Oväntade bilder, smutsiga tankar

Att moderaternas statssekreterare Ulrica Schenström "i berusat tillstånd pussat och kramat" TV4:s politiske reporter Anders Pihlblad på en restaurang i Stockholm verkade kanske först inte vara en så där jättebig deal. Men, som Aftonbladet, som avslöjade affären, skriver har det nu fått politiska konsekvenser. Socialdemokrater och miljöpartister har kritiserat Schenström.

Marita Ulvskog har tyckt att hon måste avgå.

I Ekots lördagsintervju i går förklarade Göran Hägglund att hennes beteende "undergräver respekten för regeringens arbete".

– Om man får tro vittnesmålen som speglas i artikeln är det ingen bra bild av regeringens högsta tjänstemän. Vi ska uppträda med integritet och värdighet för vi har ett väldigt stort ansvar och är bärare av ett förtroende som vi ska motsvara. Jag tror att det här är lite oväntade bilder för de flesta väljare.

Alltså bilden (paparazzibilden!) på Ulrica Schenström när hon sitter vid ett bord med några vinglas och pussas med journalisten Anders Pihlblad. Marita Ulvskog har undrat över hur det ska gå med rikets säkerhet om Schenström går på krogen och dricker, eftersom hon har "information från säpo" och lite sånt. Och det är ju fullt möjligt att för en nyhetschef på TV4 så är det inte så lyckat att den utsända till moddarnas stämma vinar ner sig på Judit & Bertil med Fredrik Reinfeldts närmaste, men det är ju inte det som är Göran Hägglunds ingång. Nej, Hägglund verkar i första hand störa sig på att Schenström över huvud taget sitter på en halvcheap krog på Söder och dricker och kladdar. Inför allmän beskådan.

– Jag tycker inte att landets högsta tjänstemän ska uppträda berusat och exponera sig på det sätt som framgått av de här fotografierna, säger han. Vi har ett ansvar där vi får hålla oss inom de ramar som skapar respekt för regeringens arbete.

Politiker måste alltså upprätthålla ett ramverk som inger respekt.
Och hångel, eller det där diffusa förstadiet till hångel som det verkar vara fråga om i det här fallet, är inte respektingivande, det är fel. Vanligt, köttigt, kroppsligt. Allt det som politik, och politiker, inte är.

Har de en privat eller yrkesmässig relation? Vem utnyttjar vem? Var det så att deras "möte" faktiskt var "yrkesmässigt" men att det trillade över i något annat, och vad då i så fall?
Vad var det som hände? Vad kan en puss betyda? Eller kysstes dom med tungan?
Göran Hägglund verkar, liksom Marita Ulvskog, känna sig kränkt över att dessa smutsiga dagen efter-frågor dyker upp i huvudet.

Fredrik Reinfeldt stödjer sin statssekreterare. TV4 står bakom sin reporter och beklagar att journalister har börjat bevaka andra journalister, men ärligt talat; jag uppskattar att smygfotograferna är på hugget. De borde jobba ännu mer.

Dagens DN

Nu finns kolumnerna i den virtuella världen igen!
Förlåt om jag upprepar mig, men jag bara måste skriva om r&b. Den hatade musiken.
Och Tweet och hennes nya Big Bird-look.


Läs om ni orkar.

Om kriget kommer

Bok: Könskrig.
När: Onsdagen den 17 oktober kl 18-01.
Var: Pappa Ray Ray/Morfar Ginko, Swedenborgsgatan 13 (T Mariatorget). Stockholm.
Vilka: författarna + dj Johanna B (Eros Video) + Le Bombe på scen.
Hur: Atlas bjuder på cava och säljer boken till självkostnadspris.

Nya numret

Äntligen ätstörningstema, äntligen Devrim Mavis integrationsartikel, äntligen Lars Mikael Raattamaas och Per Wirténs medelklasstext. Lite jobbigt att tidningen känns så här mycket bättre så fort man försvinner från redaktionen.

Till alla er som undrat

Varning för reklam nu, men i morse upptäckte jag att den svenska Agent Provocateur-butiken ligger på Birger Jarlsgatan.

De nya hippa lesbianerna (eftersom DN nu verkligen helt slutat lägga ut krönnarna på webben)

Krönika från i fredags:


När Eva Dahlgren hade gift sig med Efva Attling och kommit ut som Sveriges främsta lesbiska kändis såg jag en konsert där hon gjorde ett slags musikteater av sin komma ut-grej. Efter sitt vanliga gitarrset med änglar och himlar och sovrumspoesi överraskade hon med en schlagerdiscoavdelning på slutet. Det var så det var då: Om du vill ligga med människor av samma kön så måste du älska Abba. Det kändes ganska sorgligt.
I dag är det inte så många som framhärdar att musikaliska och sexuella preferenser går hand i hand. Det har hänt en del med föreställningarna om lesbisk identitet i populärkulturen. Det finns inte längre bara en frisyr och ett sätt att vara på. Det finns ”L Word”-tjejer eller Yo Majesty-tjejer eller hiphopfemmetjejer eller vad som helst som inte riktigt passar in i det gamla.
I det nya numret av tidningen Rodeo lanserar Johan Wirfält och Agnes af Geijerstam begreppet lipster. Hipstern är död, men lipstern – den lesbiska hipstern! – är här i stället. Att lesbiskt plötsligt skulle kunna vara lika med hippt enligt de trendsättande institutionerna är en stor nyhet. Tesen i Rodeo är att de lesbiska klubbarna är de som är bäst och roligast just nu. Lipstern är en person som inte nödvändigtvis gör sig själv till representant, men vars hem är klubbscenen. En scen där gamla heterosexistiska mönster nu kan brytas.
Förväntningarna på henne är helt enorma. Jag känner det själv.
Trendiga bögar har lärt heteromän mycket om hur man till exempel fixar håret och slutar sluska i hemmet, och det är ju nog så behjärtansvärt, men det som man tänker sig att den nya hippa lesbianen kan åstadkomma är lite större än så. Drömmen är att hon ska genomföra ett paradigmskifte för utelivet och rädda oss från sådant som gör att roliga saker som att klä upp sig och gå ut på en klubb och dansa lätt kan bli totalt traumatiserande.
Det gäller sådant som det där med att alla brudar förväntas vara ute för att de vill träffa killar medan alla killar får gå ut för sin egen skull, och sådant som det Bitte Andersson i Rodeo pekar ut som grundregeln för heterotjejer på heteroklubbar: ”Är man inte tillräckligt party är man tråkig, men är man för mycket, då är man en hora.” Och liksom mycket annat som blir synligt på dansgolv på nätterna är balansgången mellan hora och tråkig ett problem som inte bara finns där, utan överallt hela tiden. Och när man tänker på det framstår lipstern som värsta superhjälten. Det går fort för det utopiska tänkandet att rulla igång.
Så om lesbiskhet blir en godkänd kvalitet, vad kan då hindra lipstern från att förändra klubbvärlden? Den vanliga tanken är att det är män, antingen bögar eller heteron, som motarbetar lesbiskt inflytande – men det finns en annan aspekt av hela den här (eventuella) värderingsförskjutningen, och den tas också upp i Rodeo. Techno-dj:n Kerstin Almegård berättar om heterotjejer som ryggar tillbaka när de hamnar på hennes klubb: ”Dels för att vi spelar techno, men också för att vi är lite för vulgära och gör någonting med det kvinnliga som de inte vill.”
Det är inte hipstern som jag helst vill säga farväl till när jag läser om lipstern. Nej, om det finns en lipster så är hon nog mäktigast som hot mot den där balanserande tjejidentiteten.