Bra och dålig feminism, fri och dålig konst, galna kvinnor

I dag skriver Malin Ullgren en recension i DN, papperstidningen, av nobelpristagaren Elfriede Jelineks bok Michael där hon jämför Jelinek med Maja Lundgren.
En är godkänt galen, en är galet galen.
Godkänd eller inte är frågan som skär genom sådana här debatter.

Jag tänker på alla som pratar om att det är så synd att det har blivit så här med Myggor och tigrar eftersom frågan är så viktig. Det är synd att Maja Lundgren slagit undan benen på sig själv och sitt case med den här dumma lilla boken. När vi kunde ha haft en riktig, fin och trevlig diskussion om jämställdhet i stället.
Lundgren gick över gränsen.

Malin Ullgren citerar begreppet "dålig feminism", som kommer från Erik Wijk som skrev i DN i början av debatten att "dålig feminism riskerar att minska trovärdigheten i jämställdhetsarbetet i stort". Han hade räknat och kommit fram till att det här med ojämställdheten och maffiafasonerna i kulturvärlden är en slentrianuppfattning, en skröna: se så många kvinnliga krönikörer och kvinnliga författare som skjuts fram och prisas av kultursidorna. Se hur rädda alla makthavare är för att kallas sexistiska.
Se hur dogmatiskt allt blivit.

Se hur otacksam Maja Lundgren är!
Fast så kanske det inte är någon som menar. Jag är kanske bara paranoid. Har Maja Lundgren kanske öppnat för att också kvinnlig paranoija ska få vädras? Har Maja Lundgren kanske motat bort den duktiga flickan lite grand?

Jag förstår att det å andra sidan finns enorma problem med böcker som Myggor och tigrar.
Men hur skulle det där duktiga, rätta angreppet se ut?
Angreppet där inget sattes på spel, ingen kände sig hotad, ingen knullande kulturchefsman blev avslöjad inför sin fru och sina barn och sina middagsgäster, och sedan inte bara avslöjad utan också straffad av något så oberäkneligt som en frustande galen och hämndlysten roman som ingen riktigt uppfattar som roman och som därför är helt djävla livsfarlig för alla inblandade och icke-inblandade.
Man vet ju inte vad som är sant. Vad har hänt med sanningen?
Var är lögndetektorerna och mentometerknapparna?
Man känner sig kränkt och förvirrad.

Det finns en ständigt återkommande idé om att det existerar bra feminism och dålig feminism och att den dåliga försämrar den feministiska diskussionen. Men jag tror inte att det projektet är så litet och smalt att feminister behöver skämmas för Maja Lundgren. Jag tror inte att en debattör "förstör" för alla andra. Att folk blir så förbannade på Maja Lundgren att de sedan inte kan tänka, att hon totalt förblindar dem med sitt dåliga omdöme (som de där tjejerna på badet i Uppsala som vägrade bada med bikiniöverdel och blev utslängda med motiveringen att de skulle framkalla våldtäkter). Tvärtom.
Jag tror heller inte på att ingen bryr sig om det här i det riktiga Sverige där folk inte jobbar med kultur. För mig personligen blev Myggor och tigrar en av de där snabbt uppslagna broarna över till de riktiga människorna.
De frågar och undrar och kommer med egna förslag.

Myggor och tigrar har dåligförklarats, Maja Lundgren har omyndigförklarats, paranoijans point-of-view ogiltigförklarats och det har gjorts glasklart – än en gång – att kvinnlig galenskap är ovärdig, medan den manliga är Strindberg. Feministen får stå som en tjatig fröken bredvid samtalet och förblir givetvis oftast tyst eftersom hon sagt det hon tänker hundra gånger förut och helst inte vill tråka ut någon. Och inser förmodligen att det inte går att vinna i en genusdiskussion. Men kanske i en om litteratur.

Myggor och tigrar lever sitt eget liv for real.
Ju längre debatten går, ju fler som stämmer in i kören, desto bättre blir boken. Eller projektet.

I nästa nummer av Arena (5/07) skriver Vanja Hermele om Myggor och tigrar och den situationsbundna konstnärliga friheten.

Att läsa Myggor och tigrar

Inte för att man måste ha läst en bok för att kunna debattera den, men för att hata den och smula sönder den och sluta upp så massivt emot den bör man nog ha gjort det.
Det har handlat en del om bevis i den här debatten. Och så i går publicerades äntligen lite litterära bevis för boken.

DN och Rodeo

Skrev en krönika om Afrika i modet i DN förra veckan som jag känner för att delge här, men den finns (som vanligt?) inte på nätet så jag kan inte länka. I stället kan ni läsa en jättebra text om föraktet för världsmusiken av Farnaz Sajadi i senaste numret av Rodeo. Man kan ladda ner hela numret här, men gör bara det i nödfall, för det är nästan omöjligt att läsa. Gå ut och ta en tidning.
Läs också månadens gratistidningsbesvikelse, Björn af Kleens samtal om mode och klass, så kan vi prata om den sen. Jag måste kanske läsa om, jag vet inte riktigt vad som är problemet, bara att det är.

Miss Berry igen och igen

För första gången är jag inte i New York på 11 september. I stället hittade jag den här artikeln, med extremt träffsäker rubrik, om min vän Berry Berenson Perkins, som jag aldrig såg med skor på sig, och den här, från gamla Interview som hon var med och startade tillsammans med Andy Warhol. Berry intervjuar sin man Tony Perkins, som senare skulle dö i aids, om deras förhållande och när de blev kära.

Många tänker på Berry i dag och vi gör det även andra dagar.

Rädslan för det övergående

I går läste jag Lars Berges krönika om facebook i svenskan och dessförinnan var det något snarlikt resonemang i någon annan tidning. Alltså facebook är inte på riktigt, dina friends på facebook är inte riktiga vänner, facebook låtsas vara gratis men säljer dig till sina annonsörer, facebook är ett övervakningsorgan, facebook stjäl värdefull arbetstid från folket osv.
Och så det främsta argumentet som ska föreställa själva kärnan i diskussionen:
Nästa höst kommer facebook att vara slut.
Men och?
Är det inte det som är grejen men nya saker på internet, att de är just nya och just nu och antagligen går över. (Och ja, kanske har en spännande känsla av masspsykos light.) Nu hinner jag inte leta upp några fler exempel just nu, men ni har ju hört det förut och jag vet att jag har sett det flera gånger bara den här veckan; hur nu-faktorn som något slags argument mot nya saker. Varför vill man tänka så?

Inuti Sveriges radio

Jag skulle prata i Kvällspasset om homofobin inom reggae, strax före Uppsala reggae festival och apropå att alla artister skrivit på ett kontrakt på att inte kränka mänskliga rättigheter med sin musik.
Först ringde en researcher eller redaktör eller något sådant och ställde frågor.
Jag sa att jag inte trodde att det här med att de hade skrivit på kontrakt var ett tecken på en kursändring, men att det finns en pragmatisk sida av saken och en vilja att nå ut med sin musik, få spelningar i Europa, hålla liv i karriären. Så klart.
Han ställde den relevanta frågan om varför man inte tidigare har debatterat homofobin i reggae. (Svaret är, tror jag, att man har visst debatterat det men inte i "Kvällspasset". Svaret är också att man har undvikit att debattera det därför att det finns en idé om att lite homofobi/rasism/sexism/idioti får man stå ut med när man har att göra med kreatörer från ghettot för de behöver inte följa samma måttstockar som andra. Och att man undvikit att debattera det därför att man vet att det bara är ett uttryck för en homofobi som är djup och vida spridd och farlig på riktigt.)

Senare ringde programmet upp för att banda intervjun med mig.
Då skulle progledaren ställa samma frågor och hon satt där i studion och väntade på att allt skulle bli klart.
Jag håller i telefonen och hör henne säga in i mitt öra till redaktören som alltså också befinner sig i studion:
– Du, hon jag ringer upp nu, är hon NEGER eller?

Jag satt tyst och låtsades inte ha hört något för min första reaktion var att hon driver med mig. Hon måste ha läst någon text jag skrivit för hundra år sedan om n-ordet och det här är hennes sätt att säga att hon vill få använda det fritt. Nu har det gått tre veckor och jag undrar fortfarande. Var det ett skämt? Var det mini-blåsningen?
Jag undrar.