Jag började läsa Maria Svelands Bitterfittan för två veckor sedan och när jag diskuterade boken med en kompis i helgen undrade jag vad det egentligen var som fått mig att inte plocka upp den nåt mer efter den första tredjedelen, men så påminde hon mig om scenen där huvudpersonen Sara och hennes kille står och skrattar åt ett par stringtrosor som huvudpersonen Sara köpt på skämt mest för att stringtrosor är något så ytterst utomjordiskt märkligt – för att liksom än en gång säga att jämställdheten sitter i underkläderna, eller kanske att ok vi vet att det kanske inte sitter i underkläderna men stringtrosor är ju så löjligt och kvinnorna som bär dom så skrattretande. Precis det där som är Bengt Olssons stående reservkrönika till DN På stan: vad ska jag skriva om den här veckan, nej men just det nåt om smutsiga stringtrosor blir bra. (Det är alltid den smutsiga stringtrosan som ska upp till granskning.)
Stringtrosehatet är Bitterfittans emblem, och det känns aningen deppigare än att det är Bengt Olssons och mediaslentrianvänsterns, bland annat för att det i Bitterfittan blir ett så flagrant exempel på hur berättelsen om den svenska jämställda familjen aldrig kommer vidare, för att det är så fattigt, men också därför att Maria Sveland som radiojournalist gjort vissa briljanta reportage, till exempel det om Jan Stenbecks och Leif GW Perssons matmissbruk. (Skulle gärna länka till nåt annat men hittar inget.) Det finns en del annat att skriva men jag försöker hindra mig själv från att göra det innan jag läst hela boken (eller också för alltid hålla tyst).
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
2 comments:
Jag har inte läst Bitterfittan än, och nu vet jag inte ens om jag ska göra det. Jämställdhet är en så gränslöst mycket viktigare fråga än vad folk har för underkläder.
Fast jag kan ju inte låta bli att undra varför bokens huvudperson köper stringtrosor på skoj? Bakom varje skämt finns en liten gnutta allvar, och är det inte så att hon egentligen hemskt gärna skulle vilja ha ett par stringisar, men inte törs köpa dem på allvar på grund av sina feministiska ambitioner. Innerst inne hoppas hon kanske att en dag när tvättstugan varit extra uppbokad är troslådan tömd på de rejäla, korrekta bomullsunderbrallorna, och endast stringtrosorna ligger där, ensamma, rena, löjliga men såå spännande.
Jag har läst boken och stringtrosegrejen är inte typisk, texten är mer nyanserad än så.
Post a Comment