Cricketmysteriet, CNN-mysteriet

Jag vet inte hur det är med er men efter att bara ha haft BBC World och CNN i en liten tid så har jag hört om mordet på Pakistans crickettränare Bob Woolmer ungefär åtta tusen gånger om dagen. Bob Woolmer dog under cricket-vm förra helgen efter att ha blivit strypt i sitt rum på Pegasus i Kingston. Där fanns inga tecken på skadegörelse eller slagsmål vilket fick polisen att säga att de var ganska säkra på att det var någon Bob Woolmer kände som dödade honom. Man skulle utreda mordet "inifrån och ut"; börja med att förhöra de närmast Bob Woolmer.

Men CNN:s piketklädda reporter som placerat sig mitt i uptown Kingston med lite busy streets i bakgrunden kunde inte låta bli att leka cool teveman i farligt land.
"Vad vet vi nu sammanfattningsvis?" frågade han ut i luften. "Två saker. Bob Woolmers död var ett mord. Och Jamaicas rykte som våldsamt land har återigen blivit bekräftat."
Nej. Nej, det hade inte blivit "bekräftat". Det så kallade ryktet späddes på aight, men det skedde där och då för att den där reportern tyckte att det kändes skönare att rapportera om ett cricketmysterium om han kunde verka göra det omgiven av lite sexig farlighet.

Det vi andra hela veckan fått höra är att Bob Woolmer hade blivit dödad oavsett, eftersom det var någon han kände som dödade honom. Men CNN menar kanske att Woolmer kände en del jamaicaner och att mördaren måste vara någon av dem. Kanske att även om Woolmer hade befunnit sig i England eller Pakistan så hade det varit en jamaican som släckte honom.

(Förresten var Jamaica i fokus hela helgen faktiskt, eftersom det nu var 200 år sedan engelsmännen avskaffade slaveriet. BBC ägnade sina program åt att diskutera om detta är något att "be om ursäkt" för eller inte och den frågeställningen var exakt samma återvändsgränd som vanligt.)

thenation.com om Beyoncé

Dagens DN-kommentar. Daphne A Brooks text kan man läsa här.

Bitterfittan forts

Jag började läsa Maria Svelands Bitterfittan för två veckor sedan och när jag diskuterade boken med en kompis i helgen undrade jag vad det egentligen var som fått mig att inte plocka upp den nåt mer efter den första tredjedelen, men så påminde hon mig om scenen där huvudpersonen Sara och hennes kille står och skrattar åt ett par stringtrosor som huvudpersonen Sara köpt på skämt mest för att stringtrosor är något så ytterst utomjordiskt märkligt – för att liksom än en gång säga att jämställdheten sitter i underkläderna, eller kanske att ok vi vet att det kanske inte sitter i underkläderna men stringtrosor är ju så löjligt och kvinnorna som bär dom så skrattretande. Precis det där som är Bengt Olssons stående reservkrönika till DN På stan: vad ska jag skriva om den här veckan, nej men just det nåt om smutsiga stringtrosor blir bra. (Det är alltid den smutsiga stringtrosan som ska upp till granskning.)

Stringtrosehatet är Bitterfittans emblem, och det känns aningen deppigare än att det är Bengt Olssons och mediaslentrianvänsterns, bland annat för att det i Bitterfittan blir ett så flagrant exempel på hur berättelsen om den svenska jämställda familjen aldrig kommer vidare, för att det är så fattigt, men också därför att Maria Sveland som radiojournalist gjort vissa briljanta reportage, till exempel det om Jan Stenbecks och Leif GW Perssons matmissbruk. (Skulle gärna länka till nåt annat men hittar inget.) Det finns en del annat att skriva men jag försöker hindra mig själv från att göra det innan jag läst hela boken (eller också för alltid hålla tyst).

PK och nöjesjournalistiken

Tyvärr kom inte tidningen Stureplans Alexander Schulman på publicistklubbens kväll om nöjesjournalistik i Göteborg i går kväll. (Men han rapporterar på sin blogg om vad han gjorde i stället.) Aftonbladets nöjeschef Kicki Pousette var inte heller där, och inte moderatorn som förberett hela grejen, men i stället kom en manager åt svenska artister som till exempel Kikki, Bettan & Lotta och jag lärde mig av honom att kvällstidningschefredaktörer ringer till honom och managementet för att få dem att släppa in reportrar hemma hos Kikki Danielsson i Bollnäs (jag trodde i min totala enfald att symbiosen var sådan att Kikki själv larmade kvällsisarna när hon ätit falukorv och att de liksom förbarmade sig över henne och la det på löpet men tydligen är det alltså på ett annat, lite mer intressant sätt om man får tro managern med den stora klockan och den stora timplanerarkalendern (och den stora digikalendern)).

Det lilla faktumet att "nöjesjournalistik" är ett rätt så brett fält och att ingen nöjeschef från de så föraktade kvällstidningarna var där gjorde hela debatten rätt lam.
En grej jag alltid undrar är varför journalister och folk i allmänhet hetsar upp sig så mycket över kvällsisarna och att de är så dåliga och låga. Som allt annat är det frivilligt, man behöver inte läsa dem om man inte vill, man behöver definitivt inte arbeta där. Hela det gamla kvällstidningskonceptet med en tidning med något för alla där allting är på samma halvfattiga nivå för att ingen läsare ska känna sig utmanad är givetvis på väg bort i alla fall. I framtiden kommer till exempel Aftonbladet att bara innehålla det som de är bra på och som redaktionsledningen (enligt managern) är engagerad i, nämligen Kikki Danielsson. Det kommer att bli mycket bättre.

PK-publiken var mest passionerat intresserad av att tala om att Annika Lantz svär så mycket i radio. Att folk svär över huvud taget.

Det tydligaste glappet mellan journalister och nöjesjournalister var när managern/nöjesindustrirepresentanten berättade om hur hans bolag ljuger i pressmeddelanden för att få in trollkarlen Joe Labero i tevesofforna varpå en journalist frågade "Avslöjar inte ni det då?" och en nöjesreporter på GT svarade att han inte kunde ta ansvar för vad Joe Laberos management gör. Han förstod inte frågan.

Dagens DN-krönika

It's all about turbanen.

Nu fast ändå inte

Så nu ska LeRoy Comrie och New Yorks statsfullmäktige verkligen förbjuda n-ordet.
Chop-chop.
Men det går förstås inte att förbjuda på riktigt, och det är heller inte meningen. "Förbudet" ska vara en symbol.

I den svenska världen, där rasism aldrig finns och det påfallande ofta på något konstigt sätt råkar bli majoriteten som bestämmer vad minoriteten får känna sig kränkt av, är det antagligen lite för lätt att ironisera över att ett ord förbjuds när det väl nästan har tagits tillbaka. I USA bubblar rasismen upp ständigt och jämt från under ytan, men känslan när man "förbjuder" ett ord blir att det handlar mer om att täppa till hålen.
Varför nu och inte för fyrtio eller hundra år sedan?
Tycker New York att n-ordet i dag är ett ord som beskriver svarta?

Vad händer med hip hop när man inte får säga nigger? undrar Kulturnyheterna.
Tja vad hände med reggae när man inte längre fick svära på scen i Jamaica? Inte särskilt mycket förutom att vi plötsligt såg uniformerade poliser stå nedanför scenen och lyssna noga. Men i Jamaica hade förbudet ett syfte och det fungerade: artisterna sjöng mer mamma-låtar ett tag och musiken blev lite mindre irriterande för personer med lagstiftningsmöjligheter.

Afrika på film och tv

En krönika om Blood Diamond med mera, från fredagens DN.

Vems valfrihet igen

Skrev lite i senaste prologen om underhållningskravet i media och hur det inverkar på diskussioner om jämställdhet och feminism att de som diskuterar och skriver om detta hela tiden måste leverera något nytt och fräscht för att räknas och lyftas.
De senaste månaderna har upplägget där den "frihetliga" familjen ställs mot den totalitära feminismen känts fräschast, trots att det formligen stank ruttet och mögel för bara något år sedan. Vårdnadsbidrag och subbad städhjälp är den finaste alla hjärtans dag-presenten och vi som vill något annat är gamla idioter från tiden då Sverige var en del av Sovjet. Vi vill tvinga folk att leva sina liv på andra sätt än de själva hade tänkt, vi vill stympa deras innersta drömmar och önskningar och tvinga in dem i ett könlöst, sexlöst, supertrist liv.
Den trista feministen är här igen, i bjärt kontrast till alla härliga kvinnor som vill få göra som de vill med sina barn, män som vill få göra som de vill med sina kvinnor och alla som vill få välja själva i stället för att till exempel ha någon jobbig kvoterad föräldraförsäkring där varje person som skaffar barn ses som förälder. Men vi som inte har valt att myriader av hemmafruwannabes ska lämna sina jobb, varför ska vi betala för deras frihet med vår egen?
För det är fortfarande där det spricker.
Vårdnadsbidrag och sambeskattning och annat som kittar ihop familjen till en enhet som framför allt försörjs av en person fungerar bara som en frihet så länge ingen bryr sig om kön. Den "traditionella" kvinnorollen (som givetvis också innehas av ett litet antal män), innebär mindre självbestämmande och mer uppoffring, vilket många väljer och gillar, ser som romantiskt och sexigt. Problemet är att de inte kan göra det utan att det går ut över andra. Jag vill fortfarande inte påverkas av hur Elise Claesson och Claes Arvidsson och andra ledarskribenter väljer, men så länge kön är den första kategorin är det exakt så ofritt som det blir.
Lämna familjerna ifred, skriver Elise Claesson.
Lämna mig ifred, skriver jag, och jag har också en familj.
Tror att jag ska läsa den där nya boken Bitterfittan.

En musikalisk utmaning i 08-området i kväll

"Julia # 5 – med nonreggae-Karolina Ramqvist!

Vi gillar vår klubb, vi väntar hela veckan på att det ska blir fredag.
Vi gillar musiken vi spelar, vi gillar Restaurangens fina snälla
personal, vi gillar våra gäster.
Det är ett litet men massivt fredagshäng vi bygger upp. Vi hoppas ni
gillar det ni också.

I morgon fredag är Tom och firar Soul-Henriks födelsedag, men droppar
säkert in framemot midnatt. Fredrik får skivspelarhjälp av
stockholmsklassikern Karolina Ramqvist. Känd från Plebs, DN och Arena
till exempel.
Karolina har skrivit på ett intyg som säger att hon inte får spela
reggae eller hiphop, och tar med sig Jimmy Sommervilles "Smalltown
boy", Debbie Debs "When I hear music", Esther Phillips "Home is where
the hatred is" och något med Lionel Richie.
Vi gillar vår gäst.
Vi ses.

Med fina hälsningar,
Fredrik Virtanen & Tom Pyl
Festtraktörer

---------------------------

Julia
Restaurangen
Oxtorgsgatan 14
Fredagar
21-01
Fri entré"

Det stängda perspektivet

I går skrev Hanne Kjöller på DN:s ledarsida om Jesús Alcalás artikel och brevet Peter Engelsöy skrev till Uppdrag granskning.
I dag svarar Gellert Tamas på brevet.

Just another krönika om stickning och så lite DN-bashing

Här ska den finnas. Någon gång under dagen kanske.

Eftersom det brukar ta ett halvt dygn för dn.se att lägga upp artiklarna i tidningen på nätet så är det fortfarande värt att prenumerera antar jag. Vi prenumeranter har noterat att DN Kultur har gjort om sidorna. Krönikorna är lite kortare, bilderna ser lite större ut (alltså de där teckningarna av Stina Wirsén som någon skrev något roligt om när de kom, om den pose det är att välja teckningar till sina bylines i stället för foto), vinjetten är lokaltidningsblå och så har det dykt upp ett litet mellanrum mellan nyhetsnotiserna.
Alltså det blir mindre text generellt antar jag (och lägre arvoden till skribenterna än en gång).
Samtidigt ser jag att bostadsbilagan gjort sig av med morgonpressens mest irriterande tidningssida, den där olika objects-of-desire sprids ut enligt ett tema på en hel sida med extremt lite text. Luftigt. Luft funkar inte när morgontidningen inte längre är i broad sheet-format och jag skulle just gå in lite närmare på detta (kanske håller jag på att bli en parodi på en DN-hatarbloggare) när jag upptäckte att den där sidan är den borta. Grattis bostadsbilagan.

Årets första Arena

Don't call it a comeback! Jesús Alcalá är tillbaka.
Läs också Lawen Mohtadis recension av Gay en världshistoria.

Och just det, dagens krönika finns här.

Heche på vinden

I morgon kommer Roxy Cottontail förhoppningsvis att spela i Stockholm och jag hade tänkt skriva en Roxy Cottontail-krönika men så råkade jag skriva en Men in trees-krönika i stället, om kärleken till landet, den totala isoleringen och naturen, som bland andra Anne Heche i Men in trees predikar. Men kärleken till folk av vilka som helst kön är så klart minst lika intressant när det gäller Heche, och därmed är hon kanske inte så långt från Roxy ändå. Mer om det sen.
Anne Heche är i alla fall en Hollywoodmänniska som har sagt att hon inte vill sätta någon etikett på sin sexualitet, att hon har samröre med utomjordingar och att hon har ett alterego som är Jesus halvsyster och heter Celestia. Hennes självbiografi heter Call me crazy och handlar om hennes psykiska ohälsa.
Hennes roll i Hollywood är the crazy woman, men hon är bra, speciellt i Donnie Brasco, och verkar smart och rolig.
När Anne Heche plöjde igenom det amerikanska talkshowlandskapet för att lansera Men in trees förra året gjorde hon det med en enda punkt på agendan – naturen är fantastisk, serien utspelar sig i Alaska men vi spelar in i Kanada och Kanada är fantastiskt – och hon mötte programledare (journalister?) som också hade en enda punkt: att Anne Heche varit ihop med Ellen Degeneres och trots att hon gift sig med en man inte sagt att hon blivit heterosexuell igen.
Alltså cirkusen, som Fox News-mannen Bill O’Reilly benämnde Heches kärleksliv i en rolig intervju med Anne Heches mamma, den kristna psykologen Nancy Heche. (Där säger han också till Nancy Heche om Anne Heches pappa baptistprästen som dog i aids på 1980-talet: ”Hur kunde du inte fatta att han var bög?!” och verkar helt chockad. Mamma Heche svarar att hon var naiv och kom från en liten stad och inte visste så mycket om homosex.)
Nancy Heche brukar också föreläsa för avhoppade homosexuella om hur anledningen till att hennes dotter inte dejtar tjejer längre är att hon har bett till Gud att rädda henne.

Bill O’Reilly är förstås en totalt vidöppen i de här sammanhangen, men Anne Heche verkar vara en person – eller en sexuell preferens – som får folk ur balans. Alla som har drevet efter sig borde skaffa medieträning av henne.

Förutom naturen pratade Anne Heche i varenda intervju i höstas om att hennes man Coley Lafoon var en stay at home dad och att hon och han hade kommit fram till att det var det bästa för deras familj eftersom hon skulle tjäna mycket mer pengar än han och vara mycket sämre på att sköta ett hem än han.
Nu har de skiljt sig. Så mycket för the stay at home dad.
Anne Heche har hookat upp med sin motspelare i Men in trees och oviljan mot henne är djup och bred och ganska underhållande.

Sveriges framsida

Jag såg inte Red Road tyvärr tyvärr och inte Milos Forman heller men jag förstod ju att det här med att Göteborgs filmfestival är den goa folkliga festivalen (i motsats till Stockholms som är den snobbiga "svåra") är for real. Jag tror på nåt sätt inte att en film som Tata Amarals Antonia – om en rapgrupp i Saõ Paolo vars körtjejer tar över och skapar en egen karriär – skulle dra så värst mycket publik i Stockholm men på Draken på Järntorget var det helt fullt. Filmen var ok.

Märkte ett visst extra intresse för nästa nummer av Arena och jag antog att det hade med Janne Josefsson att göra.

Förra gången jag var i Göteborg, på trettonhelgen, satt jag på ett kafé på den där gågatan i Haga (det enda fik jag vet som inte försöker döda en med gullighet) och fick sällskap av ett gäng 60-åringar som var ute och fingick på helgen och tjötade mycket om hur fantastiskt det var att sitta så där i ett fönster och dricka fantastiskt gott kaffe med dekorationer i skummet och titta på folk. De kommenterade verkligen varenda människa som gick förbi. När Janne Josefsson gled upp på kullerstenen med en kort svarthårig kvinna med lite sneda ögon och en barnvagn (som Janne drog) sa dom så här:
– Ohh, se där då.
– Ja där går han.
– Och hon då.
– Köpt!
– Ja visst.
– Men det kan ju inte vara så roligt va?
Sedan började de tala om någon de visste som köpt en fru från Ryssland och det stod klart att kvinnor med asiatiskt utseende alltid kommer att vara horor och offer och förtjäna att hånas. Det är bara en sådan där skön grej som ingår i det goa Sverige.

Arena på Göteborgs filmfestival

Ja, det är sant. Nu packar vi affischerna och prenumerantblocket och åker till Göteborg. Kom till festivaltältet på Järntorget i morgon eftermiddag. Klockan 15–18 kan du se nästa nummers spektakulära omslag före alla andra och börja prenumerera så att du även får läsa årets första fantastiska Arenaspecial innan tidningen kommer ut i butik. Det är förmodligen den längsta texten i Arenas historia, och definitivt en av de intressantaste.
3 nummer för 99 kr, bara på lördag.

Plus att jag kommer att spela den förmodligen längsta playlisten i min ipod (som bland annat innehåller soundeffekten "Luchtalarm" som jag inte riktigt vet om det är ok att spela ute eller ej men jag tänker att den skulle kunna vara bra om man verkligen vill fästa uppmärksamhet vid någon låt).
Nätverkstan bjuder på kaffe.

Det sista upproret?

Oh. "Norbit".
En film som jag gärna skulle vilja se just nu.
Jag brukar aldrig orka se filmer med Eddie Murphy men jag gillar hela grejen med hans version av method acting och alla hans ämnesval.

(Fast är det möjligt att gilla yellow face-elementet i "Norbit"?
Och måste man se filmen, för att kunna svara på det?)

Dessutom är "Norbit" så klart högintressant som forskningsmaterial i frågan om huruvida de tjocka verkligen är på väg tillbaka. Jag kan tänka mig det. Jag kan tänka mig att 2007 blir året då fettet kommer tillbaka från 1700-talet. Eller när det nu var det var fint att va fet senast.

Varning för framtidsfilm

Som de skriver i NY Times: Ingen borde behöva välja mellan Clive Owen och PD James.
Men vad är det som är problemet med film? Varför går det inte att göra det bra ens när det finns en hyfsad bok att utgå från?
Filmatiseringen av PD James politiska roman The Children of Men är nog en av 2007 års allra sämsta filmer – alltså sämsta bland dem som skulle kunna vara bra, jag fattar ju att det kommer att visas mycket som är ännu sämre, men av dem som är med i matchen menar jag.
Filmen Children of Men utspelar sig i framtiden 2027 där ingen människa längre kan få barn och den yngsta personen, världskändisen Baby Diego, är 18 år. Alla länder utom England har gått under och flyktingar kommer från alla världens hörn. Det skulle kunna vara en historia som berättar en del om vår samtid, men i stället uppkommer bara frågor om det här med framtidsfilm.

1. Varför lyssnar alla på så sjuk musik i framtiden? "Zen music", som Michael Kanes rollfigur säger, är det verkligen det som kommer att komma? Och kommer grime, som de verkar lyssna på i bilen, alltså att bli mainstream och folk (ensamma flyktingar) fortfarande att säga "wicked", har man inte redan slutat med det?
2. Hur var det nu med den politiska sensmoralen i boken? I filmen är det den svarta flyktingflickan som skapar fred och räddar världen med sitt barn (fast man undrar om hennes dotter för att säkra mänsklighetens fortbestånd ska tvingas ligga med någon som är 20 år äldre så fort hon får mens eller om tanken är att det automatiskt kommer att komma fler barn när väl ett är fött och den globala infertiliteten bruten?)
3. Vilka är Julianne Moores people? Varför är hon så ofta med i skitfilmer?
4. Hur tänker Clive Owen? Tror Clive Owen att biobesökare är dumma i huvudet?
5. Varför har alla hippie- eller crustiestil i framtiden? (Och ... en del av er kommer kanske att se detta som en triumf: Enligt Children of Men har många vuxna i framtiden dreads.)

PS Lita aldrig på imdb:s filmbetyg.

Kanske är det så att det inte händer nåt, vad vet jag

"Kulturradion" i p1 just nu.
Hur orkar dom kalla ett program om tre författare för "Triss i damer"?
Jag fattar inte.

God jul

Sexmobbning

På tunnelbanan på väg till jobbet var det en liten man i äkta svensk överdimensionerad dunjacka som stod och gned sig mot mitt ben.
Jag undrade om han skulle sno något.
Han speglade sig hela tiden i glasrutan i dörren för att se hur det såg ut när han stod så nära mig. Det var inte precis fullt i tunnelbanan.
Jag tog upp en bok och försökte läsa och i samma rörelse putta bort honom lite grand men det gick inte. Jag tänkte på olika metoder för att protestera mot sådant här utan att det känns som att man är med i en Benny Hill-sketch, men jag kunde inte komma på nåt, är inte säker på att det finns. Jag kommer aldrig på nåt. Jag tänkte typ: bara det inte kommer någon jag känner. Många av er är säkert jätteduktiga på att säga till eller gå undan eller vad man nu gör men jag tycker att det är för hemskt, jag vill inte titta på en sån här person, jag vill inte säga någonting till honom.

Mellan Mariatorget och Slussen gjorde han en serie rörelser som innebar att det inte längre kunde finnas något tvivel om vad han ville uttrycka.
OK, tänkte jag, jag får gå av här.
Sen fattade jag att det var det som var hans grand finale, för han gick av.

Dessvärre är det nog fortfarande detta det handlar om, att det står små män och gnider sina könsdelar mot en på tunnelbanan.
Det är ju så banalt.
Det är pinsamt att prata om.