I går väntade jag på att någon skulle fråga om vi skulle demonstrera. Det brukar vara en rolig diskussion vid vänsterborgerliga middagsbord med förrättstallrikar och vikta servetter, men det hände inte. Ingen tog upp det förrän alla stod i hallen och skulle gå och bara en svarade (nej).Nu på morgonen när jag gick till jobbet som den enda i stan kändes det som, gick tre Ung vänster-personer framför mig i fem kvarter. Två hade fanor, pampiga gammeldags. En hade röda lackpumps. Två hade armbindlar. En hade springskor.
De var på väg till uppsamlingsplatsen. De sa saker som "Ja min klubb skulle ju ha haft en egen sektion men nu blir det inte så" och "folk försvinner ju bara". De gick fort.
Jag ville bara gå med dem hela vägen. Kan ingen göra en film om vänsterkidsen. (Fast de var nog inte så unga ändå, 23 typ.) Alltså inte stenkastare och autonoma och tyska hooligans utan de andra som är så duktiga och så gärna vill göra rätt. Varje gång jag ser dem på så där nära håll vill jag bara se mer av dem. Hur tänker de när de skriver plakaten, hur ordnar de rätning i leden, vad pratar de om efteråt och på sina möten, hur ser deras klassnojor ut, deras fester, bråk, komplex, manifest. Vad får de säga och göra och vad får de inte.
Alltså ni kommer nog inte se mig i tåget så vida inget plakat är extremt attraktivt formulerat men jag tror att jag ska masa mig ut och kolla i alla fall.
Om inte annat måste jag se om det är sant att svenska folket ger sig ut mangrant i år för att de är så missnöjda med borgarna. Det är ju så: i opposition kommer plakaten fram. (Mer om det i nästa Arena förresten.)
4 comments:
Jag var själv en av de där Ung vänster-personerna när jag var yngre.
Målet var att ha ett större tåg än sossarna, skit samma hur många det var totalt. Att spöa sossarna och vara med i lokaltidningen var det enda som gällde. Det var inte så noga med rättning i leden det kom lite av sig själv. Säkert en del grupptryck där. De som var stökiga gick ju ändå i de coolare tågen (syndikalisterna).
Efteråt pratade vi om hur dålig killen som höll i megafonen var, hur trist talet var (eller kanske bra). På kvällen var det fest, mycket spontansång efter några öl: "Vi ska hänga Affe Svensson i den sista prästens tarm." var en av mina favoriter minns jag. Det var mycket snack om de brattiga mufarna. Jag minns hur jag brukade hångla med några av dem. Vi var alla tjänstemannabarn. Skulle helst se "alternativa" ut. Det ville inte jag; det var nog därför jag mest hånglade med mufarna...
Mycket feminist- och klassdiskussioner. Det var verkligen en grymt rolig och lärorik grej, även om vi kanske var ganska naiva. Jag visste hur en bra värld skulle se ut. Och jag trodde att vi skulle kunna övertyga alla andra; våra argument var ju överlägsna.
Huvudmålet på varje fest var nog att få hångla. Det var egentligen inte så mycket utseendehets, möjligen coolhetshets. Bråken rörde ofta politik (rätt sorts feminism och socialism, små nyanser där). Men de stora bråken gällde såklart vem som hade gjort vad med vem och varför. Någon som var kär i någon som inte var kär tillbaka.
Jag tror att det var en grymt bra demokratisk skolning. Hade förmodligen varit en sexistisk idiot om jag inte hade varit med i allt det där. Nu är det skönt att ha lämnat det bakom mig men jag ångrar inte för en sekund mina ungdomsår i UV.
om du visste mitt namn...
www.omduvisstemittnamn.blogg.se
Jag älskar de där förstamaj-demonstrationerna.
Speciellt innan partiet bytt namn och man vrålade;
"Söderbröder hejar på
Hammarby och VPK"
fan, jag ångrar idag att jag inte var mer aktiv där i UV... skulle ha stått på mig mer, hånglat mer! men det känns bra att man var med på den tiden i alla fall.
På tal om syndikalism minns jag hur du totalsågade en kille som var på väg till SUF, Niklas! Roligt, roligt var det.
Jag skickar en fylld Leninbyst som minne!
Post a Comment