Cricketmysteriet, CNN-mysteriet

Jag vet inte hur det är med er men efter att bara ha haft BBC World och CNN i en liten tid så har jag hört om mordet på Pakistans crickettränare Bob Woolmer ungefär åtta tusen gånger om dagen. Bob Woolmer dog under cricket-vm förra helgen efter att ha blivit strypt i sitt rum på Pegasus i Kingston. Där fanns inga tecken på skadegörelse eller slagsmål vilket fick polisen att säga att de var ganska säkra på att det var någon Bob Woolmer kände som dödade honom. Man skulle utreda mordet "inifrån och ut"; börja med att förhöra de närmast Bob Woolmer.

Men CNN:s piketklädda reporter som placerat sig mitt i uptown Kingston med lite busy streets i bakgrunden kunde inte låta bli att leka cool teveman i farligt land.
"Vad vet vi nu sammanfattningsvis?" frågade han ut i luften. "Två saker. Bob Woolmers död var ett mord. Och Jamaicas rykte som våldsamt land har återigen blivit bekräftat."
Nej. Nej, det hade inte blivit "bekräftat". Det så kallade ryktet späddes på aight, men det skedde där och då för att den där reportern tyckte att det kändes skönare att rapportera om ett cricketmysterium om han kunde verka göra det omgiven av lite sexig farlighet.

Det vi andra hela veckan fått höra är att Bob Woolmer hade blivit dödad oavsett, eftersom det var någon han kände som dödade honom. Men CNN menar kanske att Woolmer kände en del jamaicaner och att mördaren måste vara någon av dem. Kanske att även om Woolmer hade befunnit sig i England eller Pakistan så hade det varit en jamaican som släckte honom.

(Förresten var Jamaica i fokus hela helgen faktiskt, eftersom det nu var 200 år sedan engelsmännen avskaffade slaveriet. BBC ägnade sina program åt att diskutera om detta är något att "be om ursäkt" för eller inte och den frågeställningen var exakt samma återvändsgränd som vanligt.)

thenation.com om Beyoncé

Dagens DN-kommentar. Daphne A Brooks text kan man läsa här.

Bitterfittan forts

Jag började läsa Maria Svelands Bitterfittan för två veckor sedan och när jag diskuterade boken med en kompis i helgen undrade jag vad det egentligen var som fått mig att inte plocka upp den nåt mer efter den första tredjedelen, men så påminde hon mig om scenen där huvudpersonen Sara och hennes kille står och skrattar åt ett par stringtrosor som huvudpersonen Sara köpt på skämt mest för att stringtrosor är något så ytterst utomjordiskt märkligt – för att liksom än en gång säga att jämställdheten sitter i underkläderna, eller kanske att ok vi vet att det kanske inte sitter i underkläderna men stringtrosor är ju så löjligt och kvinnorna som bär dom så skrattretande. Precis det där som är Bengt Olssons stående reservkrönika till DN På stan: vad ska jag skriva om den här veckan, nej men just det nåt om smutsiga stringtrosor blir bra. (Det är alltid den smutsiga stringtrosan som ska upp till granskning.)

Stringtrosehatet är Bitterfittans emblem, och det känns aningen deppigare än att det är Bengt Olssons och mediaslentrianvänsterns, bland annat för att det i Bitterfittan blir ett så flagrant exempel på hur berättelsen om den svenska jämställda familjen aldrig kommer vidare, för att det är så fattigt, men också därför att Maria Sveland som radiojournalist gjort vissa briljanta reportage, till exempel det om Jan Stenbecks och Leif GW Perssons matmissbruk. (Skulle gärna länka till nåt annat men hittar inget.) Det finns en del annat att skriva men jag försöker hindra mig själv från att göra det innan jag läst hela boken (eller också för alltid hålla tyst).

PK och nöjesjournalistiken

Tyvärr kom inte tidningen Stureplans Alexander Schulman på publicistklubbens kväll om nöjesjournalistik i Göteborg i går kväll. (Men han rapporterar på sin blogg om vad han gjorde i stället.) Aftonbladets nöjeschef Kicki Pousette var inte heller där, och inte moderatorn som förberett hela grejen, men i stället kom en manager åt svenska artister som till exempel Kikki, Bettan & Lotta och jag lärde mig av honom att kvällstidningschefredaktörer ringer till honom och managementet för att få dem att släppa in reportrar hemma hos Kikki Danielsson i Bollnäs (jag trodde i min totala enfald att symbiosen var sådan att Kikki själv larmade kvällsisarna när hon ätit falukorv och att de liksom förbarmade sig över henne och la det på löpet men tydligen är det alltså på ett annat, lite mer intressant sätt om man får tro managern med den stora klockan och den stora timplanerarkalendern (och den stora digikalendern)).

Det lilla faktumet att "nöjesjournalistik" är ett rätt så brett fält och att ingen nöjeschef från de så föraktade kvällstidningarna var där gjorde hela debatten rätt lam.
En grej jag alltid undrar är varför journalister och folk i allmänhet hetsar upp sig så mycket över kvällsisarna och att de är så dåliga och låga. Som allt annat är det frivilligt, man behöver inte läsa dem om man inte vill, man behöver definitivt inte arbeta där. Hela det gamla kvällstidningskonceptet med en tidning med något för alla där allting är på samma halvfattiga nivå för att ingen läsare ska känna sig utmanad är givetvis på väg bort i alla fall. I framtiden kommer till exempel Aftonbladet att bara innehålla det som de är bra på och som redaktionsledningen (enligt managern) är engagerad i, nämligen Kikki Danielsson. Det kommer att bli mycket bättre.

PK-publiken var mest passionerat intresserad av att tala om att Annika Lantz svär så mycket i radio. Att folk svär över huvud taget.

Det tydligaste glappet mellan journalister och nöjesjournalister var när managern/nöjesindustrirepresentanten berättade om hur hans bolag ljuger i pressmeddelanden för att få in trollkarlen Joe Labero i tevesofforna varpå en journalist frågade "Avslöjar inte ni det då?" och en nöjesreporter på GT svarade att han inte kunde ta ansvar för vad Joe Laberos management gör. Han förstod inte frågan.

Dagens DN-krönika

It's all about turbanen.

Nu fast ändå inte

Så nu ska LeRoy Comrie och New Yorks statsfullmäktige verkligen förbjuda n-ordet.
Chop-chop.
Men det går förstås inte att förbjuda på riktigt, och det är heller inte meningen. "Förbudet" ska vara en symbol.

I den svenska världen, där rasism aldrig finns och det påfallande ofta på något konstigt sätt råkar bli majoriteten som bestämmer vad minoriteten får känna sig kränkt av, är det antagligen lite för lätt att ironisera över att ett ord förbjuds när det väl nästan har tagits tillbaka. I USA bubblar rasismen upp ständigt och jämt från under ytan, men känslan när man "förbjuder" ett ord blir att det handlar mer om att täppa till hålen.
Varför nu och inte för fyrtio eller hundra år sedan?
Tycker New York att n-ordet i dag är ett ord som beskriver svarta?

Vad händer med hip hop när man inte får säga nigger? undrar Kulturnyheterna.
Tja vad hände med reggae när man inte längre fick svära på scen i Jamaica? Inte särskilt mycket förutom att vi plötsligt såg uniformerade poliser stå nedanför scenen och lyssna noga. Men i Jamaica hade förbudet ett syfte och det fungerade: artisterna sjöng mer mamma-låtar ett tag och musiken blev lite mindre irriterande för personer med lagstiftningsmöjligheter.