Afrika på film och tv

En krönika om Blood Diamond med mera, från fredagens DN.

Vems valfrihet igen

Skrev lite i senaste prologen om underhållningskravet i media och hur det inverkar på diskussioner om jämställdhet och feminism att de som diskuterar och skriver om detta hela tiden måste leverera något nytt och fräscht för att räknas och lyftas.
De senaste månaderna har upplägget där den "frihetliga" familjen ställs mot den totalitära feminismen känts fräschast, trots att det formligen stank ruttet och mögel för bara något år sedan. Vårdnadsbidrag och subbad städhjälp är den finaste alla hjärtans dag-presenten och vi som vill något annat är gamla idioter från tiden då Sverige var en del av Sovjet. Vi vill tvinga folk att leva sina liv på andra sätt än de själva hade tänkt, vi vill stympa deras innersta drömmar och önskningar och tvinga in dem i ett könlöst, sexlöst, supertrist liv.
Den trista feministen är här igen, i bjärt kontrast till alla härliga kvinnor som vill få göra som de vill med sina barn, män som vill få göra som de vill med sina kvinnor och alla som vill få välja själva i stället för att till exempel ha någon jobbig kvoterad föräldraförsäkring där varje person som skaffar barn ses som förälder. Men vi som inte har valt att myriader av hemmafruwannabes ska lämna sina jobb, varför ska vi betala för deras frihet med vår egen?
För det är fortfarande där det spricker.
Vårdnadsbidrag och sambeskattning och annat som kittar ihop familjen till en enhet som framför allt försörjs av en person fungerar bara som en frihet så länge ingen bryr sig om kön. Den "traditionella" kvinnorollen (som givetvis också innehas av ett litet antal män), innebär mindre självbestämmande och mer uppoffring, vilket många väljer och gillar, ser som romantiskt och sexigt. Problemet är att de inte kan göra det utan att det går ut över andra. Jag vill fortfarande inte påverkas av hur Elise Claesson och Claes Arvidsson och andra ledarskribenter väljer, men så länge kön är den första kategorin är det exakt så ofritt som det blir.
Lämna familjerna ifred, skriver Elise Claesson.
Lämna mig ifred, skriver jag, och jag har också en familj.
Tror att jag ska läsa den där nya boken Bitterfittan.

En musikalisk utmaning i 08-området i kväll

"Julia # 5 – med nonreggae-Karolina Ramqvist!

Vi gillar vår klubb, vi väntar hela veckan på att det ska blir fredag.
Vi gillar musiken vi spelar, vi gillar Restaurangens fina snälla
personal, vi gillar våra gäster.
Det är ett litet men massivt fredagshäng vi bygger upp. Vi hoppas ni
gillar det ni också.

I morgon fredag är Tom och firar Soul-Henriks födelsedag, men droppar
säkert in framemot midnatt. Fredrik får skivspelarhjälp av
stockholmsklassikern Karolina Ramqvist. Känd från Plebs, DN och Arena
till exempel.
Karolina har skrivit på ett intyg som säger att hon inte får spela
reggae eller hiphop, och tar med sig Jimmy Sommervilles "Smalltown
boy", Debbie Debs "When I hear music", Esther Phillips "Home is where
the hatred is" och något med Lionel Richie.
Vi gillar vår gäst.
Vi ses.

Med fina hälsningar,
Fredrik Virtanen & Tom Pyl
Festtraktörer

---------------------------

Julia
Restaurangen
Oxtorgsgatan 14
Fredagar
21-01
Fri entré"

Det stängda perspektivet

I går skrev Hanne Kjöller på DN:s ledarsida om Jesús Alcalás artikel och brevet Peter Engelsöy skrev till Uppdrag granskning.
I dag svarar Gellert Tamas på brevet.

Just another krönika om stickning och så lite DN-bashing

Här ska den finnas. Någon gång under dagen kanske.

Eftersom det brukar ta ett halvt dygn för dn.se att lägga upp artiklarna i tidningen på nätet så är det fortfarande värt att prenumerera antar jag. Vi prenumeranter har noterat att DN Kultur har gjort om sidorna. Krönikorna är lite kortare, bilderna ser lite större ut (alltså de där teckningarna av Stina Wirsén som någon skrev något roligt om när de kom, om den pose det är att välja teckningar till sina bylines i stället för foto), vinjetten är lokaltidningsblå och så har det dykt upp ett litet mellanrum mellan nyhetsnotiserna.
Alltså det blir mindre text generellt antar jag (och lägre arvoden till skribenterna än en gång).
Samtidigt ser jag att bostadsbilagan gjort sig av med morgonpressens mest irriterande tidningssida, den där olika objects-of-desire sprids ut enligt ett tema på en hel sida med extremt lite text. Luftigt. Luft funkar inte när morgontidningen inte längre är i broad sheet-format och jag skulle just gå in lite närmare på detta (kanske håller jag på att bli en parodi på en DN-hatarbloggare) när jag upptäckte att den där sidan är den borta. Grattis bostadsbilagan.

Årets första Arena

Don't call it a comeback! Jesús Alcalá är tillbaka.
Läs också Lawen Mohtadis recension av Gay en världshistoria.

Och just det, dagens krönika finns här.

Heche på vinden

I morgon kommer Roxy Cottontail förhoppningsvis att spela i Stockholm och jag hade tänkt skriva en Roxy Cottontail-krönika men så råkade jag skriva en Men in trees-krönika i stället, om kärleken till landet, den totala isoleringen och naturen, som bland andra Anne Heche i Men in trees predikar. Men kärleken till folk av vilka som helst kön är så klart minst lika intressant när det gäller Heche, och därmed är hon kanske inte så långt från Roxy ändå. Mer om det sen.
Anne Heche är i alla fall en Hollywoodmänniska som har sagt att hon inte vill sätta någon etikett på sin sexualitet, att hon har samröre med utomjordingar och att hon har ett alterego som är Jesus halvsyster och heter Celestia. Hennes självbiografi heter Call me crazy och handlar om hennes psykiska ohälsa.
Hennes roll i Hollywood är the crazy woman, men hon är bra, speciellt i Donnie Brasco, och verkar smart och rolig.
När Anne Heche plöjde igenom det amerikanska talkshowlandskapet för att lansera Men in trees förra året gjorde hon det med en enda punkt på agendan – naturen är fantastisk, serien utspelar sig i Alaska men vi spelar in i Kanada och Kanada är fantastiskt – och hon mötte programledare (journalister?) som också hade en enda punkt: att Anne Heche varit ihop med Ellen Degeneres och trots att hon gift sig med en man inte sagt att hon blivit heterosexuell igen.
Alltså cirkusen, som Fox News-mannen Bill O’Reilly benämnde Heches kärleksliv i en rolig intervju med Anne Heches mamma, den kristna psykologen Nancy Heche. (Där säger han också till Nancy Heche om Anne Heches pappa baptistprästen som dog i aids på 1980-talet: ”Hur kunde du inte fatta att han var bög?!” och verkar helt chockad. Mamma Heche svarar att hon var naiv och kom från en liten stad och inte visste så mycket om homosex.)
Nancy Heche brukar också föreläsa för avhoppade homosexuella om hur anledningen till att hennes dotter inte dejtar tjejer längre är att hon har bett till Gud att rädda henne.

Bill O’Reilly är förstås en totalt vidöppen i de här sammanhangen, men Anne Heche verkar vara en person – eller en sexuell preferens – som får folk ur balans. Alla som har drevet efter sig borde skaffa medieträning av henne.

Förutom naturen pratade Anne Heche i varenda intervju i höstas om att hennes man Coley Lafoon var en stay at home dad och att hon och han hade kommit fram till att det var det bästa för deras familj eftersom hon skulle tjäna mycket mer pengar än han och vara mycket sämre på att sköta ett hem än han.
Nu har de skiljt sig. Så mycket för the stay at home dad.
Anne Heche har hookat upp med sin motspelare i Men in trees och oviljan mot henne är djup och bred och ganska underhållande.

Sveriges framsida

Jag såg inte Red Road tyvärr tyvärr och inte Milos Forman heller men jag förstod ju att det här med att Göteborgs filmfestival är den goa folkliga festivalen (i motsats till Stockholms som är den snobbiga "svåra") är for real. Jag tror på nåt sätt inte att en film som Tata Amarals Antonia – om en rapgrupp i Saõ Paolo vars körtjejer tar över och skapar en egen karriär – skulle dra så värst mycket publik i Stockholm men på Draken på Järntorget var det helt fullt. Filmen var ok.

Märkte ett visst extra intresse för nästa nummer av Arena och jag antog att det hade med Janne Josefsson att göra.

Förra gången jag var i Göteborg, på trettonhelgen, satt jag på ett kafé på den där gågatan i Haga (det enda fik jag vet som inte försöker döda en med gullighet) och fick sällskap av ett gäng 60-åringar som var ute och fingick på helgen och tjötade mycket om hur fantastiskt det var att sitta så där i ett fönster och dricka fantastiskt gott kaffe med dekorationer i skummet och titta på folk. De kommenterade verkligen varenda människa som gick förbi. När Janne Josefsson gled upp på kullerstenen med en kort svarthårig kvinna med lite sneda ögon och en barnvagn (som Janne drog) sa dom så här:
– Ohh, se där då.
– Ja där går han.
– Och hon då.
– Köpt!
– Ja visst.
– Men det kan ju inte vara så roligt va?
Sedan började de tala om någon de visste som köpt en fru från Ryssland och det stod klart att kvinnor med asiatiskt utseende alltid kommer att vara horor och offer och förtjäna att hånas. Det är bara en sådan där skön grej som ingår i det goa Sverige.

Arena på Göteborgs filmfestival

Ja, det är sant. Nu packar vi affischerna och prenumerantblocket och åker till Göteborg. Kom till festivaltältet på Järntorget i morgon eftermiddag. Klockan 15–18 kan du se nästa nummers spektakulära omslag före alla andra och börja prenumerera så att du även får läsa årets första fantastiska Arenaspecial innan tidningen kommer ut i butik. Det är förmodligen den längsta texten i Arenas historia, och definitivt en av de intressantaste.
3 nummer för 99 kr, bara på lördag.

Plus att jag kommer att spela den förmodligen längsta playlisten i min ipod (som bland annat innehåller soundeffekten "Luchtalarm" som jag inte riktigt vet om det är ok att spela ute eller ej men jag tänker att den skulle kunna vara bra om man verkligen vill fästa uppmärksamhet vid någon låt).
Nätverkstan bjuder på kaffe.

Det sista upproret?

Oh. "Norbit".
En film som jag gärna skulle vilja se just nu.
Jag brukar aldrig orka se filmer med Eddie Murphy men jag gillar hela grejen med hans version av method acting och alla hans ämnesval.

(Fast är det möjligt att gilla yellow face-elementet i "Norbit"?
Och måste man se filmen, för att kunna svara på det?)

Dessutom är "Norbit" så klart högintressant som forskningsmaterial i frågan om huruvida de tjocka verkligen är på väg tillbaka. Jag kan tänka mig det. Jag kan tänka mig att 2007 blir året då fettet kommer tillbaka från 1700-talet. Eller när det nu var det var fint att va fet senast.

Varning för framtidsfilm

Som de skriver i NY Times: Ingen borde behöva välja mellan Clive Owen och PD James.
Men vad är det som är problemet med film? Varför går det inte att göra det bra ens när det finns en hyfsad bok att utgå från?
Filmatiseringen av PD James politiska roman The Children of Men är nog en av 2007 års allra sämsta filmer – alltså sämsta bland dem som skulle kunna vara bra, jag fattar ju att det kommer att visas mycket som är ännu sämre, men av dem som är med i matchen menar jag.
Filmen Children of Men utspelar sig i framtiden 2027 där ingen människa längre kan få barn och den yngsta personen, världskändisen Baby Diego, är 18 år. Alla länder utom England har gått under och flyktingar kommer från alla världens hörn. Det skulle kunna vara en historia som berättar en del om vår samtid, men i stället uppkommer bara frågor om det här med framtidsfilm.

1. Varför lyssnar alla på så sjuk musik i framtiden? "Zen music", som Michael Kanes rollfigur säger, är det verkligen det som kommer att komma? Och kommer grime, som de verkar lyssna på i bilen, alltså att bli mainstream och folk (ensamma flyktingar) fortfarande att säga "wicked", har man inte redan slutat med det?
2. Hur var det nu med den politiska sensmoralen i boken? I filmen är det den svarta flyktingflickan som skapar fred och räddar världen med sitt barn (fast man undrar om hennes dotter för att säkra mänsklighetens fortbestånd ska tvingas ligga med någon som är 20 år äldre så fort hon får mens eller om tanken är att det automatiskt kommer att komma fler barn när väl ett är fött och den globala infertiliteten bruten?)
3. Vilka är Julianne Moores people? Varför är hon så ofta med i skitfilmer?
4. Hur tänker Clive Owen? Tror Clive Owen att biobesökare är dumma i huvudet?
5. Varför har alla hippie- eller crustiestil i framtiden? (Och ... en del av er kommer kanske att se detta som en triumf: Enligt Children of Men har många vuxna i framtiden dreads.)

PS Lita aldrig på imdb:s filmbetyg.

Kanske är det så att det inte händer nåt, vad vet jag

"Kulturradion" i p1 just nu.
Hur orkar dom kalla ett program om tre författare för "Triss i damer"?
Jag fattar inte.

God jul

Sexmobbning

På tunnelbanan på väg till jobbet var det en liten man i äkta svensk överdimensionerad dunjacka som stod och gned sig mot mitt ben.
Jag undrade om han skulle sno något.
Han speglade sig hela tiden i glasrutan i dörren för att se hur det såg ut när han stod så nära mig. Det var inte precis fullt i tunnelbanan.
Jag tog upp en bok och försökte läsa och i samma rörelse putta bort honom lite grand men det gick inte. Jag tänkte på olika metoder för att protestera mot sådant här utan att det känns som att man är med i en Benny Hill-sketch, men jag kunde inte komma på nåt, är inte säker på att det finns. Jag kommer aldrig på nåt. Jag tänkte typ: bara det inte kommer någon jag känner. Många av er är säkert jätteduktiga på att säga till eller gå undan eller vad man nu gör men jag tycker att det är för hemskt, jag vill inte titta på en sån här person, jag vill inte säga någonting till honom.

Mellan Mariatorget och Slussen gjorde han en serie rörelser som innebar att det inte längre kunde finnas något tvivel om vad han ville uttrycka.
OK, tänkte jag, jag får gå av här.
Sen fattade jag att det var det som var hans grand finale, för han gick av.

Dessvärre är det nog fortfarande detta det handlar om, att det står små män och gnider sina könsdelar mot en på tunnelbanan.
Det är ju så banalt.
Det är pinsamt att prata om.

Den borgerliga familjen igen och igen

Den här artikeln blev verkligen så där, men jag tänkte försöka lägga ut alla texter på den här bloggen. (Eller möjligen på min personliga arenagruppshemsida som är så otroligt lam med typ spår från tre veckor någon gång i början av året då jag hann lägga upp lite krönikor och shit.)

Varför är Fredrik och Filippa så fascinerande? Varför måste det skrivas artiklar om dem varje dag? Jo, men alltså de är verkligen som Västermalmsgallerian. Jag vet inte om någon annan i Stockholm upplevt samma sak, men när Västermalmsgallerian öppnade, och "lattemammorna" blev ett begrepp, så ville jag bara vara där hela tiden.
So addictive.

Samma sak gäller tidningen mama och Fredrik och Filippa Reinfeldt och Svenska Dagbladets helgbilagor.
Det är nåt med statusjakten och det där nogranna flauntadet av livsstil som blir så härligt när det görs in the mainstream. Allt är liksom nytt och fint, alla knarkare på Fridhemsplan är borta, och allting vill så himla mycket och gärna och ändå är det lite b. Det är känslomässigt.

I love Reinfeldt

Nu är artikeln om livspusslet färdig och finns i nya numret av Arena. Lite svårtolkade reaktioner dock. Åsa Linderborg verkade tänka att det var en artikel om för och nackdelar med sextimmarsarbetsdag och en man på svenska dagbladets ledarsida skrev någonting häromdagen som faktiskt var helt obegripligt.

Alla måste köpa nya Arena för att spana in bilderna på Fredrik Reinfeldt, tagna från moderaternas promotionmaterial "Fredrik i bilder". Tyvärr kom inte en bild med i tidningen, den där Fredrik efter middagen sopar bort smulor från matbordet med ena handen och håller den andra som ett uppsamlingskärl vid bordskanten. Och liksom står helt stelt och konstigt.
Fredrik Reinfeldt är så himla underbar eftersom han är så övertydligt representativ (vilket Persson säkert också var, men mer för en helt annan värld). Han är som Västermalmsgallerian när den öppnade. Han är platt tv.

Nu min fråga: är life's jigsaw puzzle den engelska översättningen av livspussel eller? (Jag vet att hela grejen heter work life balance på engelska, men jag undrar alltså vad ordet för livspusslet är, om det finns nåt.)

Konsthantverkspolitik

Nu har nya numret av Slicker kommit.
Tror det säljs t ex på Konst-ig.

Förnedringstv

Jag ska gå på Slutfesten i kväll vilket känns mycket bra eftersom det innebär att jag inte kommer att kunna se kvällens Kobra, som handlar om privat och offentligt språk och bloggar och dagböcker, och troligtvis innehåller en ganska pinsam intervju där om den här bloggen. En intervju med mig.

Jag fick frågorna mailade till mig först och skrev svar så här:

Tycker att det är intressant när du säger att bloggen är en klassiskt kvinnlig uttrycksform - varför?
– Jag menade inte att bloggen är specifikt kvinnlig eller manlig - utom möjligen i det avseendet att dagboken är en genre där kvinnor varit verksamma - men
1 bloggen är antipatriarkal i den meningen att den detroniserar en väldigt viktiig patriarkal figur: Författaren/Skaparen. Läsare kan liksom ställa frågor eller komma med kritik direkt och dessutom kan man som författare använda bloggen för att testa ollika saker på sina läsare och i och med det så blir de mer delaktiga i en process. Man ser att den här processen inte är gudomlig.
2 Den är oberoende av maktstrukturer eftersom den är öppen för vem som helst med tillgång till internet.
3 Den erbjuder en möjlighet att vara anonym vilket verkar vara intressant för många kvinnor
Varför tror du att kvinnor skriver offentligt på bloggar men fortfarande väljer att vara anonyma?
– Jag tror att skrivande och att uttrycka sina åsikter är förknippat med ganska mycket skam.
Dessutom är det så i alla medier att kvinnor är mer utsatta för hot och hatbrev och det är ju det som är problemet med bloggen; att läsarna kan reagera.
Varför är bloggandet intressant i din mening?
– Jag följer mest bloggar om musik och bloggar som är mer traditionella dagböcker, de tycker jag är intressanta. En kille som skriver om hur han håller på och skiljer sig, två tjejer som skriver om när dom är ute och festar, en tjej som skriver om sin graviditet fast på ett roligt sätt, inte som alla författare och krönikörer som skriver om sina graviditeter.
Det är det jag tycker är intressantast.
Det privata språket vs det offentliga, på vilket sätt gör du en skillnad?
– Det finns en stor uppdelning men det roliga vore väl att försöka riva den uppdelningen. Jag tycker att det är ganska svårt att skriva om politik på samma sätt som man skriver om musik
Varför tror du att ett stereotypt "privat" sätt att uttrycka sig anses för mindre än det traditionellt offentliga?
– Den privata sfären har traditionellt befolkats av kvinnor och barn. Jag tycker inte att det privata språket är mindre värt än det offentliga, men det anses viktigt att hålla på sig språkligt för att få status. När man använder sitt privata språk eller sina privata erfarenheter i offentligheten så är det som att man får lite horstämpel, det är lite billigt. Det är hela det här patriarkala talesättet att man ska skriva: gärna personligt men inte privat.
Ska man göra en skillnad? När i sånt fall? Eller varför inte?
– Det offentliga språket ger sken av att vara neutralt men det är inte säkert att det är det.
Alltså det offentliga språket är ju ingen garant för att någonting är viktigt eller allmängiltigt.
Det handlar ju om vem man vill rikta sig till. Det privata språket har en större potential. Ju mer det privata språket används desto fler nya grupper kan komma in i samtalet och ju fler nya som kommer in desto mer används det privata språket.
Har vi ett större voyeuristiskt behov idag som gör att vi har en större lust att läsa folks allra intimaste tankar? Varför?
– Det finns dels en överrepresentation av folks innersta tankar och interiörer från opinionsbildares liv där alla anhöriga kallas vid initial i stället för hela namnet – men det finns fortfarande privata sfärer som är outforskade. (OK, här sa jag i den riktiga intervjun nåt med att dom som kallar sina familjemedlemmar och polare vid initialer och bloggar om vad dom läst i senaste Guardian. "Senaste Guardian"?) Bloggen innebär att människor som arbetar med kommersiellt sex, pappor som skiljer sig, en tandläkare i Irak osv plötsligt blir tillgängliga för oss andra.
Kan en privat text säga mer om vår samtid än en journalistisk text tex?
– Jag vet inte. (Tvivlar på att jag lyckades svara Jag vet inte på någon fråga i den riktiga intervjun.)
Vad händer med analysen i bloggen?
– Analysen överlämnas ofta till läsaren, tycker jag det verkar som.
Jag läser inte främst bloggar för analys, men jag tror absolut inte att analys är något som inte finns i bloggarna.
Kan du se några problem med bloggandet?
– Nej. På samma sätt som jag inte ser några problem med tidningar eller böcker eller tv-program.
När själva intervjun var sa reportern: Kan du verkligen inte se några problem med bloggandet? Jag sa fortfarande nej.

Jag är aldrig med i "dåliga" teveprogram fast nästan alltid i typ Kulturnyheterna och Kobra om de frågar. De är mer prestige (fast Kobra har blivit lite mindre prestige efter den där hemska vinjetten de bytte till förra året) men de har också ofta bättre frågor, som det här med privat och offentligt språk som det alltså tydligen pågår en debatt om, där man är rädd att Det Privata Språket ska förstöra Det Offentliga och att det inte ska gå att tala om allt viktigt som man behöver prata om på Det Privata Språket.

Förnedrande grejer jag gjort i fina kulturteveprogram:
Låtsats blogga
Låtsats skriva en bok
Gått runt med en orange flagga i stan
Låtsats dammsuga och förevisat mina olika dammsugare (typ hahaha va kul att feministen är en städtjej oh va tokigt)

Finns säkert ännu fler grejer.

Glappet

Jag skrev en sorts introduktionsartikel i NRC Handelsblad (for our Dutch readers), om glappet mellan hiphop och DN Kultur, men jag tror inte att någon läste den.

When I first started writing for the cultural section in Sweden’s largest morning daily Dagens Nyheter, in 1996, I often found myself in a position where I automatically felt that I had to defend hip-hop – publicly and among fellow critics. Everything was on trial, it seemed. The music with “no real instruments”; the glorification of violence and the luxury consumerist ideals displayed by the artists; the demeaning lyrics, the presence of semi-naked women portrayed as commodities. The core theme of hip-hop – the Black Male struggling to make his way in the capitalist world – was politically correct within the Swedish cultural establishment that Dagens Nyheter was a key part of, but everything in how hip-hop presented this story was perceived as bad and wrong.
Colleagues, readers and editors would ask me how come a White, middle class girl in Sweden was into hip-hop. How could I identify with Black men in New York or L.A. and what did they have to say about my life?
This question disclosed a widespread idea of hip-hop as the exception and something that could never be of universal application; hip-hop could never really say something general about our common existence. And so therefore it couldn’t really be art and maybe not even popular music. It was Black music.
At the time, I interpreted this view as racist. Sometimes, I still do.
Another common Swedish question was: How can a feminist love rap music? But the way I saw it, when it came to representations of women, there was no real difference between hip-hop and rock music. It was merely a question of which stereotype to pick. And in terms of male predominance I didn’t think that hip-hop distinguished itself very much from the rest of society. For instance, at Dagens Nyheter, I didn’t see any other female critic.
From a feminist perspective, hip-hop is just another male dominated art form, and I believe that a feminist critique of hip-hop needs to take a broader look at art and culture in general.
Ten years ago, the discrepancy between the average hip-hop fan and the average Dagens Nyheter reader seemed to be huge (the hip-hop head then being someone who probably wouldn’t read a daily). Today this gap is less obvious, I think. As a columnist and a writer I grant myself the freedom of not having to choose between addressing ”the hip-hop community” or ”the mainstream”, because they are more intertwined. Hip-hop has reached a “wider“ audience, i.e. the White middleclass, which means that its place in the cultural section of Dagens Nyheter isn’t questioned.

Hiphopkonferensen 3. Arne Ruth om hiphop och den globala byn.

Arne Ruth började sitt anförande med att berömma det polska reportaget och den personliga tolkningen à la Maciej Zaremba och Ryszard Kapuscinski, apropå föregående tal av redaktören på Gazeta Wyborcza som berättade om Gazetans sätt att täcka polsk hiphop, bl a genom att låta en av sina äldre kvinnliga journalister hänga runt med de största artisterna.

Arnes tal var också en personlig tolkning. För Arne Ruth var den viktigaste undertexten i workshopen (Arne antecknade nonstop under många timmar) den om interrelationerna mellan Europa och USA och att Europa inte är ett Europa med stort E utan ett konstigt ställe med många nationella villkor och olika arv och olika historier och olika förhållanden till USA.
Vidare talade Arne om modernismen och Baudelaire och potensen i stadens anonymitet (Street och Urban var förvirrande och centrala begrepp under workshopen), om hur den europeiska modernistiska kulturtraditionen skiljer sig från den amerikanska i och med att man i Europa har en elitistisk definition av kultur medan de moderna attityderna i USA kommer underifrån.
Arne talade om hur jazz i USA villkorades av tidsandan under sent sextiotal, om The Velvet Underground och Andy Warhol och hur det de gjorde var en konstig kombination av europeisk elitart och amerikansk kommersiell folklore och rock.
”Hiphop har också nåt med det här att göra”, sa Arne, ”men jag vet inte hur jag ska klassificera det.”

Sedan kom Marshall McLuhan upp och brytningen mellan den linjära och visuella tiden. Hiphop är tolkningar av internationellt fenomen som får olika uttryck i olika politiska situationer. För Arne Ruth var Urban Youth Cultures in Mass Print Media-workshopen mest av allt ett exempel på McLuhans globala by och på glocalization: globala interconnections med mycket lokala variationer.
Poesi var från början en muntlig folklig tradition, medan boktryckarkonsten tillhörde de högre samhällsskikten, och att att återuppfinna den orala konsten är av högsta vikt (shout out till alla mcs), men hiphop har också adderat till jazzens improvisation ett element av extrem manschauvinism, som Arne inte förstår.
Hiphop, för Arne Ruth, är i grunden en demonstration av allas rätt att oavsett bakgrund ha tillräckligt självförtroende för att göra ett originellt konstnärligt avtryck. Och Europa måste, enligt honom, ha den här typen av uppfinningsrikedom för att överleva.
Arne påtalade flera gånger att han inte är så nere med hiphop egentligen (hans musik är jazz, punk och Velvet Underground), för min del levererade han några av de intressantaste kommentarerna.

Oh well, sen ska jag kanske bara skriva en grej till om det här. Holla