Oväntade bilder, smutsiga tankar

Att moderaternas statssekreterare Ulrica Schenström "i berusat tillstånd pussat och kramat" TV4:s politiske reporter Anders Pihlblad på en restaurang i Stockholm verkade kanske först inte vara en så där jättebig deal. Men, som Aftonbladet, som avslöjade affären, skriver har det nu fått politiska konsekvenser. Socialdemokrater och miljöpartister har kritiserat Schenström.

Marita Ulvskog har tyckt att hon måste avgå.

I Ekots lördagsintervju i går förklarade Göran Hägglund att hennes beteende "undergräver respekten för regeringens arbete".

– Om man får tro vittnesmålen som speglas i artikeln är det ingen bra bild av regeringens högsta tjänstemän. Vi ska uppträda med integritet och värdighet för vi har ett väldigt stort ansvar och är bärare av ett förtroende som vi ska motsvara. Jag tror att det här är lite oväntade bilder för de flesta väljare.

Alltså bilden (paparazzibilden!) på Ulrica Schenström när hon sitter vid ett bord med några vinglas och pussas med journalisten Anders Pihlblad. Marita Ulvskog har undrat över hur det ska gå med rikets säkerhet om Schenström går på krogen och dricker, eftersom hon har "information från säpo" och lite sånt. Och det är ju fullt möjligt att för en nyhetschef på TV4 så är det inte så lyckat att den utsända till moddarnas stämma vinar ner sig på Judit & Bertil med Fredrik Reinfeldts närmaste, men det är ju inte det som är Göran Hägglunds ingång. Nej, Hägglund verkar i första hand störa sig på att Schenström över huvud taget sitter på en halvcheap krog på Söder och dricker och kladdar. Inför allmän beskådan.

– Jag tycker inte att landets högsta tjänstemän ska uppträda berusat och exponera sig på det sätt som framgått av de här fotografierna, säger han. Vi har ett ansvar där vi får hålla oss inom de ramar som skapar respekt för regeringens arbete.

Politiker måste alltså upprätthålla ett ramverk som inger respekt.
Och hångel, eller det där diffusa förstadiet till hångel som det verkar vara fråga om i det här fallet, är inte respektingivande, det är fel. Vanligt, köttigt, kroppsligt. Allt det som politik, och politiker, inte är.

Har de en privat eller yrkesmässig relation? Vem utnyttjar vem? Var det så att deras "möte" faktiskt var "yrkesmässigt" men att det trillade över i något annat, och vad då i så fall?
Vad var det som hände? Vad kan en puss betyda? Eller kysstes dom med tungan?
Göran Hägglund verkar, liksom Marita Ulvskog, känna sig kränkt över att dessa smutsiga dagen efter-frågor dyker upp i huvudet.

Fredrik Reinfeldt stödjer sin statssekreterare. TV4 står bakom sin reporter och beklagar att journalister har börjat bevaka andra journalister, men ärligt talat; jag uppskattar att smygfotograferna är på hugget. De borde jobba ännu mer.

Dagens DN

Nu finns kolumnerna i den virtuella världen igen!
Förlåt om jag upprepar mig, men jag bara måste skriva om r&b. Den hatade musiken.
Och Tweet och hennes nya Big Bird-look.


Läs om ni orkar.

Om kriget kommer

Bok: Könskrig.
När: Onsdagen den 17 oktober kl 18-01.
Var: Pappa Ray Ray/Morfar Ginko, Swedenborgsgatan 13 (T Mariatorget). Stockholm.
Vilka: författarna + dj Johanna B (Eros Video) + Le Bombe på scen.
Hur: Atlas bjuder på cava och säljer boken till självkostnadspris.

Nya numret

Äntligen ätstörningstema, äntligen Devrim Mavis integrationsartikel, äntligen Lars Mikael Raattamaas och Per Wirténs medelklasstext. Lite jobbigt att tidningen känns så här mycket bättre så fort man försvinner från redaktionen.

Till alla er som undrat

Varning för reklam nu, men i morse upptäckte jag att den svenska Agent Provocateur-butiken ligger på Birger Jarlsgatan.

De nya hippa lesbianerna (eftersom DN nu verkligen helt slutat lägga ut krönnarna på webben)

Krönika från i fredags:


När Eva Dahlgren hade gift sig med Efva Attling och kommit ut som Sveriges främsta lesbiska kändis såg jag en konsert där hon gjorde ett slags musikteater av sin komma ut-grej. Efter sitt vanliga gitarrset med änglar och himlar och sovrumspoesi överraskade hon med en schlagerdiscoavdelning på slutet. Det var så det var då: Om du vill ligga med människor av samma kön så måste du älska Abba. Det kändes ganska sorgligt.
I dag är det inte så många som framhärdar att musikaliska och sexuella preferenser går hand i hand. Det har hänt en del med föreställningarna om lesbisk identitet i populärkulturen. Det finns inte längre bara en frisyr och ett sätt att vara på. Det finns ”L Word”-tjejer eller Yo Majesty-tjejer eller hiphopfemmetjejer eller vad som helst som inte riktigt passar in i det gamla.
I det nya numret av tidningen Rodeo lanserar Johan Wirfält och Agnes af Geijerstam begreppet lipster. Hipstern är död, men lipstern – den lesbiska hipstern! – är här i stället. Att lesbiskt plötsligt skulle kunna vara lika med hippt enligt de trendsättande institutionerna är en stor nyhet. Tesen i Rodeo är att de lesbiska klubbarna är de som är bäst och roligast just nu. Lipstern är en person som inte nödvändigtvis gör sig själv till representant, men vars hem är klubbscenen. En scen där gamla heterosexistiska mönster nu kan brytas.
Förväntningarna på henne är helt enorma. Jag känner det själv.
Trendiga bögar har lärt heteromän mycket om hur man till exempel fixar håret och slutar sluska i hemmet, och det är ju nog så behjärtansvärt, men det som man tänker sig att den nya hippa lesbianen kan åstadkomma är lite större än så. Drömmen är att hon ska genomföra ett paradigmskifte för utelivet och rädda oss från sådant som gör att roliga saker som att klä upp sig och gå ut på en klubb och dansa lätt kan bli totalt traumatiserande.
Det gäller sådant som det där med att alla brudar förväntas vara ute för att de vill träffa killar medan alla killar får gå ut för sin egen skull, och sådant som det Bitte Andersson i Rodeo pekar ut som grundregeln för heterotjejer på heteroklubbar: ”Är man inte tillräckligt party är man tråkig, men är man för mycket, då är man en hora.” Och liksom mycket annat som blir synligt på dansgolv på nätterna är balansgången mellan hora och tråkig ett problem som inte bara finns där, utan överallt hela tiden. Och när man tänker på det framstår lipstern som värsta superhjälten. Det går fort för det utopiska tänkandet att rulla igång.
Så om lesbiskhet blir en godkänd kvalitet, vad kan då hindra lipstern från att förändra klubbvärlden? Den vanliga tanken är att det är män, antingen bögar eller heteron, som motarbetar lesbiskt inflytande – men det finns en annan aspekt av hela den här (eventuella) värderingsförskjutningen, och den tas också upp i Rodeo. Techno-dj:n Kerstin Almegård berättar om heterotjejer som ryggar tillbaka när de hamnar på hennes klubb: ”Dels för att vi spelar techno, men också för att vi är lite för vulgära och gör någonting med det kvinnliga som de inte vill.”
Det är inte hipstern som jag helst vill säga farväl till när jag läser om lipstern. Nej, om det finns en lipster så är hon nog mäktigast som hot mot den där balanserande tjejidentiteten.

Bra och dålig feminism, fri och dålig konst, galna kvinnor

I dag skriver Malin Ullgren en recension i DN, papperstidningen, av nobelpristagaren Elfriede Jelineks bok Michael där hon jämför Jelinek med Maja Lundgren.
En är godkänt galen, en är galet galen.
Godkänd eller inte är frågan som skär genom sådana här debatter.

Jag tänker på alla som pratar om att det är så synd att det har blivit så här med Myggor och tigrar eftersom frågan är så viktig. Det är synd att Maja Lundgren slagit undan benen på sig själv och sitt case med den här dumma lilla boken. När vi kunde ha haft en riktig, fin och trevlig diskussion om jämställdhet i stället.
Lundgren gick över gränsen.

Malin Ullgren citerar begreppet "dålig feminism", som kommer från Erik Wijk som skrev i DN i början av debatten att "dålig feminism riskerar att minska trovärdigheten i jämställdhetsarbetet i stort". Han hade räknat och kommit fram till att det här med ojämställdheten och maffiafasonerna i kulturvärlden är en slentrianuppfattning, en skröna: se så många kvinnliga krönikörer och kvinnliga författare som skjuts fram och prisas av kultursidorna. Se hur rädda alla makthavare är för att kallas sexistiska.
Se hur dogmatiskt allt blivit.

Se hur otacksam Maja Lundgren är!
Fast så kanske det inte är någon som menar. Jag är kanske bara paranoid. Har Maja Lundgren kanske öppnat för att också kvinnlig paranoija ska få vädras? Har Maja Lundgren kanske motat bort den duktiga flickan lite grand?

Jag förstår att det å andra sidan finns enorma problem med böcker som Myggor och tigrar.
Men hur skulle det där duktiga, rätta angreppet se ut?
Angreppet där inget sattes på spel, ingen kände sig hotad, ingen knullande kulturchefsman blev avslöjad inför sin fru och sina barn och sina middagsgäster, och sedan inte bara avslöjad utan också straffad av något så oberäkneligt som en frustande galen och hämndlysten roman som ingen riktigt uppfattar som roman och som därför är helt djävla livsfarlig för alla inblandade och icke-inblandade.
Man vet ju inte vad som är sant. Vad har hänt med sanningen?
Var är lögndetektorerna och mentometerknapparna?
Man känner sig kränkt och förvirrad.

Det finns en ständigt återkommande idé om att det existerar bra feminism och dålig feminism och att den dåliga försämrar den feministiska diskussionen. Men jag tror inte att det projektet är så litet och smalt att feminister behöver skämmas för Maja Lundgren. Jag tror inte att en debattör "förstör" för alla andra. Att folk blir så förbannade på Maja Lundgren att de sedan inte kan tänka, att hon totalt förblindar dem med sitt dåliga omdöme (som de där tjejerna på badet i Uppsala som vägrade bada med bikiniöverdel och blev utslängda med motiveringen att de skulle framkalla våldtäkter). Tvärtom.
Jag tror heller inte på att ingen bryr sig om det här i det riktiga Sverige där folk inte jobbar med kultur. För mig personligen blev Myggor och tigrar en av de där snabbt uppslagna broarna över till de riktiga människorna.
De frågar och undrar och kommer med egna förslag.

Myggor och tigrar har dåligförklarats, Maja Lundgren har omyndigförklarats, paranoijans point-of-view ogiltigförklarats och det har gjorts glasklart – än en gång – att kvinnlig galenskap är ovärdig, medan den manliga är Strindberg. Feministen får stå som en tjatig fröken bredvid samtalet och förblir givetvis oftast tyst eftersom hon sagt det hon tänker hundra gånger förut och helst inte vill tråka ut någon. Och inser förmodligen att det inte går att vinna i en genusdiskussion. Men kanske i en om litteratur.

Myggor och tigrar lever sitt eget liv for real.
Ju längre debatten går, ju fler som stämmer in i kören, desto bättre blir boken. Eller projektet.

I nästa nummer av Arena (5/07) skriver Vanja Hermele om Myggor och tigrar och den situationsbundna konstnärliga friheten.

Att läsa Myggor och tigrar

Inte för att man måste ha läst en bok för att kunna debattera den, men för att hata den och smula sönder den och sluta upp så massivt emot den bör man nog ha gjort det.
Det har handlat en del om bevis i den här debatten. Och så i går publicerades äntligen lite litterära bevis för boken.

DN och Rodeo

Skrev en krönika om Afrika i modet i DN förra veckan som jag känner för att delge här, men den finns (som vanligt?) inte på nätet så jag kan inte länka. I stället kan ni läsa en jättebra text om föraktet för världsmusiken av Farnaz Sajadi i senaste numret av Rodeo. Man kan ladda ner hela numret här, men gör bara det i nödfall, för det är nästan omöjligt att läsa. Gå ut och ta en tidning.
Läs också månadens gratistidningsbesvikelse, Björn af Kleens samtal om mode och klass, så kan vi prata om den sen. Jag måste kanske läsa om, jag vet inte riktigt vad som är problemet, bara att det är.

Miss Berry igen och igen

För första gången är jag inte i New York på 11 september. I stället hittade jag den här artikeln, med extremt träffsäker rubrik, om min vän Berry Berenson Perkins, som jag aldrig såg med skor på sig, och den här, från gamla Interview som hon var med och startade tillsammans med Andy Warhol. Berry intervjuar sin man Tony Perkins, som senare skulle dö i aids, om deras förhållande och när de blev kära.

Många tänker på Berry i dag och vi gör det även andra dagar.

Rädslan för det övergående

I går läste jag Lars Berges krönika om facebook i svenskan och dessförinnan var det något snarlikt resonemang i någon annan tidning. Alltså facebook är inte på riktigt, dina friends på facebook är inte riktiga vänner, facebook låtsas vara gratis men säljer dig till sina annonsörer, facebook är ett övervakningsorgan, facebook stjäl värdefull arbetstid från folket osv.
Och så det främsta argumentet som ska föreställa själva kärnan i diskussionen:
Nästa höst kommer facebook att vara slut.
Men och?
Är det inte det som är grejen men nya saker på internet, att de är just nya och just nu och antagligen går över. (Och ja, kanske har en spännande känsla av masspsykos light.) Nu hinner jag inte leta upp några fler exempel just nu, men ni har ju hört det förut och jag vet att jag har sett det flera gånger bara den här veckan; hur nu-faktorn som något slags argument mot nya saker. Varför vill man tänka så?

Inuti Sveriges radio

Jag skulle prata i Kvällspasset om homofobin inom reggae, strax före Uppsala reggae festival och apropå att alla artister skrivit på ett kontrakt på att inte kränka mänskliga rättigheter med sin musik.
Först ringde en researcher eller redaktör eller något sådant och ställde frågor.
Jag sa att jag inte trodde att det här med att de hade skrivit på kontrakt var ett tecken på en kursändring, men att det finns en pragmatisk sida av saken och en vilja att nå ut med sin musik, få spelningar i Europa, hålla liv i karriären. Så klart.
Han ställde den relevanta frågan om varför man inte tidigare har debatterat homofobin i reggae. (Svaret är, tror jag, att man har visst debatterat det men inte i "Kvällspasset". Svaret är också att man har undvikit att debattera det därför att det finns en idé om att lite homofobi/rasism/sexism/idioti får man stå ut med när man har att göra med kreatörer från ghettot för de behöver inte följa samma måttstockar som andra. Och att man undvikit att debattera det därför att man vet att det bara är ett uttryck för en homofobi som är djup och vida spridd och farlig på riktigt.)

Senare ringde programmet upp för att banda intervjun med mig.
Då skulle progledaren ställa samma frågor och hon satt där i studion och väntade på att allt skulle bli klart.
Jag håller i telefonen och hör henne säga in i mitt öra till redaktören som alltså också befinner sig i studion:
– Du, hon jag ringer upp nu, är hon NEGER eller?

Jag satt tyst och låtsades inte ha hört något för min första reaktion var att hon driver med mig. Hon måste ha läst någon text jag skrivit för hundra år sedan om n-ordet och det här är hennes sätt att säga att hon vill få använda det fritt. Nu har det gått tre veckor och jag undrar fortfarande. Var det ett skämt? Var det mini-blåsningen?
Jag undrar.

Tillbaka till bloggen

Snart kommer nästa nummer av Arena, med ny look.
(I butik 28/8.)

Och snart kommer även några posts från mig, måste bara finna de rätta orden för att beskriva min pinfärska erfarenhet av att bli kallad "neger" av Sveriges radio.

Trevlig helg.

Mikael Wiehe läser Arena

Nu har Mikael Wiehe läst senaste numret av Arena. Han kommenterar så här i tidningen Internationalen:
Fråga: Hur ser du på vänstern i Sverige i dag?
Svar: Jag läste Karolina Ramqvists artikel i Arena om att klass tar för mycket plats inom vänstern ... Jag är 61 år gammal. För mig är klasskampen fundamentet för vänstern. Inte sexuell tillhörighet. Ska vi snacka vänstern, så får vi snacka klasskamp. Låt oss snacka politik. Ska vi snacka självförverkligande på Södermalm, så kan vi snacka en massa andra grejer.

Internationalen föreslår att Arena borde bli av med presstödet efter den här artikeln. (Som om vi hade något.)

Tala om äktenskap

Det är svårt att ha en åsikt om äktenskapet eftersom det är allas högst personliga val att gifta sig och eftersom det är ett val som väldigt många gör och som verkar eller antas vara viktigt för dem. Plus att det brukar vara trevligt när de gör det. Och även de gånger då det inte är trevligt så brukar man få höra allas intressanta familjemedlemmar hålla tal, eller inte hålla tal, vilket ger en inblick i familjer som man nästan aldrig får annars.
Whatever. Jag har varit på min beskärda del av bröllop. De var alla intressanta, ibland roliga. Tack, tack. Tack för all champagne och alla fina tårtor och tillfällen för fina skor.

Men när nu debatten har börjat ändå. "Det är ett biologiskt faktum att äktenskapet är för man och kvinna", skriver Thorbjörn Fälldin, Alf Svensson m fl på DN debatt i dag och drar en lans för heterosexualiteten och den äkta samlevnadsformens patriarkala traditioner som normalitet.
De har gått med på så mycket nu i queerrevolutionen, till och med fått se inseminationslagen ändras om så i alla fall på papperet.
Men detta sista lilla halmstrå/samhällets stöttepelare vill de liksom inte ge bort. Åtminstone inte utan strid. Åtminstone inte utan att dra in barnens "bästa". Äktenskapsbalken måste få förbli den lagstiftning som man använder för att markera mot de homosexuella.

Lever jag i samma värld som Thorbjörn Fälldin? Ja och nej. För samtidigt som nej känns logiskt så formligen haglar bröllopsinbjudningarna. Det är svensexor och möhippor och allmän könsseparatism och jag kan tycka att det är lite mystiskt. Varför vill folk ge cred till Fälldins och deras sexistiska äktenskapvärld? Och alla som inte vill det, som är för gay rights och som vill identifiera sig själva som i alla fall lite modernt lagom radikala (chic-radikala!?), men som ändå vill gifta sig – "på vårt sätt..." – varför är äktenskapet sexigt?
Vad är det ni går igång på?

Ett av de vanligaste argumenten jag hört är av kvinnor som säger att de vill kunna tala om sin man som "min man" när de pratar med andra. "Min man står där borta." "Snart kommer min man." "Min man brukar säga att ..." Inte min make eller min äkta hälft, utan "min man". Det är intressant, tycker jag, jag vill höra mer om det. Tell me, tell me y'all.

Den riktiga vänstern - check.

På listan över de mest förväntade svaren på min artikel om oppositionsvänstern i senaste Arena (ska lägga ut) låg det som Mikael Löfgren skriver i DN i dag på nummer ett. Texten verkar inte ligga på nätet men den börjar:
"När socialdemokrater vill framstå som chict intellektuella nöjer de sig inte med att tala om sig själva som 'socialdemokrater' och 'arbetarrörelse'. Nej, då drar de till med 'vänstern', därmed suggererande att de hör till en politisk kraft av betydligt radikalare snitt."
Vidare berättar Löfgren att det främsta svenska organet för denna vänster är Arena och att Arena (jag) med oppositionsfällantexten om vänsterns nygamla bubblande autenticitetslängtan (rättning i leden, haussning av klassperspektiv framför andra perspektiv, dissning av nya teorier) är en sårad tiger. Som förlorat slaget om vad det är att vara vänster. Sedan säger han inte vad han själv tycker utan jobbar i stället lite mer på sossetidningslabeln.
Jag vill bara säga: Kom igen Mikael, bättre kan du. Det håller inte att komma med samma svar hela tiden. Det håller inte att hålla på och sossemobbas längre. Det kanske gick bra och var relevant för tio femton år sedan men inte i dag. Inte med mig. Jag är inte med i din tävling.

Feminismen och modet igen

En krönika om att vilja göra sig fin och en artikel i senaste Litkes.
Nu väntar jag verkligen på att någon ska skriva från andra sidan helvetesgapet (Vanja Hermele i Litkes kallar det helvetesgap, ganska bra liknelse) mellan mode och feminism, och analysera hur modet förhåller sig feminismen i stället för tvärtom.

22/5: Nya Arena och Monica Roa

Kommer på tisdag. Oppositionsfällan, Ax:son Johnson-stiftelsens tolkning av stiftelselagen, DJ-tema med mera.

Samma tisdag kommer colombianska juristen och rättsaktivisten Monica Roa till Stockholm. Inbjudan:


En feministisk hjälte från Colombia
Träffa Monica Roa

Samtal om kvinnors situation i Latinamerika
Colombia fick förra året en friare abortlag, medan Nicaragua totalförbjöd abort. I Latinamerika, som i övriga världen, möter traditionella samhällen med dominerande maskulinitetsnormer nya sociala rörelser och feministiska aktivister i kontroversiella frågor, som till exempel abort.

Tidskriften Ottar (RFSU), tidskriften Arena och föreningen Civis bjuder in till ett samtal med colombianska aktivisten och juristen Monica Roa, vars kamp förra året ledde till att abort är tillåten under vissa omständigheter i Colombia.

Hur gick det till när feministerna vann kampen i Colombia? Vad betyder de nya hårda abortlagarna i Nicaragua för landets kvinnor? Varför finns det inga utbildade barnmorskor i Bolivia? Hur ser situationen för kvinnor och sexuella och reproduktiva rättigheter ut i Latinamerika, och vad kan man göra för att påverka?

Kom och lyssna, ställ frågor och diskutera! Dryck och snacks finns att köpa.
Seminariet hålls på engelska.

I panelen
• Monica Roa, jurist och colombiansk aktivist för mänskliga rättigheter.
• Marie Fredriksson, påverkansrådgivare för Forum Syds jämställdhetsprogram i Nicaragua.
• Åsa Regnér, RFSU:s generalsekreterare och tidigare volontär i Bolivia.

Moderator
• Ylva Bergman, chefredaktör på RFSU:s tidskrift Ottar.

Tid och plats
• Tisdag 22 maj klockan 18.00. Medborgarplatsen 8 (Biografen på plan 2).

Arrangörer
• RFSU www.rfsu.se
• Tidskriften Arena – www.arenagruppen.se
• Föreningen Civis – www.civis.nu

Har du frågor? Kontakta julia.schalk@rfsu.se eller sofia.emanuelsson@civis.nu
- - - - - -

Den etniska stilen

Caroline Ringskog Ferrada-Noli kommenterar DN:s nätsatsning DN STHLM.

Plakat plakat

I går väntade jag på att någon skulle fråga om vi skulle demonstrera. Det brukar vara en rolig diskussion vid vänsterborgerliga middagsbord med förrättstallrikar och vikta servetter, men det hände inte. Ingen tog upp det förrän alla stod i hallen och skulle gå och bara en svarade (nej).

Nu på morgonen när jag gick till jobbet som den enda i stan kändes det som, gick tre Ung vänster-personer framför mig i fem kvarter. Två hade fanor, pampiga gammeldags. En hade röda lackpumps. Två hade armbindlar. En hade springskor.
De var på väg till uppsamlingsplatsen. De sa saker som "Ja min klubb skulle ju ha haft en egen sektion men nu blir det inte så" och "folk försvinner ju bara". De gick fort.
Jag ville bara gå med dem hela vägen. Kan ingen göra en film om vänsterkidsen. (Fast de var nog inte så unga ändå, 23 typ.) Alltså inte stenkastare och autonoma och tyska hooligans utan de andra som är så duktiga och så gärna vill göra rätt. Varje gång jag ser dem på så där nära håll vill jag bara se mer av dem. Hur tänker de när de skriver plakaten, hur ordnar de rätning i leden, vad pratar de om efteråt och på sina möten, hur ser deras klassnojor ut, deras fester, bråk, komplex, manifest. Vad får de säga och göra och vad får de inte.

Alltså ni kommer nog inte se mig i tåget så vida inget plakat är extremt attraktivt formulerat men jag tror att jag ska masa mig ut och kolla i alla fall.
Om inte annat måste jag se om det är sant att svenska folket ger sig ut mangrant i år för att de är så missnöjda med borgarna. Det är ju så: i opposition kommer plakaten fram. (Mer om det i nästa Arena förresten.)

Den nya hippa sexjournalistiken

Morgontidning i fredags.

Jag träffade en person som sa att han hade blivit tillfrågad om att vara med i de här sexsamtalen i Bon men att det inte skulle vara möjligt med hans twistade sexualitet, om han skulle berätta något om den så skulle han få sparken från sitt jobb.
Det infann sig någon sorts bedövande dumstumhet och jag klarade inte av att fråga på vilket sätt den var twistad och om han menade allvar och sen undrade jag lite om hur många fler som resonerade som han och ja just hur "twistad" en sexualitet måste vara för att innehavaren av den ska få sparken. Om folk tänker så på riktigt eller om det där inte betydde något eller var ett sätt att försöka säga något annat. (Det är verkligen alltid bättre att fråga frågorna i stunden.)

Det bästa med samtalet i Bon är att Sigge Eklund flera gånger vill hävda sexet som magisk plats som står utanför allt annat och att hans kuk står utanför samhället. Att han gör det i polemik med Gudrun Schyman (som är med) är inte så jätteförvånande men sen händer det igen och man tänker att Sigge verkar tycka att sex är helt naturligt. Medan själva samtalet vill behandla sex som vilken konstart som helst.

Väskan, plånboken

Hell yeah. Skön känsla av lättnad när jag läser Karin Eder-Ekman.

Kanske går det att diskutera konsumism och komma längre än till bara det attitydpåklistrande som Sisela Lindblom påpekade att debattörer ägnade sig åt. Det bästa hon gett uttryck för i den här debatten är att hon är trött på att bli stämplad med en attityd (t ex kulturelit som ser ner på konsumister) när hon ville prata om nåt. Det bästa är att hon låter som en så jävla sur och sträng författartant som inte låter folk ha kul. Det är uppfriskande på många sätt.
Men. Det sämsta med den här debatten är att alla intervjuer med Sisela fuckar upp läsningen av boken. Speciellt att hon säger att hon inte tycker om karaktärerna.

Skamlös

Åhhh vad jag inte håller med någon om någonting över huvud taget i den här shoppingdiskussionen. Här (fjärde stycket) och på flera andra ställen.
Eller jag menar jag håller med om en massa saker som alla (Sisela Lindblom, Linda Skugge, Nina Björk, Isobel Hadley-Kamptz) säger men liksom duh what else is new????

Att döma av debatten väntar boken om konsumismen fortfarande på att bli skriven.

Och så extra irriterande att jag har nåt helt annat att tänka på i dag:
Vänstern i opposition.
Vad tycker ni om vänstern i opposition?
(Skit i vänstern och läs klart Siselas bok i stället kanske ni tycker.)

Något till helgen

Extrapris på Arenaprenumerationer.

Nya Arena

Ouch. Det här börjar bli en en-gång-i-veckan-blogg for real.
Det blir bättre i framtiden.

Så länge vill jag meddela att nya numret av Arena kommer ut i dag med tema Afrikanska unionen samt en liten våldtäktsintervjuspecial, som försöker ta ut en liten bit av offret ur våldtäktsoffret, vilket inte är lätt så klart. (Vi har, eller Ulrika Dahl har snarare – kan tyvärr inte hitta artikeln digitalt, tagit upp det förut, men det är fortfarande grymt minerad mark att diskutera om det finns en gräns för hur mycket offerskap som feministiska och politiska diskurser egentligen bör uppmana kvinnor att känna inför det sexuella våldet. I den här intervjuformen blir det snällare och kanske lättare.)

Cricketmysteriet, CNN-mysteriet

Jag vet inte hur det är med er men efter att bara ha haft BBC World och CNN i en liten tid så har jag hört om mordet på Pakistans crickettränare Bob Woolmer ungefär åtta tusen gånger om dagen. Bob Woolmer dog under cricket-vm förra helgen efter att ha blivit strypt i sitt rum på Pegasus i Kingston. Där fanns inga tecken på skadegörelse eller slagsmål vilket fick polisen att säga att de var ganska säkra på att det var någon Bob Woolmer kände som dödade honom. Man skulle utreda mordet "inifrån och ut"; börja med att förhöra de närmast Bob Woolmer.

Men CNN:s piketklädda reporter som placerat sig mitt i uptown Kingston med lite busy streets i bakgrunden kunde inte låta bli att leka cool teveman i farligt land.
"Vad vet vi nu sammanfattningsvis?" frågade han ut i luften. "Två saker. Bob Woolmers död var ett mord. Och Jamaicas rykte som våldsamt land har återigen blivit bekräftat."
Nej. Nej, det hade inte blivit "bekräftat". Det så kallade ryktet späddes på aight, men det skedde där och då för att den där reportern tyckte att det kändes skönare att rapportera om ett cricketmysterium om han kunde verka göra det omgiven av lite sexig farlighet.

Det vi andra hela veckan fått höra är att Bob Woolmer hade blivit dödad oavsett, eftersom det var någon han kände som dödade honom. Men CNN menar kanske att Woolmer kände en del jamaicaner och att mördaren måste vara någon av dem. Kanske att även om Woolmer hade befunnit sig i England eller Pakistan så hade det varit en jamaican som släckte honom.

(Förresten var Jamaica i fokus hela helgen faktiskt, eftersom det nu var 200 år sedan engelsmännen avskaffade slaveriet. BBC ägnade sina program åt att diskutera om detta är något att "be om ursäkt" för eller inte och den frågeställningen var exakt samma återvändsgränd som vanligt.)

thenation.com om Beyoncé

Dagens DN-kommentar. Daphne A Brooks text kan man läsa här.

Bitterfittan forts

Jag började läsa Maria Svelands Bitterfittan för två veckor sedan och när jag diskuterade boken med en kompis i helgen undrade jag vad det egentligen var som fått mig att inte plocka upp den nåt mer efter den första tredjedelen, men så påminde hon mig om scenen där huvudpersonen Sara och hennes kille står och skrattar åt ett par stringtrosor som huvudpersonen Sara köpt på skämt mest för att stringtrosor är något så ytterst utomjordiskt märkligt – för att liksom än en gång säga att jämställdheten sitter i underkläderna, eller kanske att ok vi vet att det kanske inte sitter i underkläderna men stringtrosor är ju så löjligt och kvinnorna som bär dom så skrattretande. Precis det där som är Bengt Olssons stående reservkrönika till DN På stan: vad ska jag skriva om den här veckan, nej men just det nåt om smutsiga stringtrosor blir bra. (Det är alltid den smutsiga stringtrosan som ska upp till granskning.)

Stringtrosehatet är Bitterfittans emblem, och det känns aningen deppigare än att det är Bengt Olssons och mediaslentrianvänsterns, bland annat för att det i Bitterfittan blir ett så flagrant exempel på hur berättelsen om den svenska jämställda familjen aldrig kommer vidare, för att det är så fattigt, men också därför att Maria Sveland som radiojournalist gjort vissa briljanta reportage, till exempel det om Jan Stenbecks och Leif GW Perssons matmissbruk. (Skulle gärna länka till nåt annat men hittar inget.) Det finns en del annat att skriva men jag försöker hindra mig själv från att göra det innan jag läst hela boken (eller också för alltid hålla tyst).

PK och nöjesjournalistiken

Tyvärr kom inte tidningen Stureplans Alexander Schulman på publicistklubbens kväll om nöjesjournalistik i Göteborg i går kväll. (Men han rapporterar på sin blogg om vad han gjorde i stället.) Aftonbladets nöjeschef Kicki Pousette var inte heller där, och inte moderatorn som förberett hela grejen, men i stället kom en manager åt svenska artister som till exempel Kikki, Bettan & Lotta och jag lärde mig av honom att kvällstidningschefredaktörer ringer till honom och managementet för att få dem att släppa in reportrar hemma hos Kikki Danielsson i Bollnäs (jag trodde i min totala enfald att symbiosen var sådan att Kikki själv larmade kvällsisarna när hon ätit falukorv och att de liksom förbarmade sig över henne och la det på löpet men tydligen är det alltså på ett annat, lite mer intressant sätt om man får tro managern med den stora klockan och den stora timplanerarkalendern (och den stora digikalendern)).

Det lilla faktumet att "nöjesjournalistik" är ett rätt så brett fält och att ingen nöjeschef från de så föraktade kvällstidningarna var där gjorde hela debatten rätt lam.
En grej jag alltid undrar är varför journalister och folk i allmänhet hetsar upp sig så mycket över kvällsisarna och att de är så dåliga och låga. Som allt annat är det frivilligt, man behöver inte läsa dem om man inte vill, man behöver definitivt inte arbeta där. Hela det gamla kvällstidningskonceptet med en tidning med något för alla där allting är på samma halvfattiga nivå för att ingen läsare ska känna sig utmanad är givetvis på väg bort i alla fall. I framtiden kommer till exempel Aftonbladet att bara innehålla det som de är bra på och som redaktionsledningen (enligt managern) är engagerad i, nämligen Kikki Danielsson. Det kommer att bli mycket bättre.

PK-publiken var mest passionerat intresserad av att tala om att Annika Lantz svär så mycket i radio. Att folk svär över huvud taget.

Det tydligaste glappet mellan journalister och nöjesjournalister var när managern/nöjesindustrirepresentanten berättade om hur hans bolag ljuger i pressmeddelanden för att få in trollkarlen Joe Labero i tevesofforna varpå en journalist frågade "Avslöjar inte ni det då?" och en nöjesreporter på GT svarade att han inte kunde ta ansvar för vad Joe Laberos management gör. Han förstod inte frågan.

Dagens DN-krönika

It's all about turbanen.

Nu fast ändå inte

Så nu ska LeRoy Comrie och New Yorks statsfullmäktige verkligen förbjuda n-ordet.
Chop-chop.
Men det går förstås inte att förbjuda på riktigt, och det är heller inte meningen. "Förbudet" ska vara en symbol.

I den svenska världen, där rasism aldrig finns och det påfallande ofta på något konstigt sätt råkar bli majoriteten som bestämmer vad minoriteten får känna sig kränkt av, är det antagligen lite för lätt att ironisera över att ett ord förbjuds när det väl nästan har tagits tillbaka. I USA bubblar rasismen upp ständigt och jämt från under ytan, men känslan när man "förbjuder" ett ord blir att det handlar mer om att täppa till hålen.
Varför nu och inte för fyrtio eller hundra år sedan?
Tycker New York att n-ordet i dag är ett ord som beskriver svarta?

Vad händer med hip hop när man inte får säga nigger? undrar Kulturnyheterna.
Tja vad hände med reggae när man inte längre fick svära på scen i Jamaica? Inte särskilt mycket förutom att vi plötsligt såg uniformerade poliser stå nedanför scenen och lyssna noga. Men i Jamaica hade förbudet ett syfte och det fungerade: artisterna sjöng mer mamma-låtar ett tag och musiken blev lite mindre irriterande för personer med lagstiftningsmöjligheter.

Afrika på film och tv

En krönika om Blood Diamond med mera, från fredagens DN.

Vems valfrihet igen

Skrev lite i senaste prologen om underhållningskravet i media och hur det inverkar på diskussioner om jämställdhet och feminism att de som diskuterar och skriver om detta hela tiden måste leverera något nytt och fräscht för att räknas och lyftas.
De senaste månaderna har upplägget där den "frihetliga" familjen ställs mot den totalitära feminismen känts fräschast, trots att det formligen stank ruttet och mögel för bara något år sedan. Vårdnadsbidrag och subbad städhjälp är den finaste alla hjärtans dag-presenten och vi som vill något annat är gamla idioter från tiden då Sverige var en del av Sovjet. Vi vill tvinga folk att leva sina liv på andra sätt än de själva hade tänkt, vi vill stympa deras innersta drömmar och önskningar och tvinga in dem i ett könlöst, sexlöst, supertrist liv.
Den trista feministen är här igen, i bjärt kontrast till alla härliga kvinnor som vill få göra som de vill med sina barn, män som vill få göra som de vill med sina kvinnor och alla som vill få välja själva i stället för att till exempel ha någon jobbig kvoterad föräldraförsäkring där varje person som skaffar barn ses som förälder. Men vi som inte har valt att myriader av hemmafruwannabes ska lämna sina jobb, varför ska vi betala för deras frihet med vår egen?
För det är fortfarande där det spricker.
Vårdnadsbidrag och sambeskattning och annat som kittar ihop familjen till en enhet som framför allt försörjs av en person fungerar bara som en frihet så länge ingen bryr sig om kön. Den "traditionella" kvinnorollen (som givetvis också innehas av ett litet antal män), innebär mindre självbestämmande och mer uppoffring, vilket många väljer och gillar, ser som romantiskt och sexigt. Problemet är att de inte kan göra det utan att det går ut över andra. Jag vill fortfarande inte påverkas av hur Elise Claesson och Claes Arvidsson och andra ledarskribenter väljer, men så länge kön är den första kategorin är det exakt så ofritt som det blir.
Lämna familjerna ifred, skriver Elise Claesson.
Lämna mig ifred, skriver jag, och jag har också en familj.
Tror att jag ska läsa den där nya boken Bitterfittan.

En musikalisk utmaning i 08-området i kväll

"Julia # 5 – med nonreggae-Karolina Ramqvist!

Vi gillar vår klubb, vi väntar hela veckan på att det ska blir fredag.
Vi gillar musiken vi spelar, vi gillar Restaurangens fina snälla
personal, vi gillar våra gäster.
Det är ett litet men massivt fredagshäng vi bygger upp. Vi hoppas ni
gillar det ni också.

I morgon fredag är Tom och firar Soul-Henriks födelsedag, men droppar
säkert in framemot midnatt. Fredrik får skivspelarhjälp av
stockholmsklassikern Karolina Ramqvist. Känd från Plebs, DN och Arena
till exempel.
Karolina har skrivit på ett intyg som säger att hon inte får spela
reggae eller hiphop, och tar med sig Jimmy Sommervilles "Smalltown
boy", Debbie Debs "When I hear music", Esther Phillips "Home is where
the hatred is" och något med Lionel Richie.
Vi gillar vår gäst.
Vi ses.

Med fina hälsningar,
Fredrik Virtanen & Tom Pyl
Festtraktörer

---------------------------

Julia
Restaurangen
Oxtorgsgatan 14
Fredagar
21-01
Fri entré"

Det stängda perspektivet

I går skrev Hanne Kjöller på DN:s ledarsida om Jesús Alcalás artikel och brevet Peter Engelsöy skrev till Uppdrag granskning.
I dag svarar Gellert Tamas på brevet.

Just another krönika om stickning och så lite DN-bashing

Här ska den finnas. Någon gång under dagen kanske.

Eftersom det brukar ta ett halvt dygn för dn.se att lägga upp artiklarna i tidningen på nätet så är det fortfarande värt att prenumerera antar jag. Vi prenumeranter har noterat att DN Kultur har gjort om sidorna. Krönikorna är lite kortare, bilderna ser lite större ut (alltså de där teckningarna av Stina Wirsén som någon skrev något roligt om när de kom, om den pose det är att välja teckningar till sina bylines i stället för foto), vinjetten är lokaltidningsblå och så har det dykt upp ett litet mellanrum mellan nyhetsnotiserna.
Alltså det blir mindre text generellt antar jag (och lägre arvoden till skribenterna än en gång).
Samtidigt ser jag att bostadsbilagan gjort sig av med morgonpressens mest irriterande tidningssida, den där olika objects-of-desire sprids ut enligt ett tema på en hel sida med extremt lite text. Luftigt. Luft funkar inte när morgontidningen inte längre är i broad sheet-format och jag skulle just gå in lite närmare på detta (kanske håller jag på att bli en parodi på en DN-hatarbloggare) när jag upptäckte att den där sidan är den borta. Grattis bostadsbilagan.

Årets första Arena

Don't call it a comeback! Jesús Alcalá är tillbaka.
Läs också Lawen Mohtadis recension av Gay en världshistoria.

Och just det, dagens krönika finns här.

Heche på vinden

I morgon kommer Roxy Cottontail förhoppningsvis att spela i Stockholm och jag hade tänkt skriva en Roxy Cottontail-krönika men så råkade jag skriva en Men in trees-krönika i stället, om kärleken till landet, den totala isoleringen och naturen, som bland andra Anne Heche i Men in trees predikar. Men kärleken till folk av vilka som helst kön är så klart minst lika intressant när det gäller Heche, och därmed är hon kanske inte så långt från Roxy ändå. Mer om det sen.
Anne Heche är i alla fall en Hollywoodmänniska som har sagt att hon inte vill sätta någon etikett på sin sexualitet, att hon har samröre med utomjordingar och att hon har ett alterego som är Jesus halvsyster och heter Celestia. Hennes självbiografi heter Call me crazy och handlar om hennes psykiska ohälsa.
Hennes roll i Hollywood är the crazy woman, men hon är bra, speciellt i Donnie Brasco, och verkar smart och rolig.
När Anne Heche plöjde igenom det amerikanska talkshowlandskapet för att lansera Men in trees förra året gjorde hon det med en enda punkt på agendan – naturen är fantastisk, serien utspelar sig i Alaska men vi spelar in i Kanada och Kanada är fantastiskt – och hon mötte programledare (journalister?) som också hade en enda punkt: att Anne Heche varit ihop med Ellen Degeneres och trots att hon gift sig med en man inte sagt att hon blivit heterosexuell igen.
Alltså cirkusen, som Fox News-mannen Bill O’Reilly benämnde Heches kärleksliv i en rolig intervju med Anne Heches mamma, den kristna psykologen Nancy Heche. (Där säger han också till Nancy Heche om Anne Heches pappa baptistprästen som dog i aids på 1980-talet: ”Hur kunde du inte fatta att han var bög?!” och verkar helt chockad. Mamma Heche svarar att hon var naiv och kom från en liten stad och inte visste så mycket om homosex.)
Nancy Heche brukar också föreläsa för avhoppade homosexuella om hur anledningen till att hennes dotter inte dejtar tjejer längre är att hon har bett till Gud att rädda henne.

Bill O’Reilly är förstås en totalt vidöppen i de här sammanhangen, men Anne Heche verkar vara en person – eller en sexuell preferens – som får folk ur balans. Alla som har drevet efter sig borde skaffa medieträning av henne.

Förutom naturen pratade Anne Heche i varenda intervju i höstas om att hennes man Coley Lafoon var en stay at home dad och att hon och han hade kommit fram till att det var det bästa för deras familj eftersom hon skulle tjäna mycket mer pengar än han och vara mycket sämre på att sköta ett hem än han.
Nu har de skiljt sig. Så mycket för the stay at home dad.
Anne Heche har hookat upp med sin motspelare i Men in trees och oviljan mot henne är djup och bred och ganska underhållande.

Sveriges framsida

Jag såg inte Red Road tyvärr tyvärr och inte Milos Forman heller men jag förstod ju att det här med att Göteborgs filmfestival är den goa folkliga festivalen (i motsats till Stockholms som är den snobbiga "svåra") är for real. Jag tror på nåt sätt inte att en film som Tata Amarals Antonia – om en rapgrupp i Saõ Paolo vars körtjejer tar över och skapar en egen karriär – skulle dra så värst mycket publik i Stockholm men på Draken på Järntorget var det helt fullt. Filmen var ok.

Märkte ett visst extra intresse för nästa nummer av Arena och jag antog att det hade med Janne Josefsson att göra.

Förra gången jag var i Göteborg, på trettonhelgen, satt jag på ett kafé på den där gågatan i Haga (det enda fik jag vet som inte försöker döda en med gullighet) och fick sällskap av ett gäng 60-åringar som var ute och fingick på helgen och tjötade mycket om hur fantastiskt det var att sitta så där i ett fönster och dricka fantastiskt gott kaffe med dekorationer i skummet och titta på folk. De kommenterade verkligen varenda människa som gick förbi. När Janne Josefsson gled upp på kullerstenen med en kort svarthårig kvinna med lite sneda ögon och en barnvagn (som Janne drog) sa dom så här:
– Ohh, se där då.
– Ja där går han.
– Och hon då.
– Köpt!
– Ja visst.
– Men det kan ju inte vara så roligt va?
Sedan började de tala om någon de visste som köpt en fru från Ryssland och det stod klart att kvinnor med asiatiskt utseende alltid kommer att vara horor och offer och förtjäna att hånas. Det är bara en sådan där skön grej som ingår i det goa Sverige.

Arena på Göteborgs filmfestival

Ja, det är sant. Nu packar vi affischerna och prenumerantblocket och åker till Göteborg. Kom till festivaltältet på Järntorget i morgon eftermiddag. Klockan 15–18 kan du se nästa nummers spektakulära omslag före alla andra och börja prenumerera så att du även får läsa årets första fantastiska Arenaspecial innan tidningen kommer ut i butik. Det är förmodligen den längsta texten i Arenas historia, och definitivt en av de intressantaste.
3 nummer för 99 kr, bara på lördag.

Plus att jag kommer att spela den förmodligen längsta playlisten i min ipod (som bland annat innehåller soundeffekten "Luchtalarm" som jag inte riktigt vet om det är ok att spela ute eller ej men jag tänker att den skulle kunna vara bra om man verkligen vill fästa uppmärksamhet vid någon låt).
Nätverkstan bjuder på kaffe.

Det sista upproret?

Oh. "Norbit".
En film som jag gärna skulle vilja se just nu.
Jag brukar aldrig orka se filmer med Eddie Murphy men jag gillar hela grejen med hans version av method acting och alla hans ämnesval.

(Fast är det möjligt att gilla yellow face-elementet i "Norbit"?
Och måste man se filmen, för att kunna svara på det?)

Dessutom är "Norbit" så klart högintressant som forskningsmaterial i frågan om huruvida de tjocka verkligen är på väg tillbaka. Jag kan tänka mig det. Jag kan tänka mig att 2007 blir året då fettet kommer tillbaka från 1700-talet. Eller när det nu var det var fint att va fet senast.

Varning för framtidsfilm

Som de skriver i NY Times: Ingen borde behöva välja mellan Clive Owen och PD James.
Men vad är det som är problemet med film? Varför går det inte att göra det bra ens när det finns en hyfsad bok att utgå från?
Filmatiseringen av PD James politiska roman The Children of Men är nog en av 2007 års allra sämsta filmer – alltså sämsta bland dem som skulle kunna vara bra, jag fattar ju att det kommer att visas mycket som är ännu sämre, men av dem som är med i matchen menar jag.
Filmen Children of Men utspelar sig i framtiden 2027 där ingen människa längre kan få barn och den yngsta personen, världskändisen Baby Diego, är 18 år. Alla länder utom England har gått under och flyktingar kommer från alla världens hörn. Det skulle kunna vara en historia som berättar en del om vår samtid, men i stället uppkommer bara frågor om det här med framtidsfilm.

1. Varför lyssnar alla på så sjuk musik i framtiden? "Zen music", som Michael Kanes rollfigur säger, är det verkligen det som kommer att komma? Och kommer grime, som de verkar lyssna på i bilen, alltså att bli mainstream och folk (ensamma flyktingar) fortfarande att säga "wicked", har man inte redan slutat med det?
2. Hur var det nu med den politiska sensmoralen i boken? I filmen är det den svarta flyktingflickan som skapar fred och räddar världen med sitt barn (fast man undrar om hennes dotter för att säkra mänsklighetens fortbestånd ska tvingas ligga med någon som är 20 år äldre så fort hon får mens eller om tanken är att det automatiskt kommer att komma fler barn när väl ett är fött och den globala infertiliteten bruten?)
3. Vilka är Julianne Moores people? Varför är hon så ofta med i skitfilmer?
4. Hur tänker Clive Owen? Tror Clive Owen att biobesökare är dumma i huvudet?
5. Varför har alla hippie- eller crustiestil i framtiden? (Och ... en del av er kommer kanske att se detta som en triumf: Enligt Children of Men har många vuxna i framtiden dreads.)

PS Lita aldrig på imdb:s filmbetyg.

Kanske är det så att det inte händer nåt, vad vet jag

"Kulturradion" i p1 just nu.
Hur orkar dom kalla ett program om tre författare för "Triss i damer"?
Jag fattar inte.

God jul

Sexmobbning

På tunnelbanan på väg till jobbet var det en liten man i äkta svensk överdimensionerad dunjacka som stod och gned sig mot mitt ben.
Jag undrade om han skulle sno något.
Han speglade sig hela tiden i glasrutan i dörren för att se hur det såg ut när han stod så nära mig. Det var inte precis fullt i tunnelbanan.
Jag tog upp en bok och försökte läsa och i samma rörelse putta bort honom lite grand men det gick inte. Jag tänkte på olika metoder för att protestera mot sådant här utan att det känns som att man är med i en Benny Hill-sketch, men jag kunde inte komma på nåt, är inte säker på att det finns. Jag kommer aldrig på nåt. Jag tänkte typ: bara det inte kommer någon jag känner. Många av er är säkert jätteduktiga på att säga till eller gå undan eller vad man nu gör men jag tycker att det är för hemskt, jag vill inte titta på en sån här person, jag vill inte säga någonting till honom.

Mellan Mariatorget och Slussen gjorde han en serie rörelser som innebar att det inte längre kunde finnas något tvivel om vad han ville uttrycka.
OK, tänkte jag, jag får gå av här.
Sen fattade jag att det var det som var hans grand finale, för han gick av.

Dessvärre är det nog fortfarande detta det handlar om, att det står små män och gnider sina könsdelar mot en på tunnelbanan.
Det är ju så banalt.
Det är pinsamt att prata om.

Den borgerliga familjen igen och igen

Den här artikeln blev verkligen så där, men jag tänkte försöka lägga ut alla texter på den här bloggen. (Eller möjligen på min personliga arenagruppshemsida som är så otroligt lam med typ spår från tre veckor någon gång i början av året då jag hann lägga upp lite krönikor och shit.)

Varför är Fredrik och Filippa så fascinerande? Varför måste det skrivas artiklar om dem varje dag? Jo, men alltså de är verkligen som Västermalmsgallerian. Jag vet inte om någon annan i Stockholm upplevt samma sak, men när Västermalmsgallerian öppnade, och "lattemammorna" blev ett begrepp, så ville jag bara vara där hela tiden.
So addictive.

Samma sak gäller tidningen mama och Fredrik och Filippa Reinfeldt och Svenska Dagbladets helgbilagor.
Det är nåt med statusjakten och det där nogranna flauntadet av livsstil som blir så härligt när det görs in the mainstream. Allt är liksom nytt och fint, alla knarkare på Fridhemsplan är borta, och allting vill så himla mycket och gärna och ändå är det lite b. Det är känslomässigt.

I love Reinfeldt

Nu är artikeln om livspusslet färdig och finns i nya numret av Arena. Lite svårtolkade reaktioner dock. Åsa Linderborg verkade tänka att det var en artikel om för och nackdelar med sextimmarsarbetsdag och en man på svenska dagbladets ledarsida skrev någonting häromdagen som faktiskt var helt obegripligt.

Alla måste köpa nya Arena för att spana in bilderna på Fredrik Reinfeldt, tagna från moderaternas promotionmaterial "Fredrik i bilder". Tyvärr kom inte en bild med i tidningen, den där Fredrik efter middagen sopar bort smulor från matbordet med ena handen och håller den andra som ett uppsamlingskärl vid bordskanten. Och liksom står helt stelt och konstigt.
Fredrik Reinfeldt är så himla underbar eftersom han är så övertydligt representativ (vilket Persson säkert också var, men mer för en helt annan värld). Han är som Västermalmsgallerian när den öppnade. Han är platt tv.

Nu min fråga: är life's jigsaw puzzle den engelska översättningen av livspussel eller? (Jag vet att hela grejen heter work life balance på engelska, men jag undrar alltså vad ordet för livspusslet är, om det finns nåt.)

Konsthantverkspolitik

Nu har nya numret av Slicker kommit.
Tror det säljs t ex på Konst-ig.

Förnedringstv

Jag ska gå på Slutfesten i kväll vilket känns mycket bra eftersom det innebär att jag inte kommer att kunna se kvällens Kobra, som handlar om privat och offentligt språk och bloggar och dagböcker, och troligtvis innehåller en ganska pinsam intervju där om den här bloggen. En intervju med mig.

Jag fick frågorna mailade till mig först och skrev svar så här:

Tycker att det är intressant när du säger att bloggen är en klassiskt kvinnlig uttrycksform - varför?
– Jag menade inte att bloggen är specifikt kvinnlig eller manlig - utom möjligen i det avseendet att dagboken är en genre där kvinnor varit verksamma - men
1 bloggen är antipatriarkal i den meningen att den detroniserar en väldigt viktiig patriarkal figur: Författaren/Skaparen. Läsare kan liksom ställa frågor eller komma med kritik direkt och dessutom kan man som författare använda bloggen för att testa ollika saker på sina läsare och i och med det så blir de mer delaktiga i en process. Man ser att den här processen inte är gudomlig.
2 Den är oberoende av maktstrukturer eftersom den är öppen för vem som helst med tillgång till internet.
3 Den erbjuder en möjlighet att vara anonym vilket verkar vara intressant för många kvinnor
Varför tror du att kvinnor skriver offentligt på bloggar men fortfarande väljer att vara anonyma?
– Jag tror att skrivande och att uttrycka sina åsikter är förknippat med ganska mycket skam.
Dessutom är det så i alla medier att kvinnor är mer utsatta för hot och hatbrev och det är ju det som är problemet med bloggen; att läsarna kan reagera.
Varför är bloggandet intressant i din mening?
– Jag följer mest bloggar om musik och bloggar som är mer traditionella dagböcker, de tycker jag är intressanta. En kille som skriver om hur han håller på och skiljer sig, två tjejer som skriver om när dom är ute och festar, en tjej som skriver om sin graviditet fast på ett roligt sätt, inte som alla författare och krönikörer som skriver om sina graviditeter.
Det är det jag tycker är intressantast.
Det privata språket vs det offentliga, på vilket sätt gör du en skillnad?
– Det finns en stor uppdelning men det roliga vore väl att försöka riva den uppdelningen. Jag tycker att det är ganska svårt att skriva om politik på samma sätt som man skriver om musik
Varför tror du att ett stereotypt "privat" sätt att uttrycka sig anses för mindre än det traditionellt offentliga?
– Den privata sfären har traditionellt befolkats av kvinnor och barn. Jag tycker inte att det privata språket är mindre värt än det offentliga, men det anses viktigt att hålla på sig språkligt för att få status. När man använder sitt privata språk eller sina privata erfarenheter i offentligheten så är det som att man får lite horstämpel, det är lite billigt. Det är hela det här patriarkala talesättet att man ska skriva: gärna personligt men inte privat.
Ska man göra en skillnad? När i sånt fall? Eller varför inte?
– Det offentliga språket ger sken av att vara neutralt men det är inte säkert att det är det.
Alltså det offentliga språket är ju ingen garant för att någonting är viktigt eller allmängiltigt.
Det handlar ju om vem man vill rikta sig till. Det privata språket har en större potential. Ju mer det privata språket används desto fler nya grupper kan komma in i samtalet och ju fler nya som kommer in desto mer används det privata språket.
Har vi ett större voyeuristiskt behov idag som gör att vi har en större lust att läsa folks allra intimaste tankar? Varför?
– Det finns dels en överrepresentation av folks innersta tankar och interiörer från opinionsbildares liv där alla anhöriga kallas vid initial i stället för hela namnet – men det finns fortfarande privata sfärer som är outforskade. (OK, här sa jag i den riktiga intervjun nåt med att dom som kallar sina familjemedlemmar och polare vid initialer och bloggar om vad dom läst i senaste Guardian. "Senaste Guardian"?) Bloggen innebär att människor som arbetar med kommersiellt sex, pappor som skiljer sig, en tandläkare i Irak osv plötsligt blir tillgängliga för oss andra.
Kan en privat text säga mer om vår samtid än en journalistisk text tex?
– Jag vet inte. (Tvivlar på att jag lyckades svara Jag vet inte på någon fråga i den riktiga intervjun.)
Vad händer med analysen i bloggen?
– Analysen överlämnas ofta till läsaren, tycker jag det verkar som.
Jag läser inte främst bloggar för analys, men jag tror absolut inte att analys är något som inte finns i bloggarna.
Kan du se några problem med bloggandet?
– Nej. På samma sätt som jag inte ser några problem med tidningar eller böcker eller tv-program.
När själva intervjun var sa reportern: Kan du verkligen inte se några problem med bloggandet? Jag sa fortfarande nej.

Jag är aldrig med i "dåliga" teveprogram fast nästan alltid i typ Kulturnyheterna och Kobra om de frågar. De är mer prestige (fast Kobra har blivit lite mindre prestige efter den där hemska vinjetten de bytte till förra året) men de har också ofta bättre frågor, som det här med privat och offentligt språk som det alltså tydligen pågår en debatt om, där man är rädd att Det Privata Språket ska förstöra Det Offentliga och att det inte ska gå att tala om allt viktigt som man behöver prata om på Det Privata Språket.

Förnedrande grejer jag gjort i fina kulturteveprogram:
Låtsats blogga
Låtsats skriva en bok
Gått runt med en orange flagga i stan
Låtsats dammsuga och förevisat mina olika dammsugare (typ hahaha va kul att feministen är en städtjej oh va tokigt)

Finns säkert ännu fler grejer.

Glappet

Jag skrev en sorts introduktionsartikel i NRC Handelsblad (for our Dutch readers), om glappet mellan hiphop och DN Kultur, men jag tror inte att någon läste den.

When I first started writing for the cultural section in Sweden’s largest morning daily Dagens Nyheter, in 1996, I often found myself in a position where I automatically felt that I had to defend hip-hop – publicly and among fellow critics. Everything was on trial, it seemed. The music with “no real instruments”; the glorification of violence and the luxury consumerist ideals displayed by the artists; the demeaning lyrics, the presence of semi-naked women portrayed as commodities. The core theme of hip-hop – the Black Male struggling to make his way in the capitalist world – was politically correct within the Swedish cultural establishment that Dagens Nyheter was a key part of, but everything in how hip-hop presented this story was perceived as bad and wrong.
Colleagues, readers and editors would ask me how come a White, middle class girl in Sweden was into hip-hop. How could I identify with Black men in New York or L.A. and what did they have to say about my life?
This question disclosed a widespread idea of hip-hop as the exception and something that could never be of universal application; hip-hop could never really say something general about our common existence. And so therefore it couldn’t really be art and maybe not even popular music. It was Black music.
At the time, I interpreted this view as racist. Sometimes, I still do.
Another common Swedish question was: How can a feminist love rap music? But the way I saw it, when it came to representations of women, there was no real difference between hip-hop and rock music. It was merely a question of which stereotype to pick. And in terms of male predominance I didn’t think that hip-hop distinguished itself very much from the rest of society. For instance, at Dagens Nyheter, I didn’t see any other female critic.
From a feminist perspective, hip-hop is just another male dominated art form, and I believe that a feminist critique of hip-hop needs to take a broader look at art and culture in general.
Ten years ago, the discrepancy between the average hip-hop fan and the average Dagens Nyheter reader seemed to be huge (the hip-hop head then being someone who probably wouldn’t read a daily). Today this gap is less obvious, I think. As a columnist and a writer I grant myself the freedom of not having to choose between addressing ”the hip-hop community” or ”the mainstream”, because they are more intertwined. Hip-hop has reached a “wider“ audience, i.e. the White middleclass, which means that its place in the cultural section of Dagens Nyheter isn’t questioned.

Hiphopkonferensen 3. Arne Ruth om hiphop och den globala byn.

Arne Ruth började sitt anförande med att berömma det polska reportaget och den personliga tolkningen à la Maciej Zaremba och Ryszard Kapuscinski, apropå föregående tal av redaktören på Gazeta Wyborcza som berättade om Gazetans sätt att täcka polsk hiphop, bl a genom att låta en av sina äldre kvinnliga journalister hänga runt med de största artisterna.

Arnes tal var också en personlig tolkning. För Arne Ruth var den viktigaste undertexten i workshopen (Arne antecknade nonstop under många timmar) den om interrelationerna mellan Europa och USA och att Europa inte är ett Europa med stort E utan ett konstigt ställe med många nationella villkor och olika arv och olika historier och olika förhållanden till USA.
Vidare talade Arne om modernismen och Baudelaire och potensen i stadens anonymitet (Street och Urban var förvirrande och centrala begrepp under workshopen), om hur den europeiska modernistiska kulturtraditionen skiljer sig från den amerikanska i och med att man i Europa har en elitistisk definition av kultur medan de moderna attityderna i USA kommer underifrån.
Arne talade om hur jazz i USA villkorades av tidsandan under sent sextiotal, om The Velvet Underground och Andy Warhol och hur det de gjorde var en konstig kombination av europeisk elitart och amerikansk kommersiell folklore och rock.
”Hiphop har också nåt med det här att göra”, sa Arne, ”men jag vet inte hur jag ska klassificera det.”

Sedan kom Marshall McLuhan upp och brytningen mellan den linjära och visuella tiden. Hiphop är tolkningar av internationellt fenomen som får olika uttryck i olika politiska situationer. För Arne Ruth var Urban Youth Cultures in Mass Print Media-workshopen mest av allt ett exempel på McLuhans globala by och på glocalization: globala interconnections med mycket lokala variationer.
Poesi var från början en muntlig folklig tradition, medan boktryckarkonsten tillhörde de högre samhällsskikten, och att att återuppfinna den orala konsten är av högsta vikt (shout out till alla mcs), men hiphop har också adderat till jazzens improvisation ett element av extrem manschauvinism, som Arne inte förstår.
Hiphop, för Arne Ruth, är i grunden en demonstration av allas rätt att oavsett bakgrund ha tillräckligt självförtroende för att göra ett originellt konstnärligt avtryck. Och Europa måste, enligt honom, ha den här typen av uppfinningsrikedom för att överleva.
Arne påtalade flera gånger att han inte är så nere med hiphop egentligen (hans musik är jazz, punk och Velvet Underground), för min del levererade han några av de intressantaste kommentarerna.

Oh well, sen ska jag kanske bara skriva en grej till om det här. Holla

Sneak preview

Ja ja ursäkta bilden men det är i alla fall Arne Ruth till höger, i svart Black Soil-tisha. Antecknar.

Referat av Arnes mycket omtyckta tal och hela konferensen kommer.
Arne kopplade givetvis hela grejen till Marshall McLuhan, på ett snyggt sätt.

Varning dock att det är risk för en riktigt självbelåten Sverigehyllning från min sida, efter de här fyra dagarna med Europa och Förenta staterna runt konfabordet.

Den goda hiphopen

(Downtown Rotterdam y'all.)

De andra deltagarna är från Holland, Serbien, Polen, Italien, Spanien, Finland, Ryssland, Portugal och USA. (Frankrike och Tyskland är tyvärr sjuka och har inte skickat några ersättare.) Amerikaner som koreografen Kwikstep var i gårdagens debatt (som var öppen för allmänheten och hette "Ass, guns and titties"), inne på att hiphop är ansvarig för allt från tonårsgraviditeter till att folk blir skjutna på gatan in the hood.
Hiphop ska educate och re-educate och give back to the community och se till att inte småtjejer går på gatan och sjunger "put it in my mouth".
– And if they do, that better be a lollipop they talkin bout!

Right.

Nu ska jag åka till NRC Handelsblads redaktion för att höra Pawel Gózlinski, redaktör på Gazeta Wyborczas helgbilaga, Myrthe Hilkens som arbetar på Lijn5.com och är censurivrare när det gäller bootyvideor och så Arne Ruth tala om "Covering hip-hop and street cultures: Status of popular culture in dailies".
Sen blir det defriefing.

hiphopkonferensen 2

I dag har jag lärt mig att framgångsrika europeiska hiphopjournalistmän
- gillar Looptroop
- inte kan diskutera trailern för Boratfilmen när det är kvinnor i rummet
- är fixerade vid Paris Hilton fast de måste dissa henne
- tycker att NWA är basic hiphop medan Jay-Z är riktig hiphop
- säger att Native Tongues låter lika bra i dag som 1989
- säger att Ja innan gjorde ju Justin Timberlake tjejmusik men nu när Timbaland producerar är det ju lite mer avancerad musik (och förutsätter att tjejen de pratar med gillar Justin för tiden innan Timbaland)
- kallar musik de inte gillar för tjejmusik

I morgon börjar konferensen.

hiphopkonferensen

På fredag börjar Urban Youth Cultures in Mass Print Media-konferensen i Rotterdam.
En workshop för dagstidningsskribenter som skriver om hip-hop. Ungefär det roligaste alla man berättar det för har hört, nånsin. Och ja det är ju kul. Jag och Arne Ruth är holding it down för Sverige.
Jag letar efter lite svenskt videomaterial, helst från när Ken Ring smädar kungahuset på Vattenfestivalen, för att visa i debatten om provokation.
Holla back,

Foxar

Varje gång jag ska öppna Firefox tänker jag på Foxfire.
Är den så bra som jag minns den?
Foxfire. Confessions of a Girl Gang.
Jag tyckte dom där tjejerna var så fantastiskt tuffa men det kan ju ha varit i brist på annat. Jag var sjutton.
Anyway, jag måste nog leta reda på den.
Har någon sett filmen? Är filmen Foxfire ens samma historia?

långsamhetens lov (Because you're worth it!)

Allt fler tycks verkligen vilja omfamna slowrörelsen.
Och varför skulle man inte vilja det? Långsamhet är den ultimata statussymbolen. Att dra i X2000-nödbromsen Horatius style är den mest överlägsna posen som finns.

Maria Borelius, Mireille Guilano, Peter Eriksson, Corinne Maier, Carl Honoré and so on. Alla gör det. Carl Honorés bok In Praise of Slow lär bli den som verkligen kickar igång slow people. Carl Honoré förstod hur illa ute han var när han läste saga för sin lille son och önskade sig en bok med sextiosekundersversioner av Snövit och Askungen och alla de andra sagorna. Nu står han på typ Picadilly Circus och tar det lungt och lyfter upp och ner på paraplyet i regnet medan den löjliga världen rusar förbi på sitt löjligt stressade sätt.

Det är sånt där som är centralt i slowrörelsen: att känna ögonblicket.

Men att njuta av stunden har väl ändå alltid varit det mest borgerliga privilegiet av alla?
Att fixa en fin dukning. Att köpa blommor.
Att ta sig tid med sina barn och lära dem goda vanor och livskvalitet och att ta hand om sig.
Parce que vous le valez bien!

Skillnaden är bara alltings totala medelklassighet; att alla människor vill ha varenda gammalt ök-privilegium som finns. Förutom svenska folkets kärlek till sekelskifteslägenheter är nog slowrörelsen första gången man verkligen ser det där på riktigt – och det händer så klart samtidigt som det här med aaarbete blivit jävligt viktigt.

Barack Obama 2008

Ooops oh my. Så var det dags för Barack Obama.

Jag hade nog trott att han skulle bli kvar på New Statesmans "10 personer som kan förändra värlen"-listor nåt år till och sen försvinna bort, men nu har han varit i DN flera gånger på en vecka. Fast en gång var det visst bara en jättestor bild.

"En snygg gosse i politiken", skriver Dagens Nyheter om Barack Obama.

Det mesta man läser om honom handlar om image och marknadsföring och The Oprah Winfrey Show (och det kommer kanske inte att ändras bara för att amerikanska mellanårsvalet pumpat upp demokraterna), men det som är hans claim-to-fame-and-senate är hans inledningstal på ett demokratkonvent i Boston 2004. Kanske inte riktigt så anarkistiskt eller Dr Kingskt som det har antytts att det skulle vara.
Men en stor del av USA och definitivt hela den så kallade hiphopvärlden hamnar i ett lite annat ljus när Barack Obama säger att han funtar på att ställa upp i presidentvalet 2008. Russell Simmons och hans "Rock the Vote"-kampanjer för att få ungdomar med stora byxor att rösta, till exempel.
Jag försökte hitta en gammal Vibe där Barack är intervjuad, men vad jag minns så säger den inte heller nånting om vad han vill utöver att kanske bli president så jag lägger ner det till förmån för lite playahata-kommentarer i stället. Och även om jag tror att dom gamla surisarna där säkert har rätt i att det inte är någon idé att tro på hypen så känns det just nu mycket bättre att vara glad och snäll och sätta på sig Macy Gray-tröjan – eller varför inte ett par thongs med den nya snygga hjärtloggan.

För mycket smink

Jag fattar att alla tycker att hon är helt uttjatad nu men jag kan inte släppa Maria Borelius. Jag saknar henne.

Hon och Stegö var ju de två som "alla" sa skulle få gå – eftersom journalister inte automatiskt kan bli politiker – men när det sedan gick så fort hann man aldrig riktigt njuta av Maria Borelius intressanta klädstil.
Maria Borelius har en look som styrs av ordet "tuff". Mixat-och-matchat skinn med stickat, cashmere med jeans och gärna pärlor tillsammans med dekorationer i sten eller nåt sånt.
Andra nyckelord är dyr, fräsch, feminin, lingonochmjölk.
Om Mona Sahlin mer såg ut som en stressad politruck med arbetarklassbakgrund som inte kan ta hand om sig utan tuggar i sig den där tobleronen mellan två blå blend i en bilkö nånstans så är Maria Borelius en livsnjutare som vet sitt värde. En grottromantiker i Munthe plus Simonsen-förpackning som sjunger långsamhetens lov och räddar den svenska familjen med recept på kycklingsoppa och hur man ska massera sina barn och hur man ska säga att man älskar dem, blandat med lite utläggningar om det svenska skattesystemet.

Maria Borelius är high maintenance. Jag tror att vem som helst fattar att politiker-Sverige är för litet för hennes stil. Det funkar inte att se ut så där, det är inte seriöst.

Med den borgerliga regeringen kommer dyra kläder in i bilden, vilket förmodligen mest av allt är ett problem. De enda dyra damplagg som faktiskt verkar funka som powersuits i politiken är Maud Olofssons galna patchworkkavajer i nappa med axelvaddar. De signalerar makt, osexighet och att Maud typ har en egen dräktmakare.


PS Maud Olofsson är lika gammal som Madonna.

Jackie Brown

Okej, Jackie är tillbaka.
Dagens Nyheter granskar hans strävan att bli En Bättre Människa.

En del av dem DN pratar med slår fast att Jackie Arklövs arbete med sig själv är "äkta", medan biträdande kriminalvårdschefen på Kumla säger att Jackie bara tar avstånd från nazismen, pluggar och uppträder som mönsterfånge för att få ett tidsbestämt straff – men vad är det i så fall för fel med det? Varför har man regler om gott uppförande på fängelser om inte intagna ska följa dem? Hur bedömer man om en människa verkligen är Bättre eller bara beter sig så? (Och ursäkta mig men varför dyker den mördade Malexanderpolisens mamma upp som expert i frågan om huruvida Jackie kommer att återfalla i brott?)

Hoppas på mer Jackie Arklöv i framtiden.

Vet nån btw vad som hände med den bruna mannen med tatueringar i ansiktet (?) som hängde runtomkring T-centralen på 1980- och 90-talet och gjorde hitlerhälsning och rent allmänt skrämde skiten ur folk?
En svart nazist var liksom det mest skräckinjagande som fanns då.

Babylonsjukan

Okej. Ny cd: "Livet här i Babylon". Jag vet inte hur det är med er, men jag håller på att drunkna i Babylonretorik.
Så här skriver artisten FredAsp i sitt pressmaterial:

"Babylon är i detta sammanhang synonymt med det moderna samhället. Ett samhälle där människors engagemang och empati för medmänniskan lyser med sin frånvaro. Texterna ifrågasätter normer och regler som den slumrande majoriteten dagligen tvingas leva med. Vad legitimerar vårt beteende? Finns det några alternativa vägar? Varför reagerar ingen?"

Jag vet inte hur många såna här skivor som ges ut i Sverige, men trust me, det är för många.
Vad är det med dagens ungdomskultur egentligen, varifrån kommer det här sjuka sättet att tänka?
Öppna vilken historiebok som helst. Verkar det som att empati för medmänniskan var starkare förr i tiden? När då i så fall?
På trälarnas tid?
1922, när min morfar kom till Stockholm som barnarbetare?
Under andra världskriget?
På sextiotalet när man inte kunde få en abort?
På sjuttiotalet?
Ja, jag antar att det kanske är sjuttiotalet som avses.

Varför är vänstern rädd för rubriker?

Horanseminariet i tisdags kväll blev med Petra Östergren (apropå hennes artikel i senaste arena), Ulrika Dahl (som skrev om Femme i nr 4/06) och Kristina Hultman i panelen och en tyvärr alldeles för liten lokal där många inte fick plats.
Det var jätteintressant att lyssna på dem, men givetvis svårt att fokusera på sexsäljaren och synen på sexsäljare när alla inte ens accepterar termen sexsäljare eller att sex är något man kan sälja.

Alla säger att det inte går att ha ett seminarium om alla deltagare håller med varandra och det är klart, men frågan om kommersiellt sex är så komplex och eftersatt att man antagligen skulle kunna samla tre personer med samma grundläggande utgångspunkt och ändå få en debatt med många olika åsikter. Just nu skulle åtminstone jag gärna höra feminister prata som är överens om att så länge det finns sexsäljare som ser sitt jobb som ett jobb så är det ett jobb. (Samtidigt som det förstås är en massa andra saker, för andra personer och här kan det vara dags att komma in på turismen men det finns inte tid yo.)

I kväll är Petra på abf i Stockholm igen med sin bok "Porr, horor och feminister".

Många påtalar den här jobbiga rubriken på seminariet – "Varför är vänstern rädd för horor?" – och verkar störda av den. Jag undrar så här: Varför är vänstern så rädd för rubriker?
Och varför är vänstern rädd för alla situationer där man inte tycker likadant? Är solidarietet en intellektuell rörelse av att hålla ihop?
Kan vi ha ett seminarium om det.

Sacha Baron Cohen?

Alltså det här med trådlöst internet överallt verkar inte ha kommit till London, inte till South Kensington i alla fall. Därav frånvaron.

Nu är jag tillbaka och jag letar efter intervjuer med Borat, förlåt jag menar Sacha Baron Cohen. Pls help.
I England skriver alla tidningar sura comments om hur SBC vill ha frågorna i förväg när dom ska intervjua honom (som om det inte var tillåtet för just honom) – och sen gör de intervjuerna med Borat in-character i stället för med Sacha. Liksom Nöjesguiden. Dom orkar inte ens översätta sin intervju: http://www.nojesguiden.se/film/article.asp?aID=13462
Var är Sacha Baron Cohen?

Ska försöka att återkomma snart och berätta nåt om Eurozinemötet i London. Och om föreläsning. Tack för heta tips.