Sista helgen

Oj oj, jag har ingen koll på den politiska debattkartan.
Kycklingarna kom från Voltaire, har Johan Nordberg alltså upplyst mig om. Han har inte jobbat på Timbro på evigheter. Tack. Norberg.
Ta gärna en titt på Voltaires hemsida.
De jobbar i gammal fin fransk upplysnings-anda.

Ärligt talat känns det inte som det enda som jag inte har koll på för tillfället.
Nu är det bara skrivet som gäller. På måndag, innan jag går till Drottninggatan 83 och återupptar det som Magnus Linton kallat för Sveriges bästa jobb, tänker jag lämna in manuset och då ska det vara om inte nästan färdigt så i alla fall nästan nästan färdigt.

The best dressed chicken in town

Tog någon kort på Timbros kycklingar i går?
Jag gick nedför alla trapporna i mitt hus och kom ner i porten och såg på andra sidan gatan, där restaurangen och arenas smygläsning var, två kycklingar i människostorlek stå och dela ut någonting till folk och jag tänkte nej, är det här arenas nya grej, kycklingar delar ut tidningen på smygisen. Jag tog ett djupt andetag innan jag gick ut och faceade denna vår nya spännande pr-estetik och upptäckte att kycklingarna bara var Timbro. Thank God. Tydligen två ungdomar inhyrda av Johan Nordberg som ville utmana Per Wirtén och Katrine Kielos att ta en debatt om Naomi Klein. Kyckling = chicken. Omständigheterna kring denna debattutmaning är i övrigt inte glasklara för mig, men roligt tilltag på det stora hela. Och så ambitiöst!

Annars var det fint att se Devrim och Per, Caroline Ringskoug Ferrada Noli (som skriver bok och ska flytta till Paris), Elin Alvemark (som jag ska ta en promenad med), Ozan Sunar (som är med i samtalet i nya numret), Svante Weyler (som sa att dom som tror att författare och förläggare kan ha en jämställd relation är dom som det går åt skogen för), Yvonne Rock (som hade ett jättemjukt underbart stort jerseyplagg på sig), Ulrika Dahl (vars bok om femmes jag måste försöka få tag i nu), Lawen Mohtadi (som är en av de nya redaktörerna på bang), Stefan Ingvarsson (som har börjat jobba på atlas), Jonas Hassen Khemiri, Oivvio Polite, Elina Grandin, David Munk, Olle Sahlström, Anna-Maria Sörberg och en bunt andra.

Copacabana-Susanne sa: Titta, en som inte är lesbisk! när jag kom.

Alltid lika härligt att kunna göra skillnad med sin heterosexualitet.

Jag fick också höra att framtidskommunikationsboken som jag gjorde i våras tillsammans med några av ovanstående personer har kommit, blivit fin och bra.

I kväll på Södermalm

firas nya numret av arena med så kallad smygläsning. (Fast jag fick mitt ex i går i brevlådan och det är än så länge oläst men fint omslag, fin tjocklek, fint med en text om onlinespelens politik.) Restaurang Momma, Renstiernas gata 31, kl 17-23.

Höstens första DN

Ja vi börjar väl mjukt med helgens DN-krönika, om min barndomsidol Roxanne Shanté m m.

Don't call it a comeback

Ja, det var lugnt här på bloggningsfronten.
Hellugnt.
Men alldeles snart är tjänstledigheten slut och boken klar (...) och då ska här bloggas igen.
Och göras tidning.

Sicko

Dagens DN-krönika handlar om Lindsay Lohan och sjuk kvinna-syndromet. Jag gillar för övrigt ganska mycket att läsa om Lindsay Lohans magic spray-tan, se bild ovan.

Läs även senaste numret av Bang (4/07) som refererar en del till Lohan och går till botten med den sjuka kvinnan.

Ridley Scotts 1970-tal

När Ridley Scott gör gangsterfilm så säljer han den med hjälp av tuffa hiphopkillar.
Jag glömde skriva en sak om Ridleys nya film, nämligen att RZA, som spelar knarkpolis, har kvar sin Wu Tang Clan-tatuering på överarmen. Klart och tydligt.
Filmen utspelar sig på sjuttiotalet men ingen har brytt sig om att sminka över den där omisskännligt nittiotalistiska Wu-loggan med hans initialer på. Den zoomas in flera gånger, den skär sig mot hans tajta jeans och hans skinnvästar och små kepsar och mot hela Harlem på sjuttiotalet-miljön.
Men whatever, svart kultur som svart kultur typ, tänker kanske Ridley och hans team.
Eller också är det bara viktigt för dem att hålla kopplingen mellan hiphop och gangsta levande.

Från i fredags.

Om Britney och Justin

Dagens DN-krönika hittar ni här.

Och så för att fortsätta lite på det här med Britney Spears och Justin Timberlake. De är båda födda 1981, de var båda barmstjärnor i Disneyklubben, de hade båda en kristen sydstatsstil som de senare skulle utveckla till en sexig stil och de blev båda megastjärnor innan de fick gå på krogen. Men sedan gick det neråt för Britney och uppåt för Justin.

Det finns en lättidentifierbar killtyp som tar små motgångar väldigt hårt. En typ av kille (kan säkert också vara en tjej) som aldrig behövt kämpa någonting och alltid blivit bekräftad och stöttad. Jag inbillar mig att Justin är en sådan kille. Han behöver bara göra sin grej. Han kan vara ihop med Cameron Diaz, han kan välja att jobba med producenter och låtskrivare utan att bli kallad för bimbo och han kan välja att anspela mycket på sex i en tid då sex är helt rätt sak att hålla på med.

Medan Britney Spears inte kan göra någonting i princip. Åtminstone inte sedan hon blev mamma. Vart hon än vänder sig blir det fel och så har det varit länge, långt innan hon rakade av sig håret.

Men nu verkar det som att Britney med sin nya skiva har knappat in lite på Justin. Samtidigt som hon dansar runt strippstången i videon till "Gimme More" sitter han med mörkersikte och falsettsjunger porrtexter i 50 Cents fantastiska ”Ayo Technology”. Jag inser att Justin Timberlake är en offentlig man som får mig att undra om han är en pionjär eller om kanske mansrollen inte är så djävla begränsad som det sägs. På den här nivån, alltså. Män med en viss given status kan experimentera med sexuella identiteter utan att åka dit på det.

Jag minns heller inte att jag någonsin tänkt på Justins kristenhet, eller hört någon kalla honom för en hycklare.

So this is Turkey då

I dag är sista dagen på studieresedelen av Arenagruppens vistelse i Istanbul. Programmets sista punkter hölls av Yavuz Baydar, pressombudsman på tidningen Sahab, vars ämne var turkiska medier och yttrandefrihet, och Cengiz Aktar, professor vid Behcesehiruniversitetet, som talade om Turkiet och Europa.

Den intressantaste föreläsningen hölls emellertid i lördags, av Pinar Selek från den feministiska tidskriften Amargi. Den kommer dock att föräras en eget postning.

Saker jag lärt mig på politikchartern i Istanbul:

1. Det heter verkligen Kurdfrågan. (Och Armenierfrågan.)
2. Alla som diskuterar politik med människor från mer "centrala" delar av Europa är förberedda på att bilden är att religion är problemet, och att de måste förklara att problemet är nationalism och fascism. (Om det här skrev Karin Olsson en artikel i Arena 4/06.)
3. Sverige är världens politiska tvättstuga. Enligt Sahin Alpay, journalist och forskare vid Bahcesehiruniversitetet. Till Sverige flyr folk när de är hardcoremarxister, maoister och anarkister och sedan kommer de tillbaka till sina hemländer som förnuftigare, bättre tänkande människor. (Hm. Antar att det finns mycket att säga och tänka om detta.)
4. Också i Turkiet är 2–4 000 ex en lagom upplaga för en bok från ett självständigt bokförlag. Liksom i alla andra länder.
5. I Turkiet, liksom i många andra länder som hamnar långt ner på jämställdhetslistor som World Economic Forums gendergapindex, finns det i vissa branscher och vissa politiska sammanhang en större procent kvinnliga makthavare än i till exempel Sverige (som för närvarande ligger etta på listan, nya mätningen offentliggörs på torsdag).

Omöjliga stilen, överskattade filmen

Gårdagens DN-krönika hittar ni förhoppningsvis här.

(Men en liten detalj: Nick Knights bok heter Skinhead. Skins är Gavin Watsons bok.)

Nämen ojdå.

Jag har visst samma teorier som Magnus Uggla. Så blir det ibland.

Nasty girl

Ok, nu har Ulrica Schenström alltså avgått. Så var det med det.
Den här bilden är helt fantastisk, hon ser både olycklig och olydig ut.

Jag håller med Per. Det är TV4 och Anders Pihlblad som är pinsamma, och framför allt Reinfeldt.
Men nu är Pihlblad snarare en vinnare. Stora journalistpriset nästa, kanske.
Ligger ganska nära till hands att börjar fantisera om hur det skulle vara i fall han riggat hela grejen.

Lucky Dube är död

Lucky Dube har skjutits till döds i en bilkapning i Johannesburg. Den sydafrikanska reggaestjärnan blev 43 år. Han hade just släppt av sin son, som såg när rånarna hijackade bilen.

Man kan läsa om det i Mail & Guardian.

Oväntade bilder, smutsiga tankar

Att moderaternas statssekreterare Ulrica Schenström "i berusat tillstånd pussat och kramat" TV4:s politiske reporter Anders Pihlblad på en restaurang i Stockholm verkade kanske först inte vara en så där jättebig deal. Men, som Aftonbladet, som avslöjade affären, skriver har det nu fått politiska konsekvenser. Socialdemokrater och miljöpartister har kritiserat Schenström.

Marita Ulvskog har tyckt att hon måste avgå.

I Ekots lördagsintervju i går förklarade Göran Hägglund att hennes beteende "undergräver respekten för regeringens arbete".

– Om man får tro vittnesmålen som speglas i artikeln är det ingen bra bild av regeringens högsta tjänstemän. Vi ska uppträda med integritet och värdighet för vi har ett väldigt stort ansvar och är bärare av ett förtroende som vi ska motsvara. Jag tror att det här är lite oväntade bilder för de flesta väljare.

Alltså bilden (paparazzibilden!) på Ulrica Schenström när hon sitter vid ett bord med några vinglas och pussas med journalisten Anders Pihlblad. Marita Ulvskog har undrat över hur det ska gå med rikets säkerhet om Schenström går på krogen och dricker, eftersom hon har "information från säpo" och lite sånt. Och det är ju fullt möjligt att för en nyhetschef på TV4 så är det inte så lyckat att den utsända till moddarnas stämma vinar ner sig på Judit & Bertil med Fredrik Reinfeldts närmaste, men det är ju inte det som är Göran Hägglunds ingång. Nej, Hägglund verkar i första hand störa sig på att Schenström över huvud taget sitter på en halvcheap krog på Söder och dricker och kladdar. Inför allmän beskådan.

– Jag tycker inte att landets högsta tjänstemän ska uppträda berusat och exponera sig på det sätt som framgått av de här fotografierna, säger han. Vi har ett ansvar där vi får hålla oss inom de ramar som skapar respekt för regeringens arbete.

Politiker måste alltså upprätthålla ett ramverk som inger respekt.
Och hångel, eller det där diffusa förstadiet till hångel som det verkar vara fråga om i det här fallet, är inte respektingivande, det är fel. Vanligt, köttigt, kroppsligt. Allt det som politik, och politiker, inte är.

Har de en privat eller yrkesmässig relation? Vem utnyttjar vem? Var det så att deras "möte" faktiskt var "yrkesmässigt" men att det trillade över i något annat, och vad då i så fall?
Vad var det som hände? Vad kan en puss betyda? Eller kysstes dom med tungan?
Göran Hägglund verkar, liksom Marita Ulvskog, känna sig kränkt över att dessa smutsiga dagen efter-frågor dyker upp i huvudet.

Fredrik Reinfeldt stödjer sin statssekreterare. TV4 står bakom sin reporter och beklagar att journalister har börjat bevaka andra journalister, men ärligt talat; jag uppskattar att smygfotograferna är på hugget. De borde jobba ännu mer.

Dagens DN

Nu finns kolumnerna i den virtuella världen igen!
Förlåt om jag upprepar mig, men jag bara måste skriva om r&b. Den hatade musiken.
Och Tweet och hennes nya Big Bird-look.


Läs om ni orkar.

Om kriget kommer

Bok: Könskrig.
När: Onsdagen den 17 oktober kl 18-01.
Var: Pappa Ray Ray/Morfar Ginko, Swedenborgsgatan 13 (T Mariatorget). Stockholm.
Vilka: författarna + dj Johanna B (Eros Video) + Le Bombe på scen.
Hur: Atlas bjuder på cava och säljer boken till självkostnadspris.

Nya numret

Äntligen ätstörningstema, äntligen Devrim Mavis integrationsartikel, äntligen Lars Mikael Raattamaas och Per Wirténs medelklasstext. Lite jobbigt att tidningen känns så här mycket bättre så fort man försvinner från redaktionen.

Till alla er som undrat

Varning för reklam nu, men i morse upptäckte jag att den svenska Agent Provocateur-butiken ligger på Birger Jarlsgatan.

De nya hippa lesbianerna (eftersom DN nu verkligen helt slutat lägga ut krönnarna på webben)

Krönika från i fredags:


När Eva Dahlgren hade gift sig med Efva Attling och kommit ut som Sveriges främsta lesbiska kändis såg jag en konsert där hon gjorde ett slags musikteater av sin komma ut-grej. Efter sitt vanliga gitarrset med änglar och himlar och sovrumspoesi överraskade hon med en schlagerdiscoavdelning på slutet. Det var så det var då: Om du vill ligga med människor av samma kön så måste du älska Abba. Det kändes ganska sorgligt.
I dag är det inte så många som framhärdar att musikaliska och sexuella preferenser går hand i hand. Det har hänt en del med föreställningarna om lesbisk identitet i populärkulturen. Det finns inte längre bara en frisyr och ett sätt att vara på. Det finns ”L Word”-tjejer eller Yo Majesty-tjejer eller hiphopfemmetjejer eller vad som helst som inte riktigt passar in i det gamla.
I det nya numret av tidningen Rodeo lanserar Johan Wirfält och Agnes af Geijerstam begreppet lipster. Hipstern är död, men lipstern – den lesbiska hipstern! – är här i stället. Att lesbiskt plötsligt skulle kunna vara lika med hippt enligt de trendsättande institutionerna är en stor nyhet. Tesen i Rodeo är att de lesbiska klubbarna är de som är bäst och roligast just nu. Lipstern är en person som inte nödvändigtvis gör sig själv till representant, men vars hem är klubbscenen. En scen där gamla heterosexistiska mönster nu kan brytas.
Förväntningarna på henne är helt enorma. Jag känner det själv.
Trendiga bögar har lärt heteromän mycket om hur man till exempel fixar håret och slutar sluska i hemmet, och det är ju nog så behjärtansvärt, men det som man tänker sig att den nya hippa lesbianen kan åstadkomma är lite större än så. Drömmen är att hon ska genomföra ett paradigmskifte för utelivet och rädda oss från sådant som gör att roliga saker som att klä upp sig och gå ut på en klubb och dansa lätt kan bli totalt traumatiserande.
Det gäller sådant som det där med att alla brudar förväntas vara ute för att de vill träffa killar medan alla killar får gå ut för sin egen skull, och sådant som det Bitte Andersson i Rodeo pekar ut som grundregeln för heterotjejer på heteroklubbar: ”Är man inte tillräckligt party är man tråkig, men är man för mycket, då är man en hora.” Och liksom mycket annat som blir synligt på dansgolv på nätterna är balansgången mellan hora och tråkig ett problem som inte bara finns där, utan överallt hela tiden. Och när man tänker på det framstår lipstern som värsta superhjälten. Det går fort för det utopiska tänkandet att rulla igång.
Så om lesbiskhet blir en godkänd kvalitet, vad kan då hindra lipstern från att förändra klubbvärlden? Den vanliga tanken är att det är män, antingen bögar eller heteron, som motarbetar lesbiskt inflytande – men det finns en annan aspekt av hela den här (eventuella) värderingsförskjutningen, och den tas också upp i Rodeo. Techno-dj:n Kerstin Almegård berättar om heterotjejer som ryggar tillbaka när de hamnar på hennes klubb: ”Dels för att vi spelar techno, men också för att vi är lite för vulgära och gör någonting med det kvinnliga som de inte vill.”
Det är inte hipstern som jag helst vill säga farväl till när jag läser om lipstern. Nej, om det finns en lipster så är hon nog mäktigast som hot mot den där balanserande tjejidentiteten.

Bra och dålig feminism, fri och dålig konst, galna kvinnor

I dag skriver Malin Ullgren en recension i DN, papperstidningen, av nobelpristagaren Elfriede Jelineks bok Michael där hon jämför Jelinek med Maja Lundgren.
En är godkänt galen, en är galet galen.
Godkänd eller inte är frågan som skär genom sådana här debatter.

Jag tänker på alla som pratar om att det är så synd att det har blivit så här med Myggor och tigrar eftersom frågan är så viktig. Det är synd att Maja Lundgren slagit undan benen på sig själv och sitt case med den här dumma lilla boken. När vi kunde ha haft en riktig, fin och trevlig diskussion om jämställdhet i stället.
Lundgren gick över gränsen.

Malin Ullgren citerar begreppet "dålig feminism", som kommer från Erik Wijk som skrev i DN i början av debatten att "dålig feminism riskerar att minska trovärdigheten i jämställdhetsarbetet i stort". Han hade räknat och kommit fram till att det här med ojämställdheten och maffiafasonerna i kulturvärlden är en slentrianuppfattning, en skröna: se så många kvinnliga krönikörer och kvinnliga författare som skjuts fram och prisas av kultursidorna. Se hur rädda alla makthavare är för att kallas sexistiska.
Se hur dogmatiskt allt blivit.

Se hur otacksam Maja Lundgren är!
Fast så kanske det inte är någon som menar. Jag är kanske bara paranoid. Har Maja Lundgren kanske öppnat för att också kvinnlig paranoija ska få vädras? Har Maja Lundgren kanske motat bort den duktiga flickan lite grand?

Jag förstår att det å andra sidan finns enorma problem med böcker som Myggor och tigrar.
Men hur skulle det där duktiga, rätta angreppet se ut?
Angreppet där inget sattes på spel, ingen kände sig hotad, ingen knullande kulturchefsman blev avslöjad inför sin fru och sina barn och sina middagsgäster, och sedan inte bara avslöjad utan också straffad av något så oberäkneligt som en frustande galen och hämndlysten roman som ingen riktigt uppfattar som roman och som därför är helt djävla livsfarlig för alla inblandade och icke-inblandade.
Man vet ju inte vad som är sant. Vad har hänt med sanningen?
Var är lögndetektorerna och mentometerknapparna?
Man känner sig kränkt och förvirrad.

Det finns en ständigt återkommande idé om att det existerar bra feminism och dålig feminism och att den dåliga försämrar den feministiska diskussionen. Men jag tror inte att det projektet är så litet och smalt att feminister behöver skämmas för Maja Lundgren. Jag tror inte att en debattör "förstör" för alla andra. Att folk blir så förbannade på Maja Lundgren att de sedan inte kan tänka, att hon totalt förblindar dem med sitt dåliga omdöme (som de där tjejerna på badet i Uppsala som vägrade bada med bikiniöverdel och blev utslängda med motiveringen att de skulle framkalla våldtäkter). Tvärtom.
Jag tror heller inte på att ingen bryr sig om det här i det riktiga Sverige där folk inte jobbar med kultur. För mig personligen blev Myggor och tigrar en av de där snabbt uppslagna broarna över till de riktiga människorna.
De frågar och undrar och kommer med egna förslag.

Myggor och tigrar har dåligförklarats, Maja Lundgren har omyndigförklarats, paranoijans point-of-view ogiltigförklarats och det har gjorts glasklart – än en gång – att kvinnlig galenskap är ovärdig, medan den manliga är Strindberg. Feministen får stå som en tjatig fröken bredvid samtalet och förblir givetvis oftast tyst eftersom hon sagt det hon tänker hundra gånger förut och helst inte vill tråka ut någon. Och inser förmodligen att det inte går att vinna i en genusdiskussion. Men kanske i en om litteratur.

Myggor och tigrar lever sitt eget liv for real.
Ju längre debatten går, ju fler som stämmer in i kören, desto bättre blir boken. Eller projektet.

I nästa nummer av Arena (5/07) skriver Vanja Hermele om Myggor och tigrar och den situationsbundna konstnärliga friheten.