tala om kroppen, typ. Vi måste erkänna biologin.
Men vem är det som inte gör det?
Senast jag kollade talades det om kvinnor som biologiska varelser och kvinnor som mammor i stort sett hela tiden, inte minst bland feminister och före detta feminister.
Jag erkänner gärna att det finns biologiska skillnader mellan män och kvinnor, om det är viktigt. Men sedan då? Vad ska ett feministiskt erkännande av dessa skillnader leda till? Hur ser skillnadernas politik ut?
Tidigare generationers feminister uppehöll sig vid biologi av nödvändighet. Tack vare dem finns det i dag preventivmedel och fri abort. Biologin har inte längre kvinnor i sitt våld. Inte i Sverige. Så på vilket sätt ska feministiska diskussioner förhålla sig mer till den?
Att organisera omsorgen och det obetalda arbetet är akut viktiga frågor, men på vilket sätt lyfter de genom att feminister börjar diskutera biologiska skillnader mellan könen utöver de allra mest uppenbara? Uppenbarligen är det en särartsdiskussion som efterlyses här, eftersom problemet med att feminister inte erkänner kvinnors kroppar faktiskt inte existerar. Vi måste erkänna mer än det uppenbara tydligen.
Och man börjar genast tänka, vilka är egentligen de uppenbara, vilken hänsyn tas till individuella skillnader, vilka fakta ska man leta efter osv osv osv.
Vi ska tydligen in i den gamla geggan igen.
Det är deprimerande.
Omsorgen styrs inte av biologi, utan av kärlek och pengar och en massa annat.
Framför allt måste en diskussion om omsorg och obetalt arbete handla mer om män.
Frågan som kvarstår är ju varför det är just kvinnors konsumtion och lönearbete som Nina Björk och andra feminister i media för krig mot i sina dagisdebatter och handväskdebatter.
Eller aborter för den delen.
Att Nina Björk får ont i magen av förskolan och Sisela Lindblom får ont i magen av kvinnor som shoppar samtidigt som Linda Skugge får ont i magen av aborter har betydelse.
Allt det var förra säsongen.
Nu publicerar Petra Östergren en antologi där Anna Eklund agiterar för en nollvision i abortfrågan. Jag antar att Anna Eklund tycker att den fria aborten har gått för långt, kvinnor gör för många aborter helt enkelt, på samma sätt som andra tycker att kvinnors arbete och liv utanför moderskapet har gått får långt.

1 comment:

sisela said...

Nä, nu får du skärpa dig. Jag är inte särartsfeminist och biologist.
Det är en av de mest grundläggande insikter jag anser mig ha som människa och som konstnär. Jag har som teaterregissör alltid arbetat utifrån ett tydlig analys av könet som en roll i kulturen.
Det är förvånade hur svårt journalister i dag verkar ha att skilja på det en författare gestaltar i sina verk som en beskrivning av den samtid, den kultur man lever i –
Och författarens egna åsikter.
(Men jag trodde att du själv var författare ?)
Men det är kanske resultatet av ett professionellt behov, läsa tar lång tid, skriva provokativa blogginlägg går relativt snabbt.
Beträffande att jag skulle driva några handväskdebatter-
Jag har aldrig drivit någon väskdebatt –
Jag gjorde en förhandsintervju – sa något om Susanne Ljungs väska, eftersom jag retade mig på och hade skrivit om hennes radioprogram Stil. Att tala om onödiga lyxartiklar i egenskap av kulturarbetare var som att tända på en kagge dynamit – hade jag inte fattat vilken lyxartikel jag själv var? Helt jävla onödig.
Sedan dess har jag upprepat följande :
Jag har undersökt ett kommersialiserat språk , en kommersialiserad kultur – och en kommersialiserad journalistik, damtidningarna var det tydligaste exemplet.
Självklart är jag som skrivande en del av min tid.
Det kan säkert vara så att du ser saker i mitt arbete som jag själv inte vet om.
Men jag vet att jag inte är kritisk till förskolan eller rätten till abort.

Detta är det första av alla blogginlägg om den där väskan som jag anser det relevant och svara på.
Sisela