Afrika på film och tv

En krönika om Blood Diamond med mera, från fredagens DN.

Vems valfrihet igen

Skrev lite i senaste prologen om underhållningskravet i media och hur det inverkar på diskussioner om jämställdhet och feminism att de som diskuterar och skriver om detta hela tiden måste leverera något nytt och fräscht för att räknas och lyftas.
De senaste månaderna har upplägget där den "frihetliga" familjen ställs mot den totalitära feminismen känts fräschast, trots att det formligen stank ruttet och mögel för bara något år sedan. Vårdnadsbidrag och subbad städhjälp är den finaste alla hjärtans dag-presenten och vi som vill något annat är gamla idioter från tiden då Sverige var en del av Sovjet. Vi vill tvinga folk att leva sina liv på andra sätt än de själva hade tänkt, vi vill stympa deras innersta drömmar och önskningar och tvinga in dem i ett könlöst, sexlöst, supertrist liv.
Den trista feministen är här igen, i bjärt kontrast till alla härliga kvinnor som vill få göra som de vill med sina barn, män som vill få göra som de vill med sina kvinnor och alla som vill få välja själva i stället för att till exempel ha någon jobbig kvoterad föräldraförsäkring där varje person som skaffar barn ses som förälder. Men vi som inte har valt att myriader av hemmafruwannabes ska lämna sina jobb, varför ska vi betala för deras frihet med vår egen?
För det är fortfarande där det spricker.
Vårdnadsbidrag och sambeskattning och annat som kittar ihop familjen till en enhet som framför allt försörjs av en person fungerar bara som en frihet så länge ingen bryr sig om kön. Den "traditionella" kvinnorollen (som givetvis också innehas av ett litet antal män), innebär mindre självbestämmande och mer uppoffring, vilket många väljer och gillar, ser som romantiskt och sexigt. Problemet är att de inte kan göra det utan att det går ut över andra. Jag vill fortfarande inte påverkas av hur Elise Claesson och Claes Arvidsson och andra ledarskribenter väljer, men så länge kön är den första kategorin är det exakt så ofritt som det blir.
Lämna familjerna ifred, skriver Elise Claesson.
Lämna mig ifred, skriver jag, och jag har också en familj.
Tror att jag ska läsa den där nya boken Bitterfittan.

En musikalisk utmaning i 08-området i kväll

"Julia # 5 – med nonreggae-Karolina Ramqvist!

Vi gillar vår klubb, vi väntar hela veckan på att det ska blir fredag.
Vi gillar musiken vi spelar, vi gillar Restaurangens fina snälla
personal, vi gillar våra gäster.
Det är ett litet men massivt fredagshäng vi bygger upp. Vi hoppas ni
gillar det ni också.

I morgon fredag är Tom och firar Soul-Henriks födelsedag, men droppar
säkert in framemot midnatt. Fredrik får skivspelarhjälp av
stockholmsklassikern Karolina Ramqvist. Känd från Plebs, DN och Arena
till exempel.
Karolina har skrivit på ett intyg som säger att hon inte får spela
reggae eller hiphop, och tar med sig Jimmy Sommervilles "Smalltown
boy", Debbie Debs "When I hear music", Esther Phillips "Home is where
the hatred is" och något med Lionel Richie.
Vi gillar vår gäst.
Vi ses.

Med fina hälsningar,
Fredrik Virtanen & Tom Pyl
Festtraktörer

---------------------------

Julia
Restaurangen
Oxtorgsgatan 14
Fredagar
21-01
Fri entré"

Det stängda perspektivet

I går skrev Hanne Kjöller på DN:s ledarsida om Jesús Alcalás artikel och brevet Peter Engelsöy skrev till Uppdrag granskning.
I dag svarar Gellert Tamas på brevet.

Just another krönika om stickning och så lite DN-bashing

Här ska den finnas. Någon gång under dagen kanske.

Eftersom det brukar ta ett halvt dygn för dn.se att lägga upp artiklarna i tidningen på nätet så är det fortfarande värt att prenumerera antar jag. Vi prenumeranter har noterat att DN Kultur har gjort om sidorna. Krönikorna är lite kortare, bilderna ser lite större ut (alltså de där teckningarna av Stina Wirsén som någon skrev något roligt om när de kom, om den pose det är att välja teckningar till sina bylines i stället för foto), vinjetten är lokaltidningsblå och så har det dykt upp ett litet mellanrum mellan nyhetsnotiserna.
Alltså det blir mindre text generellt antar jag (och lägre arvoden till skribenterna än en gång).
Samtidigt ser jag att bostadsbilagan gjort sig av med morgonpressens mest irriterande tidningssida, den där olika objects-of-desire sprids ut enligt ett tema på en hel sida med extremt lite text. Luftigt. Luft funkar inte när morgontidningen inte längre är i broad sheet-format och jag skulle just gå in lite närmare på detta (kanske håller jag på att bli en parodi på en DN-hatarbloggare) när jag upptäckte att den där sidan är den borta. Grattis bostadsbilagan.

Årets första Arena

Don't call it a comeback! Jesús Alcalá är tillbaka.
Läs också Lawen Mohtadis recension av Gay en världshistoria.

Och just det, dagens krönika finns här.

Heche på vinden

I morgon kommer Roxy Cottontail förhoppningsvis att spela i Stockholm och jag hade tänkt skriva en Roxy Cottontail-krönika men så råkade jag skriva en Men in trees-krönika i stället, om kärleken till landet, den totala isoleringen och naturen, som bland andra Anne Heche i Men in trees predikar. Men kärleken till folk av vilka som helst kön är så klart minst lika intressant när det gäller Heche, och därmed är hon kanske inte så långt från Roxy ändå. Mer om det sen.
Anne Heche är i alla fall en Hollywoodmänniska som har sagt att hon inte vill sätta någon etikett på sin sexualitet, att hon har samröre med utomjordingar och att hon har ett alterego som är Jesus halvsyster och heter Celestia. Hennes självbiografi heter Call me crazy och handlar om hennes psykiska ohälsa.
Hennes roll i Hollywood är the crazy woman, men hon är bra, speciellt i Donnie Brasco, och verkar smart och rolig.
När Anne Heche plöjde igenom det amerikanska talkshowlandskapet för att lansera Men in trees förra året gjorde hon det med en enda punkt på agendan – naturen är fantastisk, serien utspelar sig i Alaska men vi spelar in i Kanada och Kanada är fantastiskt – och hon mötte programledare (journalister?) som också hade en enda punkt: att Anne Heche varit ihop med Ellen Degeneres och trots att hon gift sig med en man inte sagt att hon blivit heterosexuell igen.
Alltså cirkusen, som Fox News-mannen Bill O’Reilly benämnde Heches kärleksliv i en rolig intervju med Anne Heches mamma, den kristna psykologen Nancy Heche. (Där säger han också till Nancy Heche om Anne Heches pappa baptistprästen som dog i aids på 1980-talet: ”Hur kunde du inte fatta att han var bög?!” och verkar helt chockad. Mamma Heche svarar att hon var naiv och kom från en liten stad och inte visste så mycket om homosex.)
Nancy Heche brukar också föreläsa för avhoppade homosexuella om hur anledningen till att hennes dotter inte dejtar tjejer längre är att hon har bett till Gud att rädda henne.

Bill O’Reilly är förstås en totalt vidöppen i de här sammanhangen, men Anne Heche verkar vara en person – eller en sexuell preferens – som får folk ur balans. Alla som har drevet efter sig borde skaffa medieträning av henne.

Förutom naturen pratade Anne Heche i varenda intervju i höstas om att hennes man Coley Lafoon var en stay at home dad och att hon och han hade kommit fram till att det var det bästa för deras familj eftersom hon skulle tjäna mycket mer pengar än han och vara mycket sämre på att sköta ett hem än han.
Nu har de skiljt sig. Så mycket för the stay at home dad.
Anne Heche har hookat upp med sin motspelare i Men in trees och oviljan mot henne är djup och bred och ganska underhållande.

Sveriges framsida

Jag såg inte Red Road tyvärr tyvärr och inte Milos Forman heller men jag förstod ju att det här med att Göteborgs filmfestival är den goa folkliga festivalen (i motsats till Stockholms som är den snobbiga "svåra") är for real. Jag tror på nåt sätt inte att en film som Tata Amarals Antonia – om en rapgrupp i Saõ Paolo vars körtjejer tar över och skapar en egen karriär – skulle dra så värst mycket publik i Stockholm men på Draken på Järntorget var det helt fullt. Filmen var ok.

Märkte ett visst extra intresse för nästa nummer av Arena och jag antog att det hade med Janne Josefsson att göra.

Förra gången jag var i Göteborg, på trettonhelgen, satt jag på ett kafé på den där gågatan i Haga (det enda fik jag vet som inte försöker döda en med gullighet) och fick sällskap av ett gäng 60-åringar som var ute och fingick på helgen och tjötade mycket om hur fantastiskt det var att sitta så där i ett fönster och dricka fantastiskt gott kaffe med dekorationer i skummet och titta på folk. De kommenterade verkligen varenda människa som gick förbi. När Janne Josefsson gled upp på kullerstenen med en kort svarthårig kvinna med lite sneda ögon och en barnvagn (som Janne drog) sa dom så här:
– Ohh, se där då.
– Ja där går han.
– Och hon då.
– Köpt!
– Ja visst.
– Men det kan ju inte vara så roligt va?
Sedan började de tala om någon de visste som köpt en fru från Ryssland och det stod klart att kvinnor med asiatiskt utseende alltid kommer att vara horor och offer och förtjäna att hånas. Det är bara en sådan där skön grej som ingår i det goa Sverige.

Arena på Göteborgs filmfestival

Ja, det är sant. Nu packar vi affischerna och prenumerantblocket och åker till Göteborg. Kom till festivaltältet på Järntorget i morgon eftermiddag. Klockan 15–18 kan du se nästa nummers spektakulära omslag före alla andra och börja prenumerera så att du även får läsa årets första fantastiska Arenaspecial innan tidningen kommer ut i butik. Det är förmodligen den längsta texten i Arenas historia, och definitivt en av de intressantaste.
3 nummer för 99 kr, bara på lördag.

Plus att jag kommer att spela den förmodligen längsta playlisten i min ipod (som bland annat innehåller soundeffekten "Luchtalarm" som jag inte riktigt vet om det är ok att spela ute eller ej men jag tänker att den skulle kunna vara bra om man verkligen vill fästa uppmärksamhet vid någon låt).
Nätverkstan bjuder på kaffe.