Pittstim

När Fittstim kom ut för tio år sedan fanns det en idé om att vi som skrev i den hade kidnappat feminismen från akademikerna och de riktiga feministerna (aktivisterna). Vulgariserat den och kladdat ut den i media (av alla helvetiska ställen). Häftat på den en massa personligt tjafs som bara var tröttsamt.
Belinda Olsson, som var redaktör, skriver på sin blogg att hon minns denna reaktion från bittert surande äldre feministkvinnor och att hon nu inte vill vara sådan.
Inte jag heller. Men att läsa Pittstim gör mig till en sådan. Jag kan inte hjälpa det. Jag sitter här i mitt torn och irriterar mig på ... historielösheten och teorifientligheten.
Och inte alls bara hos de här texterna.
Och det har kanske inte ens nåt med den här boken att göra egentligen.
Inte lika mycket som med något slags allmän irritation kanske.
Pittstim gör inte precis anspråk på att vara ett feministiskt manifest, även om den hyllar Fittstim.
Den stora mansrollen ser ungefär likadan ut nu som när skildringarna av att vara man började trilla in i kulturhistorien för tusen år sedan och frågan, från mig som läsare i första hand, som just läst Pittstim, är hur länge orkar man med alla dessa berättelser om omklädningsrum och runka och gå över gränsen i situationer med våld och sex.
Där Fittstim förhöll sig till tjejer som offer förhåller sig Pittstim till killar som förövare.
Fina killen-vallen är bruten. Män som talar om manlighet låtsas inte längre att de är goda män.
Alla dessa fina killar som erkänner att de också varit den dåliga killen. Alla dessa bekännelser om våld som påminner om andra mäns bekännelser om våld, andra generationers, andra författares. När de är berättade på ett fantastiskt sätt står man väl ut hur länge som helst. Men när de är politiska exempel?
Ja jag vet inte riktigt.
Jag tycker att det känns lätt klaustrofobiskt att läsa. Och det känns klaustrofobiskt just därför att det inte antyds att det finns andra som också tänkt på detta. Det finns tonvis med andra böcker, det finns drösvis med feministiska tänkare, det är inte Zanyar Adami och Inti Chavez Perez som har kommit på att man inte är något man föds till utan något man blir.
Men i Pittstim är det Fittstim som är Simone de Beauvoir. (Och Nina Björk. En referens till hennes Under det rosa täcket finns med också.)
Jag menar så klart inte att de högstadiekillar som Pittstim vänder sig till skulle behöva en universitetskurs i genus- eller litteraturvetenskap eller what have you i stället för den här boken, men det blir lite tråkigt, kanske känns lite hopplöst, om man skriver om mansrollen mansrollen mansrollen och aldrig säger att det finns en massa människor som tänkt väldigt mycket på det här redan, författare, forskare, feminister. En massa texter att läsa om man vill läsa mer.
Ja, jag skulle vilja önska mig lite vanlig enkel folkbildning helt enkelt.
En introduktion till något utanför det där omklädningsrummet.