Det är svårt att ha en åsikt om äktenskapet eftersom det är allas högst personliga val att gifta sig och eftersom det är ett val som väldigt många gör och som verkar eller antas vara viktigt för dem. Plus att det brukar vara trevligt när de gör det. Och även de gånger då det inte är trevligt så brukar man få höra allas intressanta familjemedlemmar hålla tal, eller inte hålla tal, vilket ger en inblick i familjer som man nästan aldrig får annars.
Whatever. Jag har varit på min beskärda del av bröllop. De var alla intressanta, ibland roliga. Tack, tack. Tack för all champagne och alla fina tårtor och tillfällen för fina skor.
Men när nu debatten har börjat ändå. "Det är ett biologiskt faktum att äktenskapet är för man och kvinna", skriver Thorbjörn Fälldin, Alf Svensson m fl på DN debatt i dag och drar en lans för heterosexualiteten och den äkta samlevnadsformens patriarkala traditioner som normalitet.
De har gått med på så mycket nu i queerrevolutionen, till och med fått se inseminationslagen ändras om så i alla fall på papperet.
Men detta sista lilla halmstrå/samhällets stöttepelare vill de liksom inte ge bort. Åtminstone inte utan strid. Åtminstone inte utan att dra in barnens "bästa". Äktenskapsbalken måste få förbli den lagstiftning som man använder för att markera mot de homosexuella.
Lever jag i samma värld som Thorbjörn Fälldin? Ja och nej. För samtidigt som nej känns logiskt så formligen haglar bröllopsinbjudningarna. Det är svensexor och möhippor och allmän könsseparatism och jag kan tycka att det är lite mystiskt. Varför vill folk ge cred till Fälldins och deras sexistiska äktenskapvärld? Och alla som inte vill det, som är för gay rights och som vill identifiera sig själva som i alla fall lite modernt lagom radikala (chic-radikala!?), men som ändå vill gifta sig – "på vårt sätt..." – varför är äktenskapet sexigt?
Vad är det ni går igång på?
Ett av de vanligaste argumenten jag hört är av kvinnor som säger att de vill kunna tala om sin man som "min man" när de pratar med andra. "Min man står där borta." "Snart kommer min man." "Min man brukar säga att ..." Inte min make eller min äkta hälft, utan "min man". Det är intressant, tycker jag, jag vill höra mer om det. Tell me, tell me y'all.
14 comments:
Åh äntligen. Folk i min omgivning gifter sig på löpande band men ingen vill kännas vid att de drar nytta av en lagstiftning som endast är förbehållna vissa.
Hur är det egentligen tänkt att man som bröllopsgäst och gay ska känna sig under prästens predikan om att äktenskapet är kärlek och förbehållet man och kvinna?
Att förväntas glädjas åt sina vänners äktenskap, samtidigt som man själv är portad från detsamma är en dubbel känsla.
Samtidigt som jag ser deras glädje kan jag inte låta bli att undra varför de väljer att stödja en diskriminerande institution, varför de vill ansluta sig till den utvalda skaran istället för att kämpa för allas lika rätt.
Detta är tabu, ingen vill riskera att framstå som missunnsam, inte heller jag. Trots att jag för varje ny bröllopsinbjudan känner mig sviken av mina straighta vänner.
Avskaffa äktenskapet! Vad är det den reglerar? Egendom (det heligaste av allt), vilket ska regleras för alla som bor i ett hushåll, vare sig man är sambo, kombo, whatever. Obs, i egendom hör barnen till också, som visserligen skyddas av staten i vissa avseenden men ändå står under föräldrars ansvar och behov. Det regleras mellan de parter som är föräldrar till barnet var de än bor.
/Lib
Det här med "min man" var ett argument för mig också, fast i mitt fall var det "min fru" eftersom jag är man.
Nu fick jag dåligt samvete för att jag är gift. Jag har inte tänkt på det som att jag diskriminerar andra, men det stämmer ju som ni säger. Jag gifte mig borgerligt och en sådan ceremoni skiljer sig väl inte så mycket från en partnerskapsceremoni?
Varför är "min man/min fru" ett argument? Jag tycker det är ett cirkelresonemang, eftersom det lockande i att kunna säga "min fru" uppenbarligen beror på att man är gifta. Alltså kvarstår fortfarande frågan om varför giftermål är attraktivt?
Jag känner ingenting för giftermål. Möjligen att det vore praktiskt för eventuella juridiska fördelar, men att somliga inte får gifta sig är ju då klockren diskriminering.
Mjoo, för mig handlade det nog mer om en sorts långsamhetens lov, att i dessa kvartalsekonomitider när allt ska gå så fort och alla ska ha ut sin vinst på studs liksom få visa på att man tror att det finns ett värde i att ge ett engagemang (i det här fallet en relation) lite tid att både lyckas och misslyckas och lära sig. Typ.
Lite lätt värdekonservativt, så vänsterpartist jag är, det erkännes.
Personligen tar det emot när jag, som är nygift och allt, kallar min fd pojkvän numera äkta hälft för "min man". Jag vet inte, men av någon anledning vill jag inte tillhöra den skara av fruar du talar om. Ja, jag kanske är en sån där chic-radikal-fru helt enkelt.
Jag vill också höra mer om det där.
Jag ska gifta mig, fast jag hade helst velat gifta mig när vi väl har en könsneutral äktenskapslagstiftning. Som politisk markering.
Jag gör det för juridiken. För kommande barns skull och enkelhet. När jag gick genuskurs så rådde den föreläsande juristen alla feminister i rummet att gifta sig. Skälet hon angav var att det reglerar mer än sambolagen, särskilt viktig om man har barn. Men hon sa också att man kan skriva papper och kompensera för de mesta lagliga gliporna.
Jag gör det också för att det är kul att ha en fest för att visa kärlek och långsiktigt engagemang. Klarar heller inte av kyrkan så det blir borgerlig vigsel med fest.
Men så står det i tidningen att äktenskapet är till för att relgera barnalstrande och då vill jag bara gråta.
Min åsikt är att äktenskapet är föråldrat, och att det (om det juridiskt ska finnas kvar), borde moderniseras så att alla parkombinationer blir giltiga, men ritualen fritt val.
Det innebär att alla som parvis vill slå sig ihop i en juridiskt bindande samlevnadsform ska få göra det och ha samma rätt att ärva varandra med mera. Det krävs inte ens nu att gifta verkligen bevisar att de älskar varandra eller bor ihop för att äktenskapet ska räknas som giltigt. Det gifts hit och dit av andra skäl också.
Det behövs inte samboende eller "äkta känslor" eller ens ett eget val bakom äktenskapet. Det är likväl juridiskt bindande, på gott och ont.
Folk kalkulerar med "goda" giftermål och har gjort i alla tider. Gifta in sig, gifta upp sig. Gifta ihop familjer. Göra klassresa osv.
Att gayfolk vill gifta sig är väl inte konstigare än att hetero vill det, antar jag. Det är en grundläggande orättvisa i lagstiftningen, och därför viktigt att alla har samma rättigheter oavsett sexuell läggning, tycker jag.
Varför det däremot är så hysteriskt viktigt att gifta sig har jag svårt att förstå. Bara för att vi vuxit upp med amerikanska medier där de kommer i extas av bröllopstankar redan på college betyder det inte att det är speciellt klokt att ta efter.
Min största invändning när jag gifte mig, till slut, efter lång övertalning om tryggheten för barnen om nåt skulle hända nån av oss vuxna, så var ett av mina argumenten mot giftermål den kristna traditionen, och att jag absolut INTE ville bli "nåns fru". För partnern var "att få en fru" och bli en "riktig" familj något åtråvärt.
Att kalla sin partner för "my woman" eller "my man" borde inte behövas äktenskap för, bara ett förhållande. Men det finns inte på svenska. I sverige får kvinnor inte vara kvinnor, bara tjej, flickvän, fästmö, fru (eller älskarinna). Det är en jäkla skillnad på att kalla nån för "min man" och "min fru". Mannen är oförändrad och höjd. Tjejen blir till fru och tappade förr i tiden till och med sitt förnamn utöver att hon fick mannens efternamn.
Jätteromantiskt!
Men vafan...
Jag är singel, ful *relativt*, fattig *relativt*, och har inga högtflygande planer om en framtid i överflöd...
Men jag saluterar och celebrerar de som vågar lova varandra evig gemenskap. Och de finstilta detaljerna i detta kan vi lämna därhän.
Lan man inte bara få vara romantisk och tycka det är lite vackert?
Skälen kan få vara både juridska, religiösa och romantiska. Jag struntar i vilket.
So shoot me.
Min anledning var den som anonym här ovan anför.
Dock det där med "min man"... vi har varit gifta i sex år och jag kallar honom vid namn, (eller undantagsvis, skämtsamt "min kille"). Och hajjar till de få gånger han omnämner mig "min fru". Det låter ju inte klokt, det där, får mig att känna mig som hundra år.
Gifte mig för länge sen, långt innan jag var på det klara med att jag faktiskt lika gärna kunde kalla mig feminist och inte bara vara det. :-)
Skäl? Tja... enklaste sättet att byta bort sitt -sson-namn. Faktiskt.
Jo, och en grej till. Jag tycker det är helt i sin ordning att gifta sig som feminist. Varför? Jo, för att inte göra äktenskapet till en angelägenhet för en liten extrem-grupp, så där som svenska flaggan har blivit en angelägenhet för en liten extrem-grupp.
Ett äktenskap är vad parterna fyller det med. Inte vad andra tycker att de ska fylla det med. Det är också ett sätt att visa samhörighet, att just VI valt att leva tillsammans med varandra.
Det är rättigheter som alla människor borde ha. Oavsett vem de valt att leva tillsammans med. Det är också en rättighet att ha ett val.
Hahahaha! Vilken ickefråga!! Hoho vilka revolutionärer dessa unga stockholmsfeminister är.. Antar att i ett land som Sverige, där vi lever i en liten bubbla, så behövs det nåt att kämpa för! Som sexuell läggning t ex. Lagom tufft, liksom. Kämpa på!!
Att kalla den man är gift med sin "man" eller "fru" är väl ganska naturligt. Eller är ni samtliga vuxenbäbisar som tänker titulera den ni lever med "flickvän/pojkvän" oavsett hur gamla ni blir?
Post a Comment