Tillbaka till bloggen

Snart kommer nästa nummer av Arena, med ny look.
(I butik 28/8.)

Och snart kommer även några posts från mig, måste bara finna de rätta orden för att beskriva min pinfärska erfarenhet av att bli kallad "neger" av Sveriges radio.

Trevlig helg.

Mikael Wiehe läser Arena

Nu har Mikael Wiehe läst senaste numret av Arena. Han kommenterar så här i tidningen Internationalen:
Fråga: Hur ser du på vänstern i Sverige i dag?
Svar: Jag läste Karolina Ramqvists artikel i Arena om att klass tar för mycket plats inom vänstern ... Jag är 61 år gammal. För mig är klasskampen fundamentet för vänstern. Inte sexuell tillhörighet. Ska vi snacka vänstern, så får vi snacka klasskamp. Låt oss snacka politik. Ska vi snacka självförverkligande på Södermalm, så kan vi snacka en massa andra grejer.

Internationalen föreslår att Arena borde bli av med presstödet efter den här artikeln. (Som om vi hade något.)

Tala om äktenskap

Det är svårt att ha en åsikt om äktenskapet eftersom det är allas högst personliga val att gifta sig och eftersom det är ett val som väldigt många gör och som verkar eller antas vara viktigt för dem. Plus att det brukar vara trevligt när de gör det. Och även de gånger då det inte är trevligt så brukar man få höra allas intressanta familjemedlemmar hålla tal, eller inte hålla tal, vilket ger en inblick i familjer som man nästan aldrig får annars.
Whatever. Jag har varit på min beskärda del av bröllop. De var alla intressanta, ibland roliga. Tack, tack. Tack för all champagne och alla fina tårtor och tillfällen för fina skor.

Men när nu debatten har börjat ändå. "Det är ett biologiskt faktum att äktenskapet är för man och kvinna", skriver Thorbjörn Fälldin, Alf Svensson m fl på DN debatt i dag och drar en lans för heterosexualiteten och den äkta samlevnadsformens patriarkala traditioner som normalitet.
De har gått med på så mycket nu i queerrevolutionen, till och med fått se inseminationslagen ändras om så i alla fall på papperet.
Men detta sista lilla halmstrå/samhällets stöttepelare vill de liksom inte ge bort. Åtminstone inte utan strid. Åtminstone inte utan att dra in barnens "bästa". Äktenskapsbalken måste få förbli den lagstiftning som man använder för att markera mot de homosexuella.

Lever jag i samma värld som Thorbjörn Fälldin? Ja och nej. För samtidigt som nej känns logiskt så formligen haglar bröllopsinbjudningarna. Det är svensexor och möhippor och allmän könsseparatism och jag kan tycka att det är lite mystiskt. Varför vill folk ge cred till Fälldins och deras sexistiska äktenskapvärld? Och alla som inte vill det, som är för gay rights och som vill identifiera sig själva som i alla fall lite modernt lagom radikala (chic-radikala!?), men som ändå vill gifta sig – "på vårt sätt..." – varför är äktenskapet sexigt?
Vad är det ni går igång på?

Ett av de vanligaste argumenten jag hört är av kvinnor som säger att de vill kunna tala om sin man som "min man" när de pratar med andra. "Min man står där borta." "Snart kommer min man." "Min man brukar säga att ..." Inte min make eller min äkta hälft, utan "min man". Det är intressant, tycker jag, jag vill höra mer om det. Tell me, tell me y'all.

Den riktiga vänstern - check.

På listan över de mest förväntade svaren på min artikel om oppositionsvänstern i senaste Arena (ska lägga ut) låg det som Mikael Löfgren skriver i DN i dag på nummer ett. Texten verkar inte ligga på nätet men den börjar:
"När socialdemokrater vill framstå som chict intellektuella nöjer de sig inte med att tala om sig själva som 'socialdemokrater' och 'arbetarrörelse'. Nej, då drar de till med 'vänstern', därmed suggererande att de hör till en politisk kraft av betydligt radikalare snitt."
Vidare berättar Löfgren att det främsta svenska organet för denna vänster är Arena och att Arena (jag) med oppositionsfällantexten om vänsterns nygamla bubblande autenticitetslängtan (rättning i leden, haussning av klassperspektiv framför andra perspektiv, dissning av nya teorier) är en sårad tiger. Som förlorat slaget om vad det är att vara vänster. Sedan säger han inte vad han själv tycker utan jobbar i stället lite mer på sossetidningslabeln.
Jag vill bara säga: Kom igen Mikael, bättre kan du. Det håller inte att komma med samma svar hela tiden. Det håller inte att hålla på och sossemobbas längre. Det kanske gick bra och var relevant för tio femton år sedan men inte i dag. Inte med mig. Jag är inte med i din tävling.

Feminismen och modet igen

En krönika om att vilja göra sig fin och en artikel i senaste Litkes.
Nu väntar jag verkligen på att någon ska skriva från andra sidan helvetesgapet (Vanja Hermele i Litkes kallar det helvetesgap, ganska bra liknelse) mellan mode och feminism, och analysera hur modet förhåller sig feminismen i stället för tvärtom.

22/5: Nya Arena och Monica Roa

Kommer på tisdag. Oppositionsfällan, Ax:son Johnson-stiftelsens tolkning av stiftelselagen, DJ-tema med mera.

Samma tisdag kommer colombianska juristen och rättsaktivisten Monica Roa till Stockholm. Inbjudan:


En feministisk hjälte från Colombia
Träffa Monica Roa

Samtal om kvinnors situation i Latinamerika
Colombia fick förra året en friare abortlag, medan Nicaragua totalförbjöd abort. I Latinamerika, som i övriga världen, möter traditionella samhällen med dominerande maskulinitetsnormer nya sociala rörelser och feministiska aktivister i kontroversiella frågor, som till exempel abort.

Tidskriften Ottar (RFSU), tidskriften Arena och föreningen Civis bjuder in till ett samtal med colombianska aktivisten och juristen Monica Roa, vars kamp förra året ledde till att abort är tillåten under vissa omständigheter i Colombia.

Hur gick det till när feministerna vann kampen i Colombia? Vad betyder de nya hårda abortlagarna i Nicaragua för landets kvinnor? Varför finns det inga utbildade barnmorskor i Bolivia? Hur ser situationen för kvinnor och sexuella och reproduktiva rättigheter ut i Latinamerika, och vad kan man göra för att påverka?

Kom och lyssna, ställ frågor och diskutera! Dryck och snacks finns att köpa.
Seminariet hålls på engelska.

I panelen
• Monica Roa, jurist och colombiansk aktivist för mänskliga rättigheter.
• Marie Fredriksson, påverkansrådgivare för Forum Syds jämställdhetsprogram i Nicaragua.
• Åsa Regnér, RFSU:s generalsekreterare och tidigare volontär i Bolivia.

Moderator
• Ylva Bergman, chefredaktör på RFSU:s tidskrift Ottar.

Tid och plats
• Tisdag 22 maj klockan 18.00. Medborgarplatsen 8 (Biografen på plan 2).

Arrangörer
• RFSU www.rfsu.se
• Tidskriften Arena – www.arenagruppen.se
• Föreningen Civis – www.civis.nu

Har du frågor? Kontakta julia.schalk@rfsu.se eller sofia.emanuelsson@civis.nu
- - - - - -

Den etniska stilen

Caroline Ringskog Ferrada-Noli kommenterar DN:s nätsatsning DN STHLM.

Plakat plakat

I går väntade jag på att någon skulle fråga om vi skulle demonstrera. Det brukar vara en rolig diskussion vid vänsterborgerliga middagsbord med förrättstallrikar och vikta servetter, men det hände inte. Ingen tog upp det förrän alla stod i hallen och skulle gå och bara en svarade (nej).

Nu på morgonen när jag gick till jobbet som den enda i stan kändes det som, gick tre Ung vänster-personer framför mig i fem kvarter. Två hade fanor, pampiga gammeldags. En hade röda lackpumps. Två hade armbindlar. En hade springskor.
De var på väg till uppsamlingsplatsen. De sa saker som "Ja min klubb skulle ju ha haft en egen sektion men nu blir det inte så" och "folk försvinner ju bara". De gick fort.
Jag ville bara gå med dem hela vägen. Kan ingen göra en film om vänsterkidsen. (Fast de var nog inte så unga ändå, 23 typ.) Alltså inte stenkastare och autonoma och tyska hooligans utan de andra som är så duktiga och så gärna vill göra rätt. Varje gång jag ser dem på så där nära håll vill jag bara se mer av dem. Hur tänker de när de skriver plakaten, hur ordnar de rätning i leden, vad pratar de om efteråt och på sina möten, hur ser deras klassnojor ut, deras fester, bråk, komplex, manifest. Vad får de säga och göra och vad får de inte.

Alltså ni kommer nog inte se mig i tåget så vida inget plakat är extremt attraktivt formulerat men jag tror att jag ska masa mig ut och kolla i alla fall.
Om inte annat måste jag se om det är sant att svenska folket ger sig ut mangrant i år för att de är så missnöjda med borgarna. Det är ju så: i opposition kommer plakaten fram. (Mer om det i nästa Arena förresten.)

Den nya hippa sexjournalistiken

Morgontidning i fredags.

Jag träffade en person som sa att han hade blivit tillfrågad om att vara med i de här sexsamtalen i Bon men att det inte skulle vara möjligt med hans twistade sexualitet, om han skulle berätta något om den så skulle han få sparken från sitt jobb.
Det infann sig någon sorts bedövande dumstumhet och jag klarade inte av att fråga på vilket sätt den var twistad och om han menade allvar och sen undrade jag lite om hur många fler som resonerade som han och ja just hur "twistad" en sexualitet måste vara för att innehavaren av den ska få sparken. Om folk tänker så på riktigt eller om det där inte betydde något eller var ett sätt att försöka säga något annat. (Det är verkligen alltid bättre att fråga frågorna i stunden.)

Det bästa med samtalet i Bon är att Sigge Eklund flera gånger vill hävda sexet som magisk plats som står utanför allt annat och att hans kuk står utanför samhället. Att han gör det i polemik med Gudrun Schyman (som är med) är inte så jätteförvånande men sen händer det igen och man tänker att Sigge verkar tycka att sex är helt naturligt. Medan själva samtalet vill behandla sex som vilken konstart som helst.

Väskan, plånboken

Hell yeah. Skön känsla av lättnad när jag läser Karin Eder-Ekman.

Kanske går det att diskutera konsumism och komma längre än till bara det attitydpåklistrande som Sisela Lindblom påpekade att debattörer ägnade sig åt. Det bästa hon gett uttryck för i den här debatten är att hon är trött på att bli stämplad med en attityd (t ex kulturelit som ser ner på konsumister) när hon ville prata om nåt. Det bästa är att hon låter som en så jävla sur och sträng författartant som inte låter folk ha kul. Det är uppfriskande på många sätt.
Men. Det sämsta med den här debatten är att alla intervjuer med Sisela fuckar upp läsningen av boken. Speciellt att hon säger att hon inte tycker om karaktärerna.

Skamlös

Åhhh vad jag inte håller med någon om någonting över huvud taget i den här shoppingdiskussionen. Här (fjärde stycket) och på flera andra ställen.
Eller jag menar jag håller med om en massa saker som alla (Sisela Lindblom, Linda Skugge, Nina Björk, Isobel Hadley-Kamptz) säger men liksom duh what else is new????

Att döma av debatten väntar boken om konsumismen fortfarande på att bli skriven.

Och så extra irriterande att jag har nåt helt annat att tänka på i dag:
Vänstern i opposition.
Vad tycker ni om vänstern i opposition?
(Skit i vänstern och läs klart Siselas bok i stället kanske ni tycker.)

Något till helgen

Extrapris på Arenaprenumerationer.

Nya Arena

Ouch. Det här börjar bli en en-gång-i-veckan-blogg for real.
Det blir bättre i framtiden.

Så länge vill jag meddela att nya numret av Arena kommer ut i dag med tema Afrikanska unionen samt en liten våldtäktsintervjuspecial, som försöker ta ut en liten bit av offret ur våldtäktsoffret, vilket inte är lätt så klart. (Vi har, eller Ulrika Dahl har snarare – kan tyvärr inte hitta artikeln digitalt, tagit upp det förut, men det är fortfarande grymt minerad mark att diskutera om det finns en gräns för hur mycket offerskap som feministiska och politiska diskurser egentligen bör uppmana kvinnor att känna inför det sexuella våldet. I den här intervjuformen blir det snällare och kanske lättare.)

Cricketmysteriet, CNN-mysteriet

Jag vet inte hur det är med er men efter att bara ha haft BBC World och CNN i en liten tid så har jag hört om mordet på Pakistans crickettränare Bob Woolmer ungefär åtta tusen gånger om dagen. Bob Woolmer dog under cricket-vm förra helgen efter att ha blivit strypt i sitt rum på Pegasus i Kingston. Där fanns inga tecken på skadegörelse eller slagsmål vilket fick polisen att säga att de var ganska säkra på att det var någon Bob Woolmer kände som dödade honom. Man skulle utreda mordet "inifrån och ut"; börja med att förhöra de närmast Bob Woolmer.

Men CNN:s piketklädda reporter som placerat sig mitt i uptown Kingston med lite busy streets i bakgrunden kunde inte låta bli att leka cool teveman i farligt land.
"Vad vet vi nu sammanfattningsvis?" frågade han ut i luften. "Två saker. Bob Woolmers död var ett mord. Och Jamaicas rykte som våldsamt land har återigen blivit bekräftat."
Nej. Nej, det hade inte blivit "bekräftat". Det så kallade ryktet späddes på aight, men det skedde där och då för att den där reportern tyckte att det kändes skönare att rapportera om ett cricketmysterium om han kunde verka göra det omgiven av lite sexig farlighet.

Det vi andra hela veckan fått höra är att Bob Woolmer hade blivit dödad oavsett, eftersom det var någon han kände som dödade honom. Men CNN menar kanske att Woolmer kände en del jamaicaner och att mördaren måste vara någon av dem. Kanske att även om Woolmer hade befunnit sig i England eller Pakistan så hade det varit en jamaican som släckte honom.

(Förresten var Jamaica i fokus hela helgen faktiskt, eftersom det nu var 200 år sedan engelsmännen avskaffade slaveriet. BBC ägnade sina program åt att diskutera om detta är något att "be om ursäkt" för eller inte och den frågeställningen var exakt samma återvändsgränd som vanligt.)

thenation.com om Beyoncé

Dagens DN-kommentar. Daphne A Brooks text kan man läsa här.

Bitterfittan forts

Jag började läsa Maria Svelands Bitterfittan för två veckor sedan och när jag diskuterade boken med en kompis i helgen undrade jag vad det egentligen var som fått mig att inte plocka upp den nåt mer efter den första tredjedelen, men så påminde hon mig om scenen där huvudpersonen Sara och hennes kille står och skrattar åt ett par stringtrosor som huvudpersonen Sara köpt på skämt mest för att stringtrosor är något så ytterst utomjordiskt märkligt – för att liksom än en gång säga att jämställdheten sitter i underkläderna, eller kanske att ok vi vet att det kanske inte sitter i underkläderna men stringtrosor är ju så löjligt och kvinnorna som bär dom så skrattretande. Precis det där som är Bengt Olssons stående reservkrönika till DN På stan: vad ska jag skriva om den här veckan, nej men just det nåt om smutsiga stringtrosor blir bra. (Det är alltid den smutsiga stringtrosan som ska upp till granskning.)

Stringtrosehatet är Bitterfittans emblem, och det känns aningen deppigare än att det är Bengt Olssons och mediaslentrianvänsterns, bland annat för att det i Bitterfittan blir ett så flagrant exempel på hur berättelsen om den svenska jämställda familjen aldrig kommer vidare, för att det är så fattigt, men också därför att Maria Sveland som radiojournalist gjort vissa briljanta reportage, till exempel det om Jan Stenbecks och Leif GW Perssons matmissbruk. (Skulle gärna länka till nåt annat men hittar inget.) Det finns en del annat att skriva men jag försöker hindra mig själv från att göra det innan jag läst hela boken (eller också för alltid hålla tyst).

PK och nöjesjournalistiken

Tyvärr kom inte tidningen Stureplans Alexander Schulman på publicistklubbens kväll om nöjesjournalistik i Göteborg i går kväll. (Men han rapporterar på sin blogg om vad han gjorde i stället.) Aftonbladets nöjeschef Kicki Pousette var inte heller där, och inte moderatorn som förberett hela grejen, men i stället kom en manager åt svenska artister som till exempel Kikki, Bettan & Lotta och jag lärde mig av honom att kvällstidningschefredaktörer ringer till honom och managementet för att få dem att släppa in reportrar hemma hos Kikki Danielsson i Bollnäs (jag trodde i min totala enfald att symbiosen var sådan att Kikki själv larmade kvällsisarna när hon ätit falukorv och att de liksom förbarmade sig över henne och la det på löpet men tydligen är det alltså på ett annat, lite mer intressant sätt om man får tro managern med den stora klockan och den stora timplanerarkalendern (och den stora digikalendern)).

Det lilla faktumet att "nöjesjournalistik" är ett rätt så brett fält och att ingen nöjeschef från de så föraktade kvällstidningarna var där gjorde hela debatten rätt lam.
En grej jag alltid undrar är varför journalister och folk i allmänhet hetsar upp sig så mycket över kvällsisarna och att de är så dåliga och låga. Som allt annat är det frivilligt, man behöver inte läsa dem om man inte vill, man behöver definitivt inte arbeta där. Hela det gamla kvällstidningskonceptet med en tidning med något för alla där allting är på samma halvfattiga nivå för att ingen läsare ska känna sig utmanad är givetvis på väg bort i alla fall. I framtiden kommer till exempel Aftonbladet att bara innehålla det som de är bra på och som redaktionsledningen (enligt managern) är engagerad i, nämligen Kikki Danielsson. Det kommer att bli mycket bättre.

PK-publiken var mest passionerat intresserad av att tala om att Annika Lantz svär så mycket i radio. Att folk svär över huvud taget.

Det tydligaste glappet mellan journalister och nöjesjournalister var när managern/nöjesindustrirepresentanten berättade om hur hans bolag ljuger i pressmeddelanden för att få in trollkarlen Joe Labero i tevesofforna varpå en journalist frågade "Avslöjar inte ni det då?" och en nöjesreporter på GT svarade att han inte kunde ta ansvar för vad Joe Laberos management gör. Han förstod inte frågan.

Dagens DN-krönika

It's all about turbanen.

Nu fast ändå inte

Så nu ska LeRoy Comrie och New Yorks statsfullmäktige verkligen förbjuda n-ordet.
Chop-chop.
Men det går förstås inte att förbjuda på riktigt, och det är heller inte meningen. "Förbudet" ska vara en symbol.

I den svenska världen, där rasism aldrig finns och det påfallande ofta på något konstigt sätt råkar bli majoriteten som bestämmer vad minoriteten får känna sig kränkt av, är det antagligen lite för lätt att ironisera över att ett ord förbjuds när det väl nästan har tagits tillbaka. I USA bubblar rasismen upp ständigt och jämt från under ytan, men känslan när man "förbjuder" ett ord blir att det handlar mer om att täppa till hålen.
Varför nu och inte för fyrtio eller hundra år sedan?
Tycker New York att n-ordet i dag är ett ord som beskriver svarta?

Vad händer med hip hop när man inte får säga nigger? undrar Kulturnyheterna.
Tja vad hände med reggae när man inte längre fick svära på scen i Jamaica? Inte särskilt mycket förutom att vi plötsligt såg uniformerade poliser stå nedanför scenen och lyssna noga. Men i Jamaica hade förbudet ett syfte och det fungerade: artisterna sjöng mer mamma-låtar ett tag och musiken blev lite mindre irriterande för personer med lagstiftningsmöjligheter.

Afrika på film och tv

En krönika om Blood Diamond med mera, från fredagens DN.