Skrev lite i senaste prologen om underhållningskravet i media och hur det inverkar på diskussioner om jämställdhet och feminism att de som diskuterar och skriver om detta hela tiden måste leverera något nytt och fräscht för att räknas och lyftas.
De senaste månaderna har upplägget där den "frihetliga" familjen ställs mot den totalitära feminismen känts fräschast, trots att det formligen stank ruttet och mögel för bara något år sedan. Vårdnadsbidrag och subbad städhjälp är den finaste alla hjärtans dag-presenten och vi som vill något annat är gamla idioter från tiden då Sverige var en del av Sovjet. Vi vill tvinga folk att leva sina liv på andra sätt än de själva hade tänkt, vi vill stympa deras innersta drömmar och önskningar och tvinga in dem i ett könlöst, sexlöst, supertrist liv.
Den trista feministen är här igen, i bjärt kontrast till alla härliga kvinnor som vill få göra som de vill med sina barn, män som vill få göra som de vill med sina kvinnor och alla som vill få välja själva i stället för att till exempel ha någon jobbig kvoterad föräldraförsäkring där varje person som skaffar barn ses som förälder. Men vi som inte har valt att myriader av hemmafruwannabes ska lämna sina jobb, varför ska vi betala för deras frihet med vår egen?
För det är fortfarande där det spricker.
Vårdnadsbidrag och sambeskattning och annat som kittar ihop familjen till en enhet som framför allt försörjs av en person fungerar bara som en frihet så länge ingen bryr sig om kön. Den "traditionella" kvinnorollen (som givetvis också innehas av ett litet antal män), innebär mindre självbestämmande och mer uppoffring, vilket många väljer och gillar, ser som romantiskt och sexigt. Problemet är att de inte kan göra det utan att det går ut över andra. Jag vill fortfarande inte påverkas av hur Elise Claesson och Claes Arvidsson och andra ledarskribenter väljer, men så länge kön är den första kategorin är det exakt så ofritt som det blir.
Lämna familjerna ifred, skriver Elise Claesson.
Lämna mig ifred, skriver jag, och jag har också en familj.
Tror att jag ska läsa den där nya boken Bitterfittan.
7 comments:
spot on!
Bra skrivet, men en del av problemet är faktiskt också att många kvinnliga skribenter spelar med i det här kravet på att vara väldigt mycket känsla, underhållning, fingret-upp (om det nu är timmen eller långfingret) och drama queen. Idag går det nog inte särskilt bra att föra ambitiös feministisk debatt på kultursidorna med nåt vidare genomslag bortom de redan frälsta (det gick ännu för tio år sedan, då såg det rummet annorlunda ut) - okay, men måste den debatten främst föras där?
Jag kan ju bara hålla med. Din text "Konfliktfobi" är makalöst bra! tack för det!
Är inte en del av problemet också detta att ständigt identifiera nya trender och metasmarta förhållningssätt till dessa? Ärligt talat? Reducerar inte detta problematiken väl mycket?
Men Bitterfittan är ju en suverän boktitel. Den ska jag också läsa.
"Men vi som inte har valt att myriader av hemmafruwannabes ska lämna sina jobb, varför ska vi betala för deras frihet med vår egen?"
Spot on, som sagt. Vårdnadsbidraget är bara ännu en sak som gör mig arg på den nya överklassregeringen (och alla som röstade fram den).
Att Fi lägger ner som politikst parti och ombildar sig till "ett folkbildningsprojekt" (!sen när står ett parti i motsats till opinionsbildning ute bland folk?) är väl en bekräftelsepå att detta parti föll offer för sin egne mediasmartness. Gudrun vet förvisso hur ,an placerr en fråga i rampljuset för dagen med några tuffa fromuleringar och förslag ("Snoppskatt", tyska bordellhangarer och VM-bojkott) men hon verkar vara ett hinder för att byga ett långsiktigt verksamt parti. eller är det så illa, menar du, att det inte längre går att bygga några nya partier och rörelser nerifrån här i Svedala?
Nog för att det är viktigt att få en mer jämställd arbetsfördelning i hemmen, och en individualiserad föräldraförsäkring.Men jag tycker det är lika viktigt att stoppa kärnfamiljen som norm överhuvudtaget, och stärka kvinnors identitet så att de inte känner något behov att skaffa barn alls.För hur jämställt man än delar på det obetalda hemarbetet med hem och barn så är barn ÄNDÅ en black om foten i arbetslivet och något som begränsar friheten för den enskilda kvinnan.
Post a Comment