Den riktiga vänstern - check.

På listan över de mest förväntade svaren på min artikel om oppositionsvänstern i senaste Arena (ska lägga ut) låg det som Mikael Löfgren skriver i DN i dag på nummer ett. Texten verkar inte ligga på nätet men den börjar:
"När socialdemokrater vill framstå som chict intellektuella nöjer de sig inte med att tala om sig själva som 'socialdemokrater' och 'arbetarrörelse'. Nej, då drar de till med 'vänstern', därmed suggererande att de hör till en politisk kraft av betydligt radikalare snitt."
Vidare berättar Löfgren att det främsta svenska organet för denna vänster är Arena och att Arena (jag) med oppositionsfällantexten om vänsterns nygamla bubblande autenticitetslängtan (rättning i leden, haussning av klassperspektiv framför andra perspektiv, dissning av nya teorier) är en sårad tiger. Som förlorat slaget om vad det är att vara vänster. Sedan säger han inte vad han själv tycker utan jobbar i stället lite mer på sossetidningslabeln.
Jag vill bara säga: Kom igen Mikael, bättre kan du. Det håller inte att komma med samma svar hela tiden. Det håller inte att hålla på och sossemobbas längre. Det kanske gick bra och var relevant för tio femton år sedan men inte i dag. Inte med mig. Jag är inte med i din tävling.

Feminismen och modet igen

En krönika om att vilja göra sig fin och en artikel i senaste Litkes.
Nu väntar jag verkligen på att någon ska skriva från andra sidan helvetesgapet (Vanja Hermele i Litkes kallar det helvetesgap, ganska bra liknelse) mellan mode och feminism, och analysera hur modet förhåller sig feminismen i stället för tvärtom.

22/5: Nya Arena och Monica Roa

Kommer på tisdag. Oppositionsfällan, Ax:son Johnson-stiftelsens tolkning av stiftelselagen, DJ-tema med mera.

Samma tisdag kommer colombianska juristen och rättsaktivisten Monica Roa till Stockholm. Inbjudan:


En feministisk hjälte från Colombia
Träffa Monica Roa

Samtal om kvinnors situation i Latinamerika
Colombia fick förra året en friare abortlag, medan Nicaragua totalförbjöd abort. I Latinamerika, som i övriga världen, möter traditionella samhällen med dominerande maskulinitetsnormer nya sociala rörelser och feministiska aktivister i kontroversiella frågor, som till exempel abort.

Tidskriften Ottar (RFSU), tidskriften Arena och föreningen Civis bjuder in till ett samtal med colombianska aktivisten och juristen Monica Roa, vars kamp förra året ledde till att abort är tillåten under vissa omständigheter i Colombia.

Hur gick det till när feministerna vann kampen i Colombia? Vad betyder de nya hårda abortlagarna i Nicaragua för landets kvinnor? Varför finns det inga utbildade barnmorskor i Bolivia? Hur ser situationen för kvinnor och sexuella och reproduktiva rättigheter ut i Latinamerika, och vad kan man göra för att påverka?

Kom och lyssna, ställ frågor och diskutera! Dryck och snacks finns att köpa.
Seminariet hålls på engelska.

I panelen
• Monica Roa, jurist och colombiansk aktivist för mänskliga rättigheter.
• Marie Fredriksson, påverkansrådgivare för Forum Syds jämställdhetsprogram i Nicaragua.
• Åsa Regnér, RFSU:s generalsekreterare och tidigare volontär i Bolivia.

Moderator
• Ylva Bergman, chefredaktör på RFSU:s tidskrift Ottar.

Tid och plats
• Tisdag 22 maj klockan 18.00. Medborgarplatsen 8 (Biografen på plan 2).

Arrangörer
• RFSU www.rfsu.se
• Tidskriften Arena – www.arenagruppen.se
• Föreningen Civis – www.civis.nu

Har du frågor? Kontakta julia.schalk@rfsu.se eller sofia.emanuelsson@civis.nu
- - - - - -

Den etniska stilen

Caroline Ringskog Ferrada-Noli kommenterar DN:s nätsatsning DN STHLM.

Plakat plakat

I går väntade jag på att någon skulle fråga om vi skulle demonstrera. Det brukar vara en rolig diskussion vid vänsterborgerliga middagsbord med förrättstallrikar och vikta servetter, men det hände inte. Ingen tog upp det förrän alla stod i hallen och skulle gå och bara en svarade (nej).

Nu på morgonen när jag gick till jobbet som den enda i stan kändes det som, gick tre Ung vänster-personer framför mig i fem kvarter. Två hade fanor, pampiga gammeldags. En hade röda lackpumps. Två hade armbindlar. En hade springskor.
De var på väg till uppsamlingsplatsen. De sa saker som "Ja min klubb skulle ju ha haft en egen sektion men nu blir det inte så" och "folk försvinner ju bara". De gick fort.
Jag ville bara gå med dem hela vägen. Kan ingen göra en film om vänsterkidsen. (Fast de var nog inte så unga ändå, 23 typ.) Alltså inte stenkastare och autonoma och tyska hooligans utan de andra som är så duktiga och så gärna vill göra rätt. Varje gång jag ser dem på så där nära håll vill jag bara se mer av dem. Hur tänker de när de skriver plakaten, hur ordnar de rätning i leden, vad pratar de om efteråt och på sina möten, hur ser deras klassnojor ut, deras fester, bråk, komplex, manifest. Vad får de säga och göra och vad får de inte.

Alltså ni kommer nog inte se mig i tåget så vida inget plakat är extremt attraktivt formulerat men jag tror att jag ska masa mig ut och kolla i alla fall.
Om inte annat måste jag se om det är sant att svenska folket ger sig ut mangrant i år för att de är så missnöjda med borgarna. Det är ju så: i opposition kommer plakaten fram. (Mer om det i nästa Arena förresten.)