Oväntade bilder, smutsiga tankar

Att moderaternas statssekreterare Ulrica Schenström "i berusat tillstånd pussat och kramat" TV4:s politiske reporter Anders Pihlblad på en restaurang i Stockholm verkade kanske först inte vara en så där jättebig deal. Men, som Aftonbladet, som avslöjade affären, skriver har det nu fått politiska konsekvenser. Socialdemokrater och miljöpartister har kritiserat Schenström.

Marita Ulvskog har tyckt att hon måste avgå.

I Ekots lördagsintervju i går förklarade Göran Hägglund att hennes beteende "undergräver respekten för regeringens arbete".

– Om man får tro vittnesmålen som speglas i artikeln är det ingen bra bild av regeringens högsta tjänstemän. Vi ska uppträda med integritet och värdighet för vi har ett väldigt stort ansvar och är bärare av ett förtroende som vi ska motsvara. Jag tror att det här är lite oväntade bilder för de flesta väljare.

Alltså bilden (paparazzibilden!) på Ulrica Schenström när hon sitter vid ett bord med några vinglas och pussas med journalisten Anders Pihlblad. Marita Ulvskog har undrat över hur det ska gå med rikets säkerhet om Schenström går på krogen och dricker, eftersom hon har "information från säpo" och lite sånt. Och det är ju fullt möjligt att för en nyhetschef på TV4 så är det inte så lyckat att den utsända till moddarnas stämma vinar ner sig på Judit & Bertil med Fredrik Reinfeldts närmaste, men det är ju inte det som är Göran Hägglunds ingång. Nej, Hägglund verkar i första hand störa sig på att Schenström över huvud taget sitter på en halvcheap krog på Söder och dricker och kladdar. Inför allmän beskådan.

– Jag tycker inte att landets högsta tjänstemän ska uppträda berusat och exponera sig på det sätt som framgått av de här fotografierna, säger han. Vi har ett ansvar där vi får hålla oss inom de ramar som skapar respekt för regeringens arbete.

Politiker måste alltså upprätthålla ett ramverk som inger respekt.
Och hångel, eller det där diffusa förstadiet till hångel som det verkar vara fråga om i det här fallet, är inte respektingivande, det är fel. Vanligt, köttigt, kroppsligt. Allt det som politik, och politiker, inte är.

Har de en privat eller yrkesmässig relation? Vem utnyttjar vem? Var det så att deras "möte" faktiskt var "yrkesmässigt" men att det trillade över i något annat, och vad då i så fall?
Vad var det som hände? Vad kan en puss betyda? Eller kysstes dom med tungan?
Göran Hägglund verkar, liksom Marita Ulvskog, känna sig kränkt över att dessa smutsiga dagen efter-frågor dyker upp i huvudet.

Fredrik Reinfeldt stödjer sin statssekreterare. TV4 står bakom sin reporter och beklagar att journalister har börjat bevaka andra journalister, men ärligt talat; jag uppskattar att smygfotograferna är på hugget. De borde jobba ännu mer.

Dagens DN

Nu finns kolumnerna i den virtuella världen igen!
Förlåt om jag upprepar mig, men jag bara måste skriva om r&b. Den hatade musiken.
Och Tweet och hennes nya Big Bird-look.


Läs om ni orkar.

Om kriget kommer

Bok: Könskrig.
När: Onsdagen den 17 oktober kl 18-01.
Var: Pappa Ray Ray/Morfar Ginko, Swedenborgsgatan 13 (T Mariatorget). Stockholm.
Vilka: författarna + dj Johanna B (Eros Video) + Le Bombe på scen.
Hur: Atlas bjuder på cava och säljer boken till självkostnadspris.

Nya numret

Äntligen ätstörningstema, äntligen Devrim Mavis integrationsartikel, äntligen Lars Mikael Raattamaas och Per Wirténs medelklasstext. Lite jobbigt att tidningen känns så här mycket bättre så fort man försvinner från redaktionen.

Till alla er som undrat

Varning för reklam nu, men i morse upptäckte jag att den svenska Agent Provocateur-butiken ligger på Birger Jarlsgatan.

De nya hippa lesbianerna (eftersom DN nu verkligen helt slutat lägga ut krönnarna på webben)

Krönika från i fredags:


När Eva Dahlgren hade gift sig med Efva Attling och kommit ut som Sveriges främsta lesbiska kändis såg jag en konsert där hon gjorde ett slags musikteater av sin komma ut-grej. Efter sitt vanliga gitarrset med änglar och himlar och sovrumspoesi överraskade hon med en schlagerdiscoavdelning på slutet. Det var så det var då: Om du vill ligga med människor av samma kön så måste du älska Abba. Det kändes ganska sorgligt.
I dag är det inte så många som framhärdar att musikaliska och sexuella preferenser går hand i hand. Det har hänt en del med föreställningarna om lesbisk identitet i populärkulturen. Det finns inte längre bara en frisyr och ett sätt att vara på. Det finns ”L Word”-tjejer eller Yo Majesty-tjejer eller hiphopfemmetjejer eller vad som helst som inte riktigt passar in i det gamla.
I det nya numret av tidningen Rodeo lanserar Johan Wirfält och Agnes af Geijerstam begreppet lipster. Hipstern är död, men lipstern – den lesbiska hipstern! – är här i stället. Att lesbiskt plötsligt skulle kunna vara lika med hippt enligt de trendsättande institutionerna är en stor nyhet. Tesen i Rodeo är att de lesbiska klubbarna är de som är bäst och roligast just nu. Lipstern är en person som inte nödvändigtvis gör sig själv till representant, men vars hem är klubbscenen. En scen där gamla heterosexistiska mönster nu kan brytas.
Förväntningarna på henne är helt enorma. Jag känner det själv.
Trendiga bögar har lärt heteromän mycket om hur man till exempel fixar håret och slutar sluska i hemmet, och det är ju nog så behjärtansvärt, men det som man tänker sig att den nya hippa lesbianen kan åstadkomma är lite större än så. Drömmen är att hon ska genomföra ett paradigmskifte för utelivet och rädda oss från sådant som gör att roliga saker som att klä upp sig och gå ut på en klubb och dansa lätt kan bli totalt traumatiserande.
Det gäller sådant som det där med att alla brudar förväntas vara ute för att de vill träffa killar medan alla killar får gå ut för sin egen skull, och sådant som det Bitte Andersson i Rodeo pekar ut som grundregeln för heterotjejer på heteroklubbar: ”Är man inte tillräckligt party är man tråkig, men är man för mycket, då är man en hora.” Och liksom mycket annat som blir synligt på dansgolv på nätterna är balansgången mellan hora och tråkig ett problem som inte bara finns där, utan överallt hela tiden. Och när man tänker på det framstår lipstern som värsta superhjälten. Det går fort för det utopiska tänkandet att rulla igång.
Så om lesbiskhet blir en godkänd kvalitet, vad kan då hindra lipstern från att förändra klubbvärlden? Den vanliga tanken är att det är män, antingen bögar eller heteron, som motarbetar lesbiskt inflytande – men det finns en annan aspekt av hela den här (eventuella) värderingsförskjutningen, och den tas också upp i Rodeo. Techno-dj:n Kerstin Almegård berättar om heterotjejer som ryggar tillbaka när de hamnar på hennes klubb: ”Dels för att vi spelar techno, men också för att vi är lite för vulgära och gör någonting med det kvinnliga som de inte vill.”
Det är inte hipstern som jag helst vill säga farväl till när jag läser om lipstern. Nej, om det finns en lipster så är hon nog mäktigast som hot mot den där balanserande tjejidentiteten.

Bra och dålig feminism, fri och dålig konst, galna kvinnor

I dag skriver Malin Ullgren en recension i DN, papperstidningen, av nobelpristagaren Elfriede Jelineks bok Michael där hon jämför Jelinek med Maja Lundgren.
En är godkänt galen, en är galet galen.
Godkänd eller inte är frågan som skär genom sådana här debatter.

Jag tänker på alla som pratar om att det är så synd att det har blivit så här med Myggor och tigrar eftersom frågan är så viktig. Det är synd att Maja Lundgren slagit undan benen på sig själv och sitt case med den här dumma lilla boken. När vi kunde ha haft en riktig, fin och trevlig diskussion om jämställdhet i stället.
Lundgren gick över gränsen.

Malin Ullgren citerar begreppet "dålig feminism", som kommer från Erik Wijk som skrev i DN i början av debatten att "dålig feminism riskerar att minska trovärdigheten i jämställdhetsarbetet i stort". Han hade räknat och kommit fram till att det här med ojämställdheten och maffiafasonerna i kulturvärlden är en slentrianuppfattning, en skröna: se så många kvinnliga krönikörer och kvinnliga författare som skjuts fram och prisas av kultursidorna. Se hur rädda alla makthavare är för att kallas sexistiska.
Se hur dogmatiskt allt blivit.

Se hur otacksam Maja Lundgren är!
Fast så kanske det inte är någon som menar. Jag är kanske bara paranoid. Har Maja Lundgren kanske öppnat för att också kvinnlig paranoija ska få vädras? Har Maja Lundgren kanske motat bort den duktiga flickan lite grand?

Jag förstår att det å andra sidan finns enorma problem med böcker som Myggor och tigrar.
Men hur skulle det där duktiga, rätta angreppet se ut?
Angreppet där inget sattes på spel, ingen kände sig hotad, ingen knullande kulturchefsman blev avslöjad inför sin fru och sina barn och sina middagsgäster, och sedan inte bara avslöjad utan också straffad av något så oberäkneligt som en frustande galen och hämndlysten roman som ingen riktigt uppfattar som roman och som därför är helt djävla livsfarlig för alla inblandade och icke-inblandade.
Man vet ju inte vad som är sant. Vad har hänt med sanningen?
Var är lögndetektorerna och mentometerknapparna?
Man känner sig kränkt och förvirrad.

Det finns en ständigt återkommande idé om att det existerar bra feminism och dålig feminism och att den dåliga försämrar den feministiska diskussionen. Men jag tror inte att det projektet är så litet och smalt att feminister behöver skämmas för Maja Lundgren. Jag tror inte att en debattör "förstör" för alla andra. Att folk blir så förbannade på Maja Lundgren att de sedan inte kan tänka, att hon totalt förblindar dem med sitt dåliga omdöme (som de där tjejerna på badet i Uppsala som vägrade bada med bikiniöverdel och blev utslängda med motiveringen att de skulle framkalla våldtäkter). Tvärtom.
Jag tror heller inte på att ingen bryr sig om det här i det riktiga Sverige där folk inte jobbar med kultur. För mig personligen blev Myggor och tigrar en av de där snabbt uppslagna broarna över till de riktiga människorna.
De frågar och undrar och kommer med egna förslag.

Myggor och tigrar har dåligförklarats, Maja Lundgren har omyndigförklarats, paranoijans point-of-view ogiltigförklarats och det har gjorts glasklart – än en gång – att kvinnlig galenskap är ovärdig, medan den manliga är Strindberg. Feministen får stå som en tjatig fröken bredvid samtalet och förblir givetvis oftast tyst eftersom hon sagt det hon tänker hundra gånger förut och helst inte vill tråka ut någon. Och inser förmodligen att det inte går att vinna i en genusdiskussion. Men kanske i en om litteratur.

Myggor och tigrar lever sitt eget liv for real.
Ju längre debatten går, ju fler som stämmer in i kören, desto bättre blir boken. Eller projektet.

I nästa nummer av Arena (5/07) skriver Vanja Hermele om Myggor och tigrar och den situationsbundna konstnärliga friheten.

Att läsa Myggor och tigrar

Inte för att man måste ha läst en bok för att kunna debattera den, men för att hata den och smula sönder den och sluta upp så massivt emot den bör man nog ha gjort det.
Det har handlat en del om bevis i den här debatten. Och så i går publicerades äntligen lite litterära bevis för boken.

DN och Rodeo

Skrev en krönika om Afrika i modet i DN förra veckan som jag känner för att delge här, men den finns (som vanligt?) inte på nätet så jag kan inte länka. I stället kan ni läsa en jättebra text om föraktet för världsmusiken av Farnaz Sajadi i senaste numret av Rodeo. Man kan ladda ner hela numret här, men gör bara det i nödfall, för det är nästan omöjligt att läsa. Gå ut och ta en tidning.
Läs också månadens gratistidningsbesvikelse, Björn af Kleens samtal om mode och klass, så kan vi prata om den sen. Jag måste kanske läsa om, jag vet inte riktigt vad som är problemet, bara att det är.

Miss Berry igen och igen

För första gången är jag inte i New York på 11 september. I stället hittade jag den här artikeln, med extremt träffsäker rubrik, om min vän Berry Berenson Perkins, som jag aldrig såg med skor på sig, och den här, från gamla Interview som hon var med och startade tillsammans med Andy Warhol. Berry intervjuar sin man Tony Perkins, som senare skulle dö i aids, om deras förhållande och när de blev kära.

Många tänker på Berry i dag och vi gör det även andra dagar.

Rädslan för det övergående

I går läste jag Lars Berges krönika om facebook i svenskan och dessförinnan var det något snarlikt resonemang i någon annan tidning. Alltså facebook är inte på riktigt, dina friends på facebook är inte riktiga vänner, facebook låtsas vara gratis men säljer dig till sina annonsörer, facebook är ett övervakningsorgan, facebook stjäl värdefull arbetstid från folket osv.
Och så det främsta argumentet som ska föreställa själva kärnan i diskussionen:
Nästa höst kommer facebook att vara slut.
Men och?
Är det inte det som är grejen men nya saker på internet, att de är just nya och just nu och antagligen går över. (Och ja, kanske har en spännande känsla av masspsykos light.) Nu hinner jag inte leta upp några fler exempel just nu, men ni har ju hört det förut och jag vet att jag har sett det flera gånger bara den här veckan; hur nu-faktorn som något slags argument mot nya saker. Varför vill man tänka så?

Inuti Sveriges radio

Jag skulle prata i Kvällspasset om homofobin inom reggae, strax före Uppsala reggae festival och apropå att alla artister skrivit på ett kontrakt på att inte kränka mänskliga rättigheter med sin musik.
Först ringde en researcher eller redaktör eller något sådant och ställde frågor.
Jag sa att jag inte trodde att det här med att de hade skrivit på kontrakt var ett tecken på en kursändring, men att det finns en pragmatisk sida av saken och en vilja att nå ut med sin musik, få spelningar i Europa, hålla liv i karriären. Så klart.
Han ställde den relevanta frågan om varför man inte tidigare har debatterat homofobin i reggae. (Svaret är, tror jag, att man har visst debatterat det men inte i "Kvällspasset". Svaret är också att man har undvikit att debattera det därför att det finns en idé om att lite homofobi/rasism/sexism/idioti får man stå ut med när man har att göra med kreatörer från ghettot för de behöver inte följa samma måttstockar som andra. Och att man undvikit att debattera det därför att man vet att det bara är ett uttryck för en homofobi som är djup och vida spridd och farlig på riktigt.)

Senare ringde programmet upp för att banda intervjun med mig.
Då skulle progledaren ställa samma frågor och hon satt där i studion och väntade på att allt skulle bli klart.
Jag håller i telefonen och hör henne säga in i mitt öra till redaktören som alltså också befinner sig i studion:
– Du, hon jag ringer upp nu, är hon NEGER eller?

Jag satt tyst och låtsades inte ha hört något för min första reaktion var att hon driver med mig. Hon måste ha läst någon text jag skrivit för hundra år sedan om n-ordet och det här är hennes sätt att säga att hon vill få använda det fritt. Nu har det gått tre veckor och jag undrar fortfarande. Var det ett skämt? Var det mini-blåsningen?
Jag undrar.

Tillbaka till bloggen

Snart kommer nästa nummer av Arena, med ny look.
(I butik 28/8.)

Och snart kommer även några posts från mig, måste bara finna de rätta orden för att beskriva min pinfärska erfarenhet av att bli kallad "neger" av Sveriges radio.

Trevlig helg.

Mikael Wiehe läser Arena

Nu har Mikael Wiehe läst senaste numret av Arena. Han kommenterar så här i tidningen Internationalen:
Fråga: Hur ser du på vänstern i Sverige i dag?
Svar: Jag läste Karolina Ramqvists artikel i Arena om att klass tar för mycket plats inom vänstern ... Jag är 61 år gammal. För mig är klasskampen fundamentet för vänstern. Inte sexuell tillhörighet. Ska vi snacka vänstern, så får vi snacka klasskamp. Låt oss snacka politik. Ska vi snacka självförverkligande på Södermalm, så kan vi snacka en massa andra grejer.

Internationalen föreslår att Arena borde bli av med presstödet efter den här artikeln. (Som om vi hade något.)

Tala om äktenskap

Det är svårt att ha en åsikt om äktenskapet eftersom det är allas högst personliga val att gifta sig och eftersom det är ett val som väldigt många gör och som verkar eller antas vara viktigt för dem. Plus att det brukar vara trevligt när de gör det. Och även de gånger då det inte är trevligt så brukar man få höra allas intressanta familjemedlemmar hålla tal, eller inte hålla tal, vilket ger en inblick i familjer som man nästan aldrig får annars.
Whatever. Jag har varit på min beskärda del av bröllop. De var alla intressanta, ibland roliga. Tack, tack. Tack för all champagne och alla fina tårtor och tillfällen för fina skor.

Men när nu debatten har börjat ändå. "Det är ett biologiskt faktum att äktenskapet är för man och kvinna", skriver Thorbjörn Fälldin, Alf Svensson m fl på DN debatt i dag och drar en lans för heterosexualiteten och den äkta samlevnadsformens patriarkala traditioner som normalitet.
De har gått med på så mycket nu i queerrevolutionen, till och med fått se inseminationslagen ändras om så i alla fall på papperet.
Men detta sista lilla halmstrå/samhällets stöttepelare vill de liksom inte ge bort. Åtminstone inte utan strid. Åtminstone inte utan att dra in barnens "bästa". Äktenskapsbalken måste få förbli den lagstiftning som man använder för att markera mot de homosexuella.

Lever jag i samma värld som Thorbjörn Fälldin? Ja och nej. För samtidigt som nej känns logiskt så formligen haglar bröllopsinbjudningarna. Det är svensexor och möhippor och allmän könsseparatism och jag kan tycka att det är lite mystiskt. Varför vill folk ge cred till Fälldins och deras sexistiska äktenskapvärld? Och alla som inte vill det, som är för gay rights och som vill identifiera sig själva som i alla fall lite modernt lagom radikala (chic-radikala!?), men som ändå vill gifta sig – "på vårt sätt..." – varför är äktenskapet sexigt?
Vad är det ni går igång på?

Ett av de vanligaste argumenten jag hört är av kvinnor som säger att de vill kunna tala om sin man som "min man" när de pratar med andra. "Min man står där borta." "Snart kommer min man." "Min man brukar säga att ..." Inte min make eller min äkta hälft, utan "min man". Det är intressant, tycker jag, jag vill höra mer om det. Tell me, tell me y'all.

Den riktiga vänstern - check.

På listan över de mest förväntade svaren på min artikel om oppositionsvänstern i senaste Arena (ska lägga ut) låg det som Mikael Löfgren skriver i DN i dag på nummer ett. Texten verkar inte ligga på nätet men den börjar:
"När socialdemokrater vill framstå som chict intellektuella nöjer de sig inte med att tala om sig själva som 'socialdemokrater' och 'arbetarrörelse'. Nej, då drar de till med 'vänstern', därmed suggererande att de hör till en politisk kraft av betydligt radikalare snitt."
Vidare berättar Löfgren att det främsta svenska organet för denna vänster är Arena och att Arena (jag) med oppositionsfällantexten om vänsterns nygamla bubblande autenticitetslängtan (rättning i leden, haussning av klassperspektiv framför andra perspektiv, dissning av nya teorier) är en sårad tiger. Som förlorat slaget om vad det är att vara vänster. Sedan säger han inte vad han själv tycker utan jobbar i stället lite mer på sossetidningslabeln.
Jag vill bara säga: Kom igen Mikael, bättre kan du. Det håller inte att komma med samma svar hela tiden. Det håller inte att hålla på och sossemobbas längre. Det kanske gick bra och var relevant för tio femton år sedan men inte i dag. Inte med mig. Jag är inte med i din tävling.

Feminismen och modet igen

En krönika om att vilja göra sig fin och en artikel i senaste Litkes.
Nu väntar jag verkligen på att någon ska skriva från andra sidan helvetesgapet (Vanja Hermele i Litkes kallar det helvetesgap, ganska bra liknelse) mellan mode och feminism, och analysera hur modet förhåller sig feminismen i stället för tvärtom.

22/5: Nya Arena och Monica Roa

Kommer på tisdag. Oppositionsfällan, Ax:son Johnson-stiftelsens tolkning av stiftelselagen, DJ-tema med mera.

Samma tisdag kommer colombianska juristen och rättsaktivisten Monica Roa till Stockholm. Inbjudan:


En feministisk hjälte från Colombia
Träffa Monica Roa

Samtal om kvinnors situation i Latinamerika
Colombia fick förra året en friare abortlag, medan Nicaragua totalförbjöd abort. I Latinamerika, som i övriga världen, möter traditionella samhällen med dominerande maskulinitetsnormer nya sociala rörelser och feministiska aktivister i kontroversiella frågor, som till exempel abort.

Tidskriften Ottar (RFSU), tidskriften Arena och föreningen Civis bjuder in till ett samtal med colombianska aktivisten och juristen Monica Roa, vars kamp förra året ledde till att abort är tillåten under vissa omständigheter i Colombia.

Hur gick det till när feministerna vann kampen i Colombia? Vad betyder de nya hårda abortlagarna i Nicaragua för landets kvinnor? Varför finns det inga utbildade barnmorskor i Bolivia? Hur ser situationen för kvinnor och sexuella och reproduktiva rättigheter ut i Latinamerika, och vad kan man göra för att påverka?

Kom och lyssna, ställ frågor och diskutera! Dryck och snacks finns att köpa.
Seminariet hålls på engelska.

I panelen
• Monica Roa, jurist och colombiansk aktivist för mänskliga rättigheter.
• Marie Fredriksson, påverkansrådgivare för Forum Syds jämställdhetsprogram i Nicaragua.
• Åsa Regnér, RFSU:s generalsekreterare och tidigare volontär i Bolivia.

Moderator
• Ylva Bergman, chefredaktör på RFSU:s tidskrift Ottar.

Tid och plats
• Tisdag 22 maj klockan 18.00. Medborgarplatsen 8 (Biografen på plan 2).

Arrangörer
• RFSU www.rfsu.se
• Tidskriften Arena – www.arenagruppen.se
• Föreningen Civis – www.civis.nu

Har du frågor? Kontakta julia.schalk@rfsu.se eller sofia.emanuelsson@civis.nu
- - - - - -

Den etniska stilen

Caroline Ringskog Ferrada-Noli kommenterar DN:s nätsatsning DN STHLM.

Plakat plakat

I går väntade jag på att någon skulle fråga om vi skulle demonstrera. Det brukar vara en rolig diskussion vid vänsterborgerliga middagsbord med förrättstallrikar och vikta servetter, men det hände inte. Ingen tog upp det förrän alla stod i hallen och skulle gå och bara en svarade (nej).

Nu på morgonen när jag gick till jobbet som den enda i stan kändes det som, gick tre Ung vänster-personer framför mig i fem kvarter. Två hade fanor, pampiga gammeldags. En hade röda lackpumps. Två hade armbindlar. En hade springskor.
De var på väg till uppsamlingsplatsen. De sa saker som "Ja min klubb skulle ju ha haft en egen sektion men nu blir det inte så" och "folk försvinner ju bara". De gick fort.
Jag ville bara gå med dem hela vägen. Kan ingen göra en film om vänsterkidsen. (Fast de var nog inte så unga ändå, 23 typ.) Alltså inte stenkastare och autonoma och tyska hooligans utan de andra som är så duktiga och så gärna vill göra rätt. Varje gång jag ser dem på så där nära håll vill jag bara se mer av dem. Hur tänker de när de skriver plakaten, hur ordnar de rätning i leden, vad pratar de om efteråt och på sina möten, hur ser deras klassnojor ut, deras fester, bråk, komplex, manifest. Vad får de säga och göra och vad får de inte.

Alltså ni kommer nog inte se mig i tåget så vida inget plakat är extremt attraktivt formulerat men jag tror att jag ska masa mig ut och kolla i alla fall.
Om inte annat måste jag se om det är sant att svenska folket ger sig ut mangrant i år för att de är så missnöjda med borgarna. Det är ju så: i opposition kommer plakaten fram. (Mer om det i nästa Arena förresten.)