Räfst och rättning igen

”Det pågår en förvirrad debatt på vänsterkanten”, börjar Lars Linder sin kommentar ”Förvirrad vänster”, i går i DN.
Och så var vi tillbaka i oktober 2006.
Krisen tog oss tillbaka dit. Nu, återigen, ska vi inte diskutera och analysera politisk teori eller ens några frågor utom klass och resursfördelning över huvud taget. Nu ska vi hålla sams och rikta in oss på minsta gemensamma nämnare.
Nu är en ”förvirrad” vänster det värsta man kan tänka sig. Vänstern ska stå rak och enad inför Krisen, på samma sätt som den skulle stå inför Alliansen, och peka med hela armen. Vänsterdebattörer ska hålla med varandra i princip, och inte titta så mycket på resten.
Mänskan hon är mänska, skriver Lars Linder i DN med Bertolt Brecht.
Det kan man säga mycket om.
Vi har hört det där ett tag nu.
Vad betyder det?
Att människan är en människa, en kropp, är en enkel och stor sanning. En av vänsterns favoriter under de två år som gått. Det finns mycket mer att säga om den.
Så länge länkar jag bara till den här gamla hatade artikeln från då.
Per W skriver i Sydsvenskan så här.

T.I. och censuren

Dagens krönika.

God jul och hela nästa år med arena

Ett saftigt julerbjudande här.

Eller kom till seminariet i morgon, för en annan deal.

Paul Krugman i morgon

Arenaseminarium på Abf i morgon kl 15.30: Paul Krugman samtalar med Leif Pagrotsky om A new New Deal.

Inträde 50 kr, biljetter säljes från kl 14.

Här kan du läsa alla Krugmans krönikor i Arena.

DN

Fredagens krönika läses här.
Och här är bilden med måltavlan, i samband med en något märklig artikel om Grace Jones (och hur hon blev känd för att vara Dolph Lundgrens flickvän...). Och här kan man lyssna på Dolph Lundgrens underbara sommarprogram som handlar lite om henne och är som musikteater med illustrerande låtval, typ "Cocaine" med Eric Clapton.

Nya numret av Arena

Ser ut så här och finns i butik på tisdag.

Mera Woody Allen

Jag trodde att det skulle vara okomplicerat och feelgoodtrevligt att se den där filmen, men det var det inte.

En läsare skrev att han förvånades över min indignation och jag måste säga att JAG förvånas över min indignation. Eller äcklas snarare. Woody Allen får mig att känna mig som dels moralist och dels tonårsbrud och det är ganska jobbigt.

Här är krönikan i alla fall.

Den självbiografiska vantrivseln

En DN-kommentar om Åsa Mattssons bok Salong F, rätt många månader efter att boken kom ut, men i alla fall.
Jag har inte läst eller hört särskilt mycket sägas om den här boken och jag förstår det, men den är inte på något sätt oläsvärd.
För det första är bitterhet och hämnd bra skäl att skriva. Mattsson vill hämnas på den anonymiserade medieentreprenören som finansierade hennes kvinnonättidning Salong K, och på den unga man som seglade in och blev vd och manövrerade ut henne totalt.
Salong F blir ännu en titel i genren självbiografiskt ogillande av samtidsfenomen, från något slags odefinierat vänsterhåll. Jag kommer just nu bara på Ulf Lundell men det finns ett helt gäng till som skriver så här. Salong F vill hämnas på kapitalismen, på nedladdningsbar våldsporr, på den utsålda allmännyttan, på feminister som relativiserar och gör det krångligt och pilligt i stället för att diskutera de viktiga frågorna. Sverige har blivit kallt, ingen vill stå för något längre, ingen vill ha fin kultur och ingen vill mötas på riktigt.
Åsa Mattsson vill hämnas på sig själv för att hon är så naiv och för att hon är en ofeministisk feminist som inte omsätter sin feminism i så mycket praktik.
Generellt blir den här typen av klag ofta ganska underhållande, om än galet förutsägbar, läsning. Men jag undrar om Salong F hade känts mer på allvar om Åsa Mattsson inte valt att nämna så många hel- och halvoffentliga personer med deras riktiga namn medan hon själv och den närmaste kretsen fått heta något påhittat. Gunnar Mudder, Elias Vase, Celine och så vidare. Om det betyder att de är karaktärer i stället för personer vet jag inte, men jag gissar att de inte är det. Jag gissar att huvudpersonen Anna Falks samhällskritik är identisk med Åsa Mattssons egen och jag gissar att den verklige medieentreprenören är identisk med Gunnar Mudder.
Men det är oklart. Boken blir ingen Myggor och tigrar och inget strindbergskt generalangrepp på samtiden utan mer ett pekande under lugg, vilket i och för sig är kongenialt med den problematiska otydlighet som Åsa Mattsson tillskriver personen Anna Falk (sig själv?).

Och å ena sidan är det tröttsamt naivt av Åsa Mattsson (och här ännu en trött eller-är-det-bara-Anna Falk?-parentes) att avsky en riskkapitalist för att han är riskkapitalist. Å andra sidan är det väl hennes fulla rätt eller kanske till och med plikt, att göra det och så att säga "ge en röst" åt alla andra som tänker som hon, samtidigt som de också vill ha allt det som den onde kapitalisten kan ge dem.

Semester

Spännande lördag

Som ni ser på den här fina bilden av en affisch så kommer jag att vara i 031-området i helgen, på Pustervik. Börja önska låtar ni bara.

Jag vill se den där filmen så fort som möjligt och helst i kväll

Beppe Severgnini intervjuar Woody Allen om "Vicky Cristina Barcelona".
Jag citerar:

"Q: Shall we talk about the film?
A: I don't care about talking about the film. There's nothing that I particularly want to talk about, not even the film. I only talk about the film out of help to the film, to the producers of the film. But if it was up to me ... I wouldn't talk about anything. You put a film out and if it's good, people will come to see it. You don't have to tell them. And if it's not good, no matter how much you talk, they don't come."

Och:

"Q: As you get older, would you say that you are more fascinated by female beauty?
A: I've always been! Even as a tiny child I was always riveted by women. You know, I'm very shallow. And one of my shallow traits is an obsession with beauty. During the war, I could see how magnificent Rita Hayworth was, and I could always see it in the girls in my classes. And this is a shallow trait because it was at the exclusion of many more valuable and sensitive traits in other women."

Tomt på kontoret

Jag läser i brittiska Vogue om Michelle Obama som modefenomen och önskar lite att jag var med på arenagruppens studieresa till USA som avgått i dag.
New York och någon swingstate. Programmet vet jag inte så mycket om förutom ett lite oväntat besök hos Debbie Stoller och tidningen Busts redaktion.
Det är trevligt med extra arbetsro (fast här på Drottninggatan får man ju ändå inte det pga renovering), men det vore fint om någon kunde rapportera om programmet?
Jag utgår från att Wirtén och Ehnmark kommer att skriva åtminstone någonting i Expressen. Eller Sydsvenskan.

Roligt också att Fokus har en liknande resa och att socialdemokraternas riksdagsgrupp (typ) åker med på den.

Saker som man gör i stället för att skriva färdigt sin roman

Kulturarbetare som handväskor

Måste bara understryka hur fantastiskt formulerat jag tycker att det här är:
"Att tala om onödiga lyxartiklar i egenskap av kulturarbetare var som att tända på en kagge dynamit – hade jag inte fattat vilken lyxartikel jag själv var? Helt jävla onödig."
Fast jag tror det vänder Sisela, jag tror att den nyttiga kulturarbetaren kommer tillbaka.

Snart

Och jo, snart ska jag också svara på Siselas kommentar.

"Nä, nu får du skärpa dig. Jag är inte särartsfeminist och biologist.
Det är en av de mest grundläggande insikter jag anser mig ha som människa och som konstnär. Jag har som teaterregissör alltid arbetat utifrån ett tydlig analys av könet som en roll i kulturen.
Det är förvånade hur svårt journalister i dag verkar ha att skilja på det en författare gestaltar i sina verk som en beskrivning av den samtid, den kultur man lever i –
Och författarens egna åsikter.
(Men jag trodde att du själv var författare ?)
Men det är kanske resultatet av ett professionellt behov, läsa tar lång tid, skriva provokativa blogginlägg går relativt snabbt.
Beträffande att jag skulle driva några handväskdebatter-
Jag har aldrig drivit någon väskdebatt –
Jag gjorde en förhandsintervju – sa något om Susanne Ljungs väska, eftersom jag retade mig på och hade skrivit om hennes radioprogram Stil. Att tala om onödiga lyxartiklar i egenskap av kulturarbetare var som att tända på en kagge dynamit – hade jag inte fattat vilken lyxartikel jag själv var? Helt jävla onödig.
Sedan dess har jag upprepat följande :
Jag har undersökt ett kommersialiserat språk , en kommersialiserad kultur – och en kommersialiserad journalistik, damtidningarna var det tydligaste exemplet.
Självklart är jag som skrivande en del av min tid.
Det kan säkert vara så att du ser saker i mitt arbete som jag själv inte vet om.
Men jag vet att jag inte är kritisk till förskolan eller rätten till abort.

Detta är det första av alla blogginlägg om den där väskan som jag anser det relevant och svara på.
Sisela"

Ja visst, nu ligger den där, finanskriskrönikan.

Nästa nummer av arena kommer givetvis att ha lite finanskristema också. Det blir bra.

Stefan Ingvarsson har, som framgår av bild, bjudit på konfekt från Oman i dag, och jag har skrivit lite mer på Boken.

Dagens DN (och morgondagens sexfest)

är inte utlagd, men handlar om finanskrismodet.
Kanske snart?SEX kan bli det nya modet, vill jag i alla fall tillägga.
Jag tror på sexbloggar, sexshoppar, sexrådgivare, sexdomare.
En stor diskussion om huruvida man verkligen kan säga åt folk hur de ska ligga med varandra. En ännu större diskussion om hur magin försvinner när sex blir offentligt.
Om ni trodde att det fanns en "sexualisering i samhället" så har ni inte sett något än. Om ni ogillade den kommer ni att hata det som komma skall.

Någon av morgontidningarna skrev typ i går om att swingersfester är den nya umgängesformen.
Som nyckelfesterna i The Ice Storm, fast utan neurosen.
Och (privatvarning nu:) en förmiddag i förra veckan låg jag på en dubbelsäng i en svit på ett hotell i Stockholm och tittade min vän och kollega djupt i ögonen och småpratade.
Det var en underbar stund.
Vi tyckte mycket om vår hotellsvit med engelska puffiga gardiner utsikt över Mälarens inlopp.
Sen dividerade vi lite om vem som skulle få ringa in sin pojkvän och bo över när konferensen var slut, och om vi skulle kunna göra det båda två, eller om det skulle vara allt för begränsande.
– Våra barn kommer i alla fall inte ha några såna problem, sa hon. I framtiden kommer det inte vara nånting att ha sex inför andra. Det kan de tacka internetporren för, den kommer att förändra allt.

I väntan på det biologiska manifestet: Förundran

I går skrev Katrine Kielos om att den konservativa vågen inte är konservativ utan högst nödvändig för feminismen. Vi måste tala om kroppen, typ. Vi måste erkänna biologin.
Men vem är det som inte gör det?
Senast jag kollade talades det om kvinnor som biologiska varelser och kvinnor som mammor i stort sett hela tiden, inte minst bland feminister och före detta feminister.
Jag erkänner gärna att det finns biologiska skillnader mellan män och kvinnor, om det är viktigt. Men sedan då? Vad ska ett feministiskt erkännande av dessa skillnader leda till? Hur ser skillnadernas politik ut?
Tidigare generationers feminister uppehöll sig vid biologi av nödvändighet. Tack vare dem finns det i dag preventivmedel och fri abort. Biologin har inte längre kvinnor i sitt våld. Inte i Sverige. Så på vilket sätt ska feministiska diskussioner förhålla sig mer till den?
Att organisera omsorgen och det obetalda arbetet är akut viktiga frågor, men på vilket sätt lyfter de genom att feminister börjar diskutera biologiska skillnader mellan könen utöver de allra mest uppenbara? Uppenbarligen är det en särartsdiskussion som efterlyses här, eftersom problemet med att feminister inte erkänner kvinnors kroppar faktiskt inte existerar. Vi måste erkänna mer än det uppenbara tydligen.
Och man börjar genast tänka, vilka är egentligen de uppenbara, vilken hänsyn tas till individuella skillnader, vilka fakta ska man leta efter osv osv osv.
Vi ska tydligen in i den gamla geggan igen.
Det är deprimerande.
Omsorgen styrs inte av biologi, utan av kärlek och pengar och en massa annat.
Framför allt måste en diskussion om omsorg och obetalt arbete handla mer om män.
Frågan som kvarstår är ju varför det är just kvinnors konsumtion och lönearbete som Nina Björk och andra feminister i media för krig mot i sina dagisdebatter och handväskdebatter.
Eller aborter för den delen.
Att Nina Björk får ont i magen av förskolan och Sisela Lindblom får ont i magen av kvinnor som shoppar samtidigt som Linda Skugge får ont i magen av aborter har betydelse.
Allt det var förra säsongen.
Nu publicerar Petra Östergren en antologi där Anna Eklund agiterar för en nollvision i abortfrågan. Jag antar att Anna Eklund tycker att den fria aborten har gått för långt, kvinnor gör för många aborter helt enkelt, på samma sätt som andra tycker att kvinnors arbete och liv utanför moderskapet har gått får långt.

Elise Claeson och Nina Björk

Elise Claeson vädrar nyborgerlig gryningsluft när hon läser Nina Björk.
Vi glömde att prata med Elise om Nina i intervjun i nya numret av Arena. I stället har jag skrivit en, raffigt redigerad, artikel om den nya konservatismen på Newsmill i dag.

Och i Studio ett för fem minuter sedan citerar Elise Claeson själv Nina Björk.
Och Claeson är alltså en högerdebattör som säger att om man ska såga 1900-talet ska man såga Simone de Beauvoir och idén om kön som social konstruktion.

Längtan hemåt, bakåt, inåt blandar ihop alla de gamla politiska korten.
Det är både spännande och lite läskigt.

Grattis Paul Krugman!

Jag skulle ljuga om jag sa att vi redan hade champagnen på kylning på redaktionen ... men nu har det hänt:
Arenas stilige gästkolumnist Paul Krugman, op-ed-skribent i New York Times och ekonom vid Princeton, får nu också årets nobelpris i ekonomi! Krugman får priset för sin forskning om ekonomisk geografi, eller mer specifikt "analys av handelsmönster och lokalisering av ekonomisk verksamhet".

Hans kolumn i nya numret handlar om det federala övertagandet av låneinstituten Fannie Mae och Freddie Mac. Tro inte att det räcker, säger Krugman.

Det nya numret baklänges

I butik på måndag.

Dagens DN

Alltså jag vet att det kan vara dags att lämna nymoralismen på tidningen City åt sitt öde, men jag kunde inte låta bli.

Pittstim

När Fittstim kom ut för tio år sedan fanns det en idé om att vi som skrev i den hade kidnappat feminismen från akademikerna och de riktiga feministerna (aktivisterna). Vulgariserat den och kladdat ut den i media (av alla helvetiska ställen). Häftat på den en massa personligt tjafs som bara var tröttsamt.
Belinda Olsson, som var redaktör, skriver på sin blogg att hon minns denna reaktion från bittert surande äldre feministkvinnor och att hon nu inte vill vara sådan.
Inte jag heller. Men att läsa Pittstim gör mig till en sådan. Jag kan inte hjälpa det. Jag sitter här i mitt torn och irriterar mig på ... historielösheten och teorifientligheten.
Och inte alls bara hos de här texterna.
Och det har kanske inte ens nåt med den här boken att göra egentligen.
Inte lika mycket som med något slags allmän irritation kanske.
Pittstim gör inte precis anspråk på att vara ett feministiskt manifest, även om den hyllar Fittstim.
Den stora mansrollen ser ungefär likadan ut nu som när skildringarna av att vara man började trilla in i kulturhistorien för tusen år sedan och frågan, från mig som läsare i första hand, som just läst Pittstim, är hur länge orkar man med alla dessa berättelser om omklädningsrum och runka och gå över gränsen i situationer med våld och sex.
Där Fittstim förhöll sig till tjejer som offer förhåller sig Pittstim till killar som förövare.
Fina killen-vallen är bruten. Män som talar om manlighet låtsas inte längre att de är goda män.
Alla dessa fina killar som erkänner att de också varit den dåliga killen. Alla dessa bekännelser om våld som påminner om andra mäns bekännelser om våld, andra generationers, andra författares. När de är berättade på ett fantastiskt sätt står man väl ut hur länge som helst. Men när de är politiska exempel?
Ja jag vet inte riktigt.
Jag tycker att det känns lätt klaustrofobiskt att läsa. Och det känns klaustrofobiskt just därför att det inte antyds att det finns andra som också tänkt på detta. Det finns tonvis med andra böcker, det finns drösvis med feministiska tänkare, det är inte Zanyar Adami och Inti Chavez Perez som har kommit på att man inte är något man föds till utan något man blir.
Men i Pittstim är det Fittstim som är Simone de Beauvoir. (Och Nina Björk. En referens till hennes Under det rosa täcket finns med också.)
Jag menar så klart inte att de högstadiekillar som Pittstim vänder sig till skulle behöva en universitetskurs i genus- eller litteraturvetenskap eller what have you i stället för den här boken, men det blir lite tråkigt, kanske känns lite hopplöst, om man skriver om mansrollen mansrollen mansrollen och aldrig säger att det finns en massa människor som tänkt väldigt mycket på det här redan, författare, forskare, feminister. En massa texter att läsa om man vill läsa mer.
Ja, jag skulle vilja önska mig lite vanlig enkel folkbildning helt enkelt.
En introduktion till något utanför det där omklädningsrummet.

Sex och relationer

Här har vi det.
Under rubriken Sex och relationer.

Chockad av journalistik

Alltså jag medverkar i en intervju i tidningen Metro, apropå antologin Pittstim som kommer ut nu, ungefär tio år efter Fittstim. Pittstim-redaktören Inti Chavez Perez är med och jag är ledsen att säga det här men vi (eller är det bara jag?) framstår som helt lobotomerade.
Det ser också ut som att jag är en gammal fittstimsfeminist som ogillar Pittstim ganska mycket, medan Inti Chavez Perez tycks tala i baksidestextcopy.
Vilket man i och för sig kan bjuda på.
Men ganska synd ändå om man nu ska bemöda sig med ansatsen att fösa ihop stimmen från de olika århundradena. Mycket slöseri med tid och lite skrämmande.

Bokmässan 08

Jag ville lägga upp en fin bild på Devrim i vår monter men det funkar inte att maila bilder från mobiltelefonen.
Arena lyckades inte håva in så många prenumeranter som vanligt, eftersom vi var lite upptagna med att göra färdigt nästa nummer som blivit försenat, och jag hann inte gå på några föredrag, men som vanligt fanns det tid till att undra hur bokmässan uppfattas av alla som inte arbetar där. Varför vill läsare hänga där, är det verkligen den bästa platsen att träffa författare på? Efter Åsa Beckmans bokkrönikescoop om att en seminariebiljett inkl en dags inträde kostar 500 kronor verkar alltsammans ännu märkligare.

Christian Bales familj

Sitter och funderar på gästkolumnister till Arena och försöker läsa gamla op-eds av Gloria Steinem på LA Times värdelösa hemsida och det som i stället dyker upp är att Gloria Steinem är Christian Bales styvmamma, att Christian Bales pappa är David Bale (ja hennes man, då, en aktivistman).
Visste alla redan det här? Och vem är Christian Bales mamma (som han misshandlade, eller gjorde han inte det?)? Är hon också amerikansk aktivist-liberal och hur kom det sig då att hennes son blev en sönderdrillad barnstjärna? Är det alltså inte bara trailerparkmorsor som tvingar sina barn att bli Hollywoodkändisar?
Så många frågor, så lite tid.
Christian Bale var spännande redan från början men nu börjar han ta tid från driften av Sveriges ledande samhällsmagasin.

Några frågor om feministisk diktatur

Förutom att föräldraförsäkringen en dag kanske kommer att kvoteras, varför tycker folk att Sverige är en feministdiktatur där man inte får leva som man vill?
Varför uppfattas feminismen som dogmatisk?
Varför är feminism så irriterande?
Varför säger man att det är lågt i tak i den svenska feminismen?
Varför vill man peka ut feminismen som problem samtidigt som man säger att det inte går att tala om en feminism?

Jag skriver ledare till nästa nummer av Arena. Behöver svar på detta.

Terapeuterna

Dagens DN.

Hahaha 2

Regeringen gav kronprinsessan Victoria en platt-tv i födelsedagspresent när hon fyllde 30.
Så svårt att inte älska Fredrik Reinfeldt. Han är Elgiganten.

Politiklingo

En krönika på Dagens arena i dag.
Om TCO-förslag, politiska begrepp som förändrar debatten och att välja vilken trollformel för jämställdhet man vill tro på.

Och en fråga: Om livspusselbegreppet var högerns sätt att 1) tala om jämställdhet 2) förändra problemformuleringen i jämställdhetsdiskussionen och 3) övertyga medelklassen om att det är så här detta ska diskuteras – vad skulle då vara en motsvarande lingvistisk makeover för en liberal vänster?

Och hur kan man klä om vårdskolaomsorgsbegreppet så att det låter lika trevligt som livspusslet?

Mera Maud

Devrim skriver också om Maud i dag.

Maud Olofsson på lunchen

I går var min älskade Maud och åt lunch på ett exklusivt badhus i Stockholm där jag brukar träna.
Först såg jag bara säpo överallt. De smälte visserligen in bra eftersom kostymer är helt i sin ordning och till och med mycket vanligt förekommande på detta gym/spa/lunchställe (vilket är en bra sak), men det som inte såg normalt ut var hur de satt och på det där säpoaktiga sättet liksom väntade. Läste lite Veckorevyn, patrullerade lite utanför omklädningsrummet, slog en lov vid konditionsmaskinerna.
Jag tänkte snarare någon kunglighet men sedan såg jag då Maud, vid ett lunchbord tillsammans med en kvinna ur sitt kärnteam (man har ju hört att alla Mauds medarbetare försöker se ut som hon och det tycktes stämma, att Maude sätter mikrotrender i politiken) och så en halvung man som hade PR skrivet över hela sitt ansikte.
Och centern är ju det nya hippa borgarpartiet, kanske det parti som står längst till höger.
Stureplanshögern.

Givetvis försökte jag spana in Mauds frisyr och klädstil men det gick inte alls, hon satt längst in mot väggen.

Hallå Göteborg!

Finns det någon som är i 031-området under bokmässan 25-28 september och vill jobba i vår monter med att sälja Arenaprenumerationer till kulturtanter och littfreaks på mässan?

Maila in din ansökan till devrim.mavi@arenagruppen.se

Ha ha ha

Buffelvänstern. Bra uttryck.

Roxanne's Revenge

Som liten rapport från helgen – och uppföljare till förrförra helgens krönika – kan jag berätta att jag hade tänkt mig en temakväll i lördags. Tema tonår: en tonåring som är stor nu och en tonåring som var stor när jag gick på lågstadiet. Dessvärre missade jag Rye-Rye på Brunogallerian men Roxanne Shanté på Mosebacke/Yes! var jättebra.
Shanté hade fina kläder, hennes röst lät nästan lika cartoon som när hon var fjorton, hon höll det kort (alla borde hålla det kort), hon gjorde den bästa introfest jag sett på länge (alla borde bara säga if you know this muthafuckin song sing a long och köra ett intro och inte hålla på och dra ut så mycket på det som alla ändå tycker är tråkigt).
Enda tråkiga var att när hon skulle göra en storslagen avslutning med sin bästa låt, "Big Mama" (från skivan på bilden), så visade det sig att den svenska publiken inte hade hört den förut.

Dagens DN mm

Ville skriva om de fantastiska tv-serierna Singelmammor och Ensam mamma söker, men det blev en krönika om milfar och gilfar i stället. (Det är lätt att man hamnar där, i sexualiseringen.)
Verkar dock inte finnas på nätet.

Arenagruppen är annars på konferens i Rönninge i dag.
Konferens är ett trevligt påhitt som dessvärre passar ganska dåligt ihop med det ensamma föräldraskap, varför jag är kvar i stan i dag. I går avhandlades framtidens viktigaste frågor – som alla Arenaläsare vet är ett kärt ämne för oss. Jag fastnade speciellt för frågan om tid, som Katrine tog upp. Borde bli ett tema under våren.

Dessutom löste sig en gammal drömintervju, förhoppningsvis läser ni den i nästa nummer.

"Låt Snoop Dogg knarka ifred"

Artikel om att statuera exempel i dag i Expressen.
Med rolig rubrik.

Och här kommer extramaterialet, det bortklippta:

"Jag har svårt att se att man skulle låta gamla knarkrävar som The Rolling Stones, Bob Dylan, David Bowie eller polarprisaktuella Pink Floyd lämna kissprov på Stockholms polisstationer. Än mindre våra svenska nationalrockhjältar i samma generation. De står inte lika högt på exempellistan, kanske eftersom deras drogromantik vid det här laget är så djupt införlivad i själva rockmusikens väsen att man inte tänker på den."

Dessvärre kommer jag inte att gå på Snoop.

Sista helgen

Oj oj, jag har ingen koll på den politiska debattkartan.
Kycklingarna kom från Voltaire, har Johan Nordberg alltså upplyst mig om. Han har inte jobbat på Timbro på evigheter. Tack. Norberg.
Ta gärna en titt på Voltaires hemsida.
De jobbar i gammal fin fransk upplysnings-anda.

Ärligt talat känns det inte som det enda som jag inte har koll på för tillfället.
Nu är det bara skrivet som gäller. På måndag, innan jag går till Drottninggatan 83 och återupptar det som Magnus Linton kallat för Sveriges bästa jobb, tänker jag lämna in manuset och då ska det vara om inte nästan färdigt så i alla fall nästan nästan färdigt.

The best dressed chicken in town

Tog någon kort på Timbros kycklingar i går?
Jag gick nedför alla trapporna i mitt hus och kom ner i porten och såg på andra sidan gatan, där restaurangen och arenas smygläsning var, två kycklingar i människostorlek stå och dela ut någonting till folk och jag tänkte nej, är det här arenas nya grej, kycklingar delar ut tidningen på smygisen. Jag tog ett djupt andetag innan jag gick ut och faceade denna vår nya spännande pr-estetik och upptäckte att kycklingarna bara var Timbro. Thank God. Tydligen två ungdomar inhyrda av Johan Nordberg som ville utmana Per Wirtén och Katrine Kielos att ta en debatt om Naomi Klein. Kyckling = chicken. Omständigheterna kring denna debattutmaning är i övrigt inte glasklara för mig, men roligt tilltag på det stora hela. Och så ambitiöst!

Annars var det fint att se Devrim och Per, Caroline Ringskoug Ferrada Noli (som skriver bok och ska flytta till Paris), Elin Alvemark (som jag ska ta en promenad med), Ozan Sunar (som är med i samtalet i nya numret), Svante Weyler (som sa att dom som tror att författare och förläggare kan ha en jämställd relation är dom som det går åt skogen för), Yvonne Rock (som hade ett jättemjukt underbart stort jerseyplagg på sig), Ulrika Dahl (vars bok om femmes jag måste försöka få tag i nu), Lawen Mohtadi (som är en av de nya redaktörerna på bang), Stefan Ingvarsson (som har börjat jobba på atlas), Jonas Hassen Khemiri, Oivvio Polite, Elina Grandin, David Munk, Olle Sahlström, Anna-Maria Sörberg och en bunt andra.

Copacabana-Susanne sa: Titta, en som inte är lesbisk! när jag kom.

Alltid lika härligt att kunna göra skillnad med sin heterosexualitet.

Jag fick också höra att framtidskommunikationsboken som jag gjorde i våras tillsammans med några av ovanstående personer har kommit, blivit fin och bra.

I kväll på Södermalm

firas nya numret av arena med så kallad smygläsning. (Fast jag fick mitt ex i går i brevlådan och det är än så länge oläst men fint omslag, fin tjocklek, fint med en text om onlinespelens politik.) Restaurang Momma, Renstiernas gata 31, kl 17-23.

Höstens första DN

Ja vi börjar väl mjukt med helgens DN-krönika, om min barndomsidol Roxanne Shanté m m.

Don't call it a comeback

Ja, det var lugnt här på bloggningsfronten.
Hellugnt.
Men alldeles snart är tjänstledigheten slut och boken klar (...) och då ska här bloggas igen.
Och göras tidning.