Sicko

Dagens DN-krönika handlar om Lindsay Lohan och sjuk kvinna-syndromet. Jag gillar för övrigt ganska mycket att läsa om Lindsay Lohans magic spray-tan, se bild ovan.

Läs även senaste numret av Bang (4/07) som refererar en del till Lohan och går till botten med den sjuka kvinnan.

Ridley Scotts 1970-tal

När Ridley Scott gör gangsterfilm så säljer han den med hjälp av tuffa hiphopkillar.
Jag glömde skriva en sak om Ridleys nya film, nämligen att RZA, som spelar knarkpolis, har kvar sin Wu Tang Clan-tatuering på överarmen. Klart och tydligt.
Filmen utspelar sig på sjuttiotalet men ingen har brytt sig om att sminka över den där omisskännligt nittiotalistiska Wu-loggan med hans initialer på. Den zoomas in flera gånger, den skär sig mot hans tajta jeans och hans skinnvästar och små kepsar och mot hela Harlem på sjuttiotalet-miljön.
Men whatever, svart kultur som svart kultur typ, tänker kanske Ridley och hans team.
Eller också är det bara viktigt för dem att hålla kopplingen mellan hiphop och gangsta levande.

Från i fredags.

Om Britney och Justin

Dagens DN-krönika hittar ni här.

Och så för att fortsätta lite på det här med Britney Spears och Justin Timberlake. De är båda födda 1981, de var båda barmstjärnor i Disneyklubben, de hade båda en kristen sydstatsstil som de senare skulle utveckla till en sexig stil och de blev båda megastjärnor innan de fick gå på krogen. Men sedan gick det neråt för Britney och uppåt för Justin.

Det finns en lättidentifierbar killtyp som tar små motgångar väldigt hårt. En typ av kille (kan säkert också vara en tjej) som aldrig behövt kämpa någonting och alltid blivit bekräftad och stöttad. Jag inbillar mig att Justin är en sådan kille. Han behöver bara göra sin grej. Han kan vara ihop med Cameron Diaz, han kan välja att jobba med producenter och låtskrivare utan att bli kallad för bimbo och han kan välja att anspela mycket på sex i en tid då sex är helt rätt sak att hålla på med.

Medan Britney Spears inte kan göra någonting i princip. Åtminstone inte sedan hon blev mamma. Vart hon än vänder sig blir det fel och så har det varit länge, långt innan hon rakade av sig håret.

Men nu verkar det som att Britney med sin nya skiva har knappat in lite på Justin. Samtidigt som hon dansar runt strippstången i videon till "Gimme More" sitter han med mörkersikte och falsettsjunger porrtexter i 50 Cents fantastiska ”Ayo Technology”. Jag inser att Justin Timberlake är en offentlig man som får mig att undra om han är en pionjär eller om kanske mansrollen inte är så djävla begränsad som det sägs. På den här nivån, alltså. Män med en viss given status kan experimentera med sexuella identiteter utan att åka dit på det.

Jag minns heller inte att jag någonsin tänkt på Justins kristenhet, eller hört någon kalla honom för en hycklare.

So this is Turkey då

I dag är sista dagen på studieresedelen av Arenagruppens vistelse i Istanbul. Programmets sista punkter hölls av Yavuz Baydar, pressombudsman på tidningen Sahab, vars ämne var turkiska medier och yttrandefrihet, och Cengiz Aktar, professor vid Behcesehiruniversitetet, som talade om Turkiet och Europa.

Den intressantaste föreläsningen hölls emellertid i lördags, av Pinar Selek från den feministiska tidskriften Amargi. Den kommer dock att föräras en eget postning.

Saker jag lärt mig på politikchartern i Istanbul:

1. Det heter verkligen Kurdfrågan. (Och Armenierfrågan.)
2. Alla som diskuterar politik med människor från mer "centrala" delar av Europa är förberedda på att bilden är att religion är problemet, och att de måste förklara att problemet är nationalism och fascism. (Om det här skrev Karin Olsson en artikel i Arena 4/06.)
3. Sverige är världens politiska tvättstuga. Enligt Sahin Alpay, journalist och forskare vid Bahcesehiruniversitetet. Till Sverige flyr folk när de är hardcoremarxister, maoister och anarkister och sedan kommer de tillbaka till sina hemländer som förnuftigare, bättre tänkande människor. (Hm. Antar att det finns mycket att säga och tänka om detta.)
4. Också i Turkiet är 2–4 000 ex en lagom upplaga för en bok från ett självständigt bokförlag. Liksom i alla andra länder.
5. I Turkiet, liksom i många andra länder som hamnar långt ner på jämställdhetslistor som World Economic Forums gendergapindex, finns det i vissa branscher och vissa politiska sammanhang en större procent kvinnliga makthavare än i till exempel Sverige (som för närvarande ligger etta på listan, nya mätningen offentliggörs på torsdag).

Omöjliga stilen, överskattade filmen

Gårdagens DN-krönika hittar ni förhoppningsvis här.

(Men en liten detalj: Nick Knights bok heter Skinhead. Skins är Gavin Watsons bok.)

Nämen ojdå.

Jag har visst samma teorier som Magnus Uggla. Så blir det ibland.

Nasty girl

Ok, nu har Ulrica Schenström alltså avgått. Så var det med det.
Den här bilden är helt fantastisk, hon ser både olycklig och olydig ut.

Jag håller med Per. Det är TV4 och Anders Pihlblad som är pinsamma, och framför allt Reinfeldt.
Men nu är Pihlblad snarare en vinnare. Stora journalistpriset nästa, kanske.
Ligger ganska nära till hands att börjar fantisera om hur det skulle vara i fall han riggat hela grejen.

Lucky Dube är död

Lucky Dube har skjutits till döds i en bilkapning i Johannesburg. Den sydafrikanska reggaestjärnan blev 43 år. Han hade just släppt av sin son, som såg när rånarna hijackade bilen.

Man kan läsa om det i Mail & Guardian.

Oväntade bilder, smutsiga tankar

Att moderaternas statssekreterare Ulrica Schenström "i berusat tillstånd pussat och kramat" TV4:s politiske reporter Anders Pihlblad på en restaurang i Stockholm verkade kanske först inte vara en så där jättebig deal. Men, som Aftonbladet, som avslöjade affären, skriver har det nu fått politiska konsekvenser. Socialdemokrater och miljöpartister har kritiserat Schenström.

Marita Ulvskog har tyckt att hon måste avgå.

I Ekots lördagsintervju i går förklarade Göran Hägglund att hennes beteende "undergräver respekten för regeringens arbete".

– Om man får tro vittnesmålen som speglas i artikeln är det ingen bra bild av regeringens högsta tjänstemän. Vi ska uppträda med integritet och värdighet för vi har ett väldigt stort ansvar och är bärare av ett förtroende som vi ska motsvara. Jag tror att det här är lite oväntade bilder för de flesta väljare.

Alltså bilden (paparazzibilden!) på Ulrica Schenström när hon sitter vid ett bord med några vinglas och pussas med journalisten Anders Pihlblad. Marita Ulvskog har undrat över hur det ska gå med rikets säkerhet om Schenström går på krogen och dricker, eftersom hon har "information från säpo" och lite sånt. Och det är ju fullt möjligt att för en nyhetschef på TV4 så är det inte så lyckat att den utsända till moddarnas stämma vinar ner sig på Judit & Bertil med Fredrik Reinfeldts närmaste, men det är ju inte det som är Göran Hägglunds ingång. Nej, Hägglund verkar i första hand störa sig på att Schenström över huvud taget sitter på en halvcheap krog på Söder och dricker och kladdar. Inför allmän beskådan.

– Jag tycker inte att landets högsta tjänstemän ska uppträda berusat och exponera sig på det sätt som framgått av de här fotografierna, säger han. Vi har ett ansvar där vi får hålla oss inom de ramar som skapar respekt för regeringens arbete.

Politiker måste alltså upprätthålla ett ramverk som inger respekt.
Och hångel, eller det där diffusa förstadiet till hångel som det verkar vara fråga om i det här fallet, är inte respektingivande, det är fel. Vanligt, köttigt, kroppsligt. Allt det som politik, och politiker, inte är.

Har de en privat eller yrkesmässig relation? Vem utnyttjar vem? Var det så att deras "möte" faktiskt var "yrkesmässigt" men att det trillade över i något annat, och vad då i så fall?
Vad var det som hände? Vad kan en puss betyda? Eller kysstes dom med tungan?
Göran Hägglund verkar, liksom Marita Ulvskog, känna sig kränkt över att dessa smutsiga dagen efter-frågor dyker upp i huvudet.

Fredrik Reinfeldt stödjer sin statssekreterare. TV4 står bakom sin reporter och beklagar att journalister har börjat bevaka andra journalister, men ärligt talat; jag uppskattar att smygfotograferna är på hugget. De borde jobba ännu mer.

Dagens DN

Nu finns kolumnerna i den virtuella världen igen!
Förlåt om jag upprepar mig, men jag bara måste skriva om r&b. Den hatade musiken.
Och Tweet och hennes nya Big Bird-look.


Läs om ni orkar.

Om kriget kommer

Bok: Könskrig.
När: Onsdagen den 17 oktober kl 18-01.
Var: Pappa Ray Ray/Morfar Ginko, Swedenborgsgatan 13 (T Mariatorget). Stockholm.
Vilka: författarna + dj Johanna B (Eros Video) + Le Bombe på scen.
Hur: Atlas bjuder på cava och säljer boken till självkostnadspris.

Nya numret

Äntligen ätstörningstema, äntligen Devrim Mavis integrationsartikel, äntligen Lars Mikael Raattamaas och Per Wirténs medelklasstext. Lite jobbigt att tidningen känns så här mycket bättre så fort man försvinner från redaktionen.

Till alla er som undrat

Varning för reklam nu, men i morse upptäckte jag att den svenska Agent Provocateur-butiken ligger på Birger Jarlsgatan.

De nya hippa lesbianerna (eftersom DN nu verkligen helt slutat lägga ut krönnarna på webben)

Krönika från i fredags:


När Eva Dahlgren hade gift sig med Efva Attling och kommit ut som Sveriges främsta lesbiska kändis såg jag en konsert där hon gjorde ett slags musikteater av sin komma ut-grej. Efter sitt vanliga gitarrset med änglar och himlar och sovrumspoesi överraskade hon med en schlagerdiscoavdelning på slutet. Det var så det var då: Om du vill ligga med människor av samma kön så måste du älska Abba. Det kändes ganska sorgligt.
I dag är det inte så många som framhärdar att musikaliska och sexuella preferenser går hand i hand. Det har hänt en del med föreställningarna om lesbisk identitet i populärkulturen. Det finns inte längre bara en frisyr och ett sätt att vara på. Det finns ”L Word”-tjejer eller Yo Majesty-tjejer eller hiphopfemmetjejer eller vad som helst som inte riktigt passar in i det gamla.
I det nya numret av tidningen Rodeo lanserar Johan Wirfält och Agnes af Geijerstam begreppet lipster. Hipstern är död, men lipstern – den lesbiska hipstern! – är här i stället. Att lesbiskt plötsligt skulle kunna vara lika med hippt enligt de trendsättande institutionerna är en stor nyhet. Tesen i Rodeo är att de lesbiska klubbarna är de som är bäst och roligast just nu. Lipstern är en person som inte nödvändigtvis gör sig själv till representant, men vars hem är klubbscenen. En scen där gamla heterosexistiska mönster nu kan brytas.
Förväntningarna på henne är helt enorma. Jag känner det själv.
Trendiga bögar har lärt heteromän mycket om hur man till exempel fixar håret och slutar sluska i hemmet, och det är ju nog så behjärtansvärt, men det som man tänker sig att den nya hippa lesbianen kan åstadkomma är lite större än så. Drömmen är att hon ska genomföra ett paradigmskifte för utelivet och rädda oss från sådant som gör att roliga saker som att klä upp sig och gå ut på en klubb och dansa lätt kan bli totalt traumatiserande.
Det gäller sådant som det där med att alla brudar förväntas vara ute för att de vill träffa killar medan alla killar får gå ut för sin egen skull, och sådant som det Bitte Andersson i Rodeo pekar ut som grundregeln för heterotjejer på heteroklubbar: ”Är man inte tillräckligt party är man tråkig, men är man för mycket, då är man en hora.” Och liksom mycket annat som blir synligt på dansgolv på nätterna är balansgången mellan hora och tråkig ett problem som inte bara finns där, utan överallt hela tiden. Och när man tänker på det framstår lipstern som värsta superhjälten. Det går fort för det utopiska tänkandet att rulla igång.
Så om lesbiskhet blir en godkänd kvalitet, vad kan då hindra lipstern från att förändra klubbvärlden? Den vanliga tanken är att det är män, antingen bögar eller heteron, som motarbetar lesbiskt inflytande – men det finns en annan aspekt av hela den här (eventuella) värderingsförskjutningen, och den tas också upp i Rodeo. Techno-dj:n Kerstin Almegård berättar om heterotjejer som ryggar tillbaka när de hamnar på hennes klubb: ”Dels för att vi spelar techno, men också för att vi är lite för vulgära och gör någonting med det kvinnliga som de inte vill.”
Det är inte hipstern som jag helst vill säga farväl till när jag läser om lipstern. Nej, om det finns en lipster så är hon nog mäktigast som hot mot den där balanserande tjejidentiteten.

Bra och dålig feminism, fri och dålig konst, galna kvinnor

I dag skriver Malin Ullgren en recension i DN, papperstidningen, av nobelpristagaren Elfriede Jelineks bok Michael där hon jämför Jelinek med Maja Lundgren.
En är godkänt galen, en är galet galen.
Godkänd eller inte är frågan som skär genom sådana här debatter.

Jag tänker på alla som pratar om att det är så synd att det har blivit så här med Myggor och tigrar eftersom frågan är så viktig. Det är synd att Maja Lundgren slagit undan benen på sig själv och sitt case med den här dumma lilla boken. När vi kunde ha haft en riktig, fin och trevlig diskussion om jämställdhet i stället.
Lundgren gick över gränsen.

Malin Ullgren citerar begreppet "dålig feminism", som kommer från Erik Wijk som skrev i DN i början av debatten att "dålig feminism riskerar att minska trovärdigheten i jämställdhetsarbetet i stort". Han hade räknat och kommit fram till att det här med ojämställdheten och maffiafasonerna i kulturvärlden är en slentrianuppfattning, en skröna: se så många kvinnliga krönikörer och kvinnliga författare som skjuts fram och prisas av kultursidorna. Se hur rädda alla makthavare är för att kallas sexistiska.
Se hur dogmatiskt allt blivit.

Se hur otacksam Maja Lundgren är!
Fast så kanske det inte är någon som menar. Jag är kanske bara paranoid. Har Maja Lundgren kanske öppnat för att också kvinnlig paranoija ska få vädras? Har Maja Lundgren kanske motat bort den duktiga flickan lite grand?

Jag förstår att det å andra sidan finns enorma problem med böcker som Myggor och tigrar.
Men hur skulle det där duktiga, rätta angreppet se ut?
Angreppet där inget sattes på spel, ingen kände sig hotad, ingen knullande kulturchefsman blev avslöjad inför sin fru och sina barn och sina middagsgäster, och sedan inte bara avslöjad utan också straffad av något så oberäkneligt som en frustande galen och hämndlysten roman som ingen riktigt uppfattar som roman och som därför är helt djävla livsfarlig för alla inblandade och icke-inblandade.
Man vet ju inte vad som är sant. Vad har hänt med sanningen?
Var är lögndetektorerna och mentometerknapparna?
Man känner sig kränkt och förvirrad.

Det finns en ständigt återkommande idé om att det existerar bra feminism och dålig feminism och att den dåliga försämrar den feministiska diskussionen. Men jag tror inte att det projektet är så litet och smalt att feminister behöver skämmas för Maja Lundgren. Jag tror inte att en debattör "förstör" för alla andra. Att folk blir så förbannade på Maja Lundgren att de sedan inte kan tänka, att hon totalt förblindar dem med sitt dåliga omdöme (som de där tjejerna på badet i Uppsala som vägrade bada med bikiniöverdel och blev utslängda med motiveringen att de skulle framkalla våldtäkter). Tvärtom.
Jag tror heller inte på att ingen bryr sig om det här i det riktiga Sverige där folk inte jobbar med kultur. För mig personligen blev Myggor och tigrar en av de där snabbt uppslagna broarna över till de riktiga människorna.
De frågar och undrar och kommer med egna förslag.

Myggor och tigrar har dåligförklarats, Maja Lundgren har omyndigförklarats, paranoijans point-of-view ogiltigförklarats och det har gjorts glasklart – än en gång – att kvinnlig galenskap är ovärdig, medan den manliga är Strindberg. Feministen får stå som en tjatig fröken bredvid samtalet och förblir givetvis oftast tyst eftersom hon sagt det hon tänker hundra gånger förut och helst inte vill tråka ut någon. Och inser förmodligen att det inte går att vinna i en genusdiskussion. Men kanske i en om litteratur.

Myggor och tigrar lever sitt eget liv for real.
Ju längre debatten går, ju fler som stämmer in i kören, desto bättre blir boken. Eller projektet.

I nästa nummer av Arena (5/07) skriver Vanja Hermele om Myggor och tigrar och den situationsbundna konstnärliga friheten.

Att läsa Myggor och tigrar

Inte för att man måste ha läst en bok för att kunna debattera den, men för att hata den och smula sönder den och sluta upp så massivt emot den bör man nog ha gjort det.
Det har handlat en del om bevis i den här debatten. Och så i går publicerades äntligen lite litterära bevis för boken.

DN och Rodeo

Skrev en krönika om Afrika i modet i DN förra veckan som jag känner för att delge här, men den finns (som vanligt?) inte på nätet så jag kan inte länka. I stället kan ni läsa en jättebra text om föraktet för världsmusiken av Farnaz Sajadi i senaste numret av Rodeo. Man kan ladda ner hela numret här, men gör bara det i nödfall, för det är nästan omöjligt att läsa. Gå ut och ta en tidning.
Läs också månadens gratistidningsbesvikelse, Björn af Kleens samtal om mode och klass, så kan vi prata om den sen. Jag måste kanske läsa om, jag vet inte riktigt vad som är problemet, bara att det är.

Miss Berry igen och igen

För första gången är jag inte i New York på 11 september. I stället hittade jag den här artikeln, med extremt träffsäker rubrik, om min vän Berry Berenson Perkins, som jag aldrig såg med skor på sig, och den här, från gamla Interview som hon var med och startade tillsammans med Andy Warhol. Berry intervjuar sin man Tony Perkins, som senare skulle dö i aids, om deras förhållande och när de blev kära.

Många tänker på Berry i dag och vi gör det även andra dagar.

Rädslan för det övergående

I går läste jag Lars Berges krönika om facebook i svenskan och dessförinnan var det något snarlikt resonemang i någon annan tidning. Alltså facebook är inte på riktigt, dina friends på facebook är inte riktiga vänner, facebook låtsas vara gratis men säljer dig till sina annonsörer, facebook är ett övervakningsorgan, facebook stjäl värdefull arbetstid från folket osv.
Och så det främsta argumentet som ska föreställa själva kärnan i diskussionen:
Nästa höst kommer facebook att vara slut.
Men och?
Är det inte det som är grejen men nya saker på internet, att de är just nya och just nu och antagligen går över. (Och ja, kanske har en spännande känsla av masspsykos light.) Nu hinner jag inte leta upp några fler exempel just nu, men ni har ju hört det förut och jag vet att jag har sett det flera gånger bara den här veckan; hur nu-faktorn som något slags argument mot nya saker. Varför vill man tänka så?

Inuti Sveriges radio

Jag skulle prata i Kvällspasset om homofobin inom reggae, strax före Uppsala reggae festival och apropå att alla artister skrivit på ett kontrakt på att inte kränka mänskliga rättigheter med sin musik.
Först ringde en researcher eller redaktör eller något sådant och ställde frågor.
Jag sa att jag inte trodde att det här med att de hade skrivit på kontrakt var ett tecken på en kursändring, men att det finns en pragmatisk sida av saken och en vilja att nå ut med sin musik, få spelningar i Europa, hålla liv i karriären. Så klart.
Han ställde den relevanta frågan om varför man inte tidigare har debatterat homofobin i reggae. (Svaret är, tror jag, att man har visst debatterat det men inte i "Kvällspasset". Svaret är också att man har undvikit att debattera det därför att det finns en idé om att lite homofobi/rasism/sexism/idioti får man stå ut med när man har att göra med kreatörer från ghettot för de behöver inte följa samma måttstockar som andra. Och att man undvikit att debattera det därför att man vet att det bara är ett uttryck för en homofobi som är djup och vida spridd och farlig på riktigt.)

Senare ringde programmet upp för att banda intervjun med mig.
Då skulle progledaren ställa samma frågor och hon satt där i studion och väntade på att allt skulle bli klart.
Jag håller i telefonen och hör henne säga in i mitt öra till redaktören som alltså också befinner sig i studion:
– Du, hon jag ringer upp nu, är hon NEGER eller?

Jag satt tyst och låtsades inte ha hört något för min första reaktion var att hon driver med mig. Hon måste ha läst någon text jag skrivit för hundra år sedan om n-ordet och det här är hennes sätt att säga att hon vill få använda det fritt. Nu har det gått tre veckor och jag undrar fortfarande. Var det ett skämt? Var det mini-blåsningen?
Jag undrar.