Tuesday, March 13, 2007

PK och nöjesjournalistiken


Tyvärr kom inte tidningen Stureplans Alexander Schulman på publicistklubbens kväll om nöjesjournalistik i Göteborg i går kväll. (Men han rapporterar på sin blogg om vad han gjorde i stället.) Aftonbladets nöjeschef Kicki Pousette var inte heller där, och inte moderatorn som förberett hela grejen, men i stället kom en manager åt svenska artister som till exempel Kikki, Bettan & Lotta och jag lärde mig av honom att kvällstidningschefredaktörer ringer till honom och managementet för att få dem att släppa in reportrar hemma hos Kikki Danielsson i Bollnäs (jag trodde i min totala enfald att symbiosen var sådan att Kikki själv larmade kvällsisarna när hon ätit falukorv och att de liksom förbarmade sig över henne och la det på löpet men tydligen är det alltså på ett annat, lite mer intressant sätt om man får tro managern med den stora klockan och den stora timplanerarkalendern (och den stora digikalendern)).

Det lilla faktumet att "nöjesjournalistik" är ett rätt så brett fält och att ingen nöjeschef från de så föraktade kvällstidningarna var där gjorde hela debatten rätt lam.
En grej jag alltid undrar är varför journalister och folk i allmänhet hetsar upp sig så mycket över kvällsisarna och att de är så dåliga och låga. Som allt annat är det frivilligt, man behöver inte läsa dem om man inte vill, man behöver definitivt inte arbeta där. Hela det gamla kvällstidningskonceptet med en tidning med något för alla där allting är på samma halvfattiga nivå för att ingen läsare ska känna sig utmanad är givetvis på väg bort i alla fall. I framtiden kommer till exempel Aftonbladet att bara innehålla det som de är bra på och som redaktionsledningen (enligt managern) är engagerad i, nämligen Kikki Danielsson. Det kommer att bli mycket bättre.

PK-publiken var mest passionerat intresserad av att tala om att Annika Lantz svär så mycket i radio. Att folk svär över huvud taget.

Det tydligaste glappet mellan journalister och nöjesjournalister var när managern/nöjesindustrirepresentanten berättade om hur hans bolag ljuger i pressmeddelanden för att få in trollkarlen Joe Labero i tevesofforna varpå en journalist frågade "Avslöjar inte ni det då?" och en nöjesreporter på GT svarade att han inte kunde ta ansvar för vad Joe Laberos management gör. Han förstod inte frågan.

4 comments:

Charlotte W said...

Visst väljer man om man vill köpa kvällstidningarna eller inte. Men deras rubriker är svåra att undkomma. Jag kan inte gå särskilt många meter utanför hemmet utan att konfronteras med surrealistiska rubriker av typen "Kikki Danielsson är beroende av sälfett!" eller "Se onanidansen på TV ikväll - Ernst: "Det är trevligt!"
De här exemplen får mig snarare att skratta än att de gör mig förbannad iofs, men i stort sett är det påfrestande med en mediavärld som trumpetar om sammanbrott man "inte fått se" på TV e dyl samma dag som x antal människor dör i bombattacker i Mellanöstern. Och naturligtvis är de mobbartendenser och den brutala jargong man kan finna hos krönikörer eller för den delen ledarskribenter i kvällspressen ingenting som håller sig inom ett reservat lite prydligt utan det påverkar hela det offentliga rummet.

Erik Erlanson said...

Ha ha, ha ha... Jag gillar framför allt det sista styckets inledningen. Urkul!

Mattias said...

Många av oss vill över huvud taget inte bli intima med diverse låtsaskändisar ppå det jhär sättet, men den korkade löpsedelkulturen och symbiosen mellan kvällstidningar och dokusåpor gör det svårt att komma undan. I Expressens värld är varenda kotte som gett ut en skiva en "ledande svensk rockstjärna" särskilt när de hamnat i arresten eller anklagas för "miljonsvinlerier som kan bge SEX ÅRS FÄNGELSE")
Och sedan när är det okay att skriva om "Monica Zetterlunds mörka hemlighet" dagarna efter att hon tragiskt omkommit (det var givetvis en uppblåst fjäder, men vad tror du att hennes efterlevande och fans tyckte?)

Men visst, om vi ska försöka lyfta det här upp över kvälllstidningstugget så handlar det om att tidningar (och radio) idag sysslar mindre och mindre med nyheter eller ens analys. Man flyter med. Sen internet ioch satellit-tv slog ogenom och gjorde uppdaterade nyheter 24 timmar om dygnet till en självklarhet, går det helt enkelt inte att driva en dagstidning på att serva med nyheter och analys: man hamnar mer och mer i knät på annonsörer och leverantörer av ppseudonyheter, eller så uppfinner man nyheterna själva 8persbtrandtfallet och liknade). Det var därför den här nöjesskribenten tyckte det var ointressant med den verkliga nyheten, att Labero och hans bolag bluffar. labero är ju en stjärna, i nuläget i alla fall: inte gör man sig till ovän med den man måste samarbeta med? Slutsast: vi behöver ett 'annat slags* tidningar än idag (nej, Dn är inte så mycket bättre men den ger en störe chans att välja själv och dränker inte stadsbilden lika mycket med sina löp)

Läs förrsten Ann-Charlott Altstadts roliga vidräkning med pseudojippot Schlager-SM och dess korkade låtsasglamour: http://www.aftonbladet.se/vss/kultur/story/0,2789,1018608,00.html

Gustav said...

Nöjesjournalistik är alltsomoftast kass, tyvärr. Ju mer "samarbetspartners" man tar in ju fånigare blir det (managers tex). Nöjesguiden har tex en spalt där Patrik Forshage väljer bland CDONs utbud samt planerar en spalt där Monteriva listar stans bästa caféer (bland de som köper kaffe av Monteriva)