Karolina Ramqvist

Dubbelinlägg!

2009-02-15T20:19:00.003-01:00

Ok, nu har den här gamla bloggen fått flytta hit i stället

http://www.tidskriftenarena.se/presentation/karolinaramqvist

och här borde den väl ha legat hela tiden. Eller åtminstone sedan Arenagruppens webbgrejs gjordes om. Jag läste Linda Skugge om småföretagarens beroende av goda relationer till sin dator och teknik i Svenskan i dag. Jag tillhör inte dem som brukar kokettera med skräck för Internet och sånt (eller jo lite med datainkompetens i och för sig), men just den här nya bloggplatsen skrämmer mig på nåt sätt. Liksom kommer det funka, kommer nån läsa, vad kommer det innebära för själva bloggandet, kommer jag tvingas att ta ställning på nåt sätt, skriva mer, skriva bättre? Hitta andra knappar, ta en bild på mig själv som inte är sju år gammal?

Nej!

2009-02-01T20:21:00.001-01:00

Inte nu på tisdag, jag menar nästa tisdag, den 10/2.
Och hos prenumeranterna ett par dagar innan då.

Nya numret av Arena

2009-01-29T07:51:00.007-01:00

Så här ser det ut.

Läs vad feminister tycker om Nyamko Sabunis arbete som jämställdhetsminister, om handväskdebatter, spelet i svenska medier och blocköverskridande, parlamentaristiska feministlösningar.

Och om att få frågor om varför det inte debatteras feminism.

I butik på tisdag.

I morgon i Göteborg

2009-01-29T07:44:00.003-01:00

Magic Bullet: Med polisen vid scenkanten
Rappare har länge tvingats välja mellan censur eller språklig anpassning i form av olika slanguttryck. Men censurinstanserna jobbar ständigt med att avslöja deras språkliga lekar: "brain" censureras eftersom det står för "head", som i sin tur står för oralsex. Journalisten och författaren Karolina Ramqvist rapporterar från språkkampens frontlinjer.
Ett samarrangemang mellan Cinemix, Glänta och Atalante.

Ja, detta händer.

Och angående en annan bok :

2009-01-24T10:34:00.002-01:00

Ska det vara barn med eller ska det inte vara barn med?

Önskar jag hade en blogg som lästes av så många att man kunde göra omröstning. Att svenska folket fick fatta mentometerknapparna i den här frågan.
På så sätt skulle jag kunna få svar.

Skriva och maila texter

2009-01-24T10:27:00.003-01:00

Jag vet inte vad det är med mig men jag skickar hela tiden fel versioner av mina kolumner till Dagens Nyheter. Den här från i går till exempel.
Men jag kan inte riktigt redogöra för skillnaden. Den senare var lite snällare och använde ordet tydlig i stället för plakat.
Och så var det några andra grejer.
Men men. Det här med att "skicka fel version" fast det finns en "version" redan som är åtminstone tryckbar, det betyder nog mest att det inte är någon idé att sitta och fila så mycket, eller vad tror ni?
Fila eller inte fila, det är frågan.
Jag går och tänker ganska mycket på att någon sa nyligen att Raymond Carver sagt att en bok är klar när man kan ta bort alla versaler och skiljetecken och sätta tillbaka dem igen tre gånger. Då vet man att det är färdigt.
Det skrämmer mig.
På måndag går min nya roman i tryck i alla fall.

Annars sysslar jag mest med det här:

2009-01-14T10:15:00.003-01:00

Korrektur.

Och acne under ögat. Svårt.

Svara aldrig på dolt nummer

2009-01-14T10:09:00.002-01:00

Årets första inlägg, årets första krönika, årets första läsarsamtal.

Jag skrev om filmen The Wrestler och Mickey Rourke i fredags.

I dag ringde en boxningshistoriker för att mästra och tala om att Mickey inte alls försökt bli boxningsproffs.

– Men jag har en fråga också, jag ska inte bara mästra dig. "The 90-ies sucked", skriver du. 90-ies med -ies. Varför gör du det? Du skriver det på två ställen i början. Jag har aldrig sett det. Jag skulle ha skrivit nineties med bokstäver.

Slut citat.

Räfst och rättning igen

2008-12-12T12:49:00.002-01:00

”Det pågår en förvirrad debatt på vänsterkanten”, börjar Lars Linder sin kommentar ”Förvirrad vänster”, i går i DN.
Och så var vi tillbaka i oktober 2006.
Krisen tog oss tillbaka dit. Nu, återigen, ska vi inte diskutera och analysera politisk teori eller ens några frågor utom klass och resursfördelning över huvud taget. Nu ska vi hålla sams och rikta in oss på minsta gemensamma nämnare.
Nu är en ”förvirrad” vänster det värsta man kan tänka sig. Vänstern ska stå rak och enad inför Krisen, på samma sätt som den skulle stå inför Alliansen, och peka med hela armen. Vänsterdebattörer ska hålla med varandra i princip, och inte titta så mycket på resten.
Mänskan hon är mänska, skriver Lars Linder i DN med Bertolt Brecht.
Det kan man säga mycket om.
Vi har hört det där ett tag nu.
Vad betyder det?
Att människan är en människa, en kropp, är en enkel och stor sanning. En av vänsterns favoriter under de två år som gått. Det finns mycket mer att säga om den.
Så länge länkar jag bara till den här gamla hatade artikeln från då.
Per W skriver i Sydsvenskan så här.

T.I. och censuren

2008-12-12T09:48:00.003-01:00

Dagens krönika.

God jul och hela nästa år med arena

2008-12-11T11:39:00.001-01:00

Ett saftigt julerbjudande här.

Eller kom till seminariet i morgon, för en annan deal.

Paul Krugman i morgon

2008-12-11T11:37:00.002-01:00

Arenaseminarium på Abf i morgon kl 15.30: Paul Krugman samtalar med Leif Pagrotsky om A new New Deal.

Inträde 50 kr, biljetter säljes från kl 14.

Här kan du läsa alla Krugmans krönikor i Arena.

DN

2008-11-29T13:17:00.003-01:00

Fredagens krönika läses här.
Och här är bilden med måltavlan, i samband med en något märklig artikel om Grace Jones (och hur hon blev känd för att vara Dolph Lundgrens flickvän...). Och här kan man lyssna på Dolph Lundgrens underbara sommarprogram som handlar lite om henne och är som musikteater med illustrerande låtval, typ "Cocaine" med Eric Clapton.

Nya numret av Arena

2008-11-27T08:33:00.003-01:00

Ser ut så här och finns i butik på tisdag.

Mera Woody Allen

2008-11-19T15:04:00.002-01:00

Jag trodde att det skulle vara okomplicerat och feelgoodtrevligt att se den där filmen, men det var det inte.

En läsare skrev att han förvånades över min indignation och jag måste säga att JAG förvånas över min indignation. Eller äcklas snarare. Woody Allen får mig att känna mig som dels moralist och dels tonårsbrud och det är ganska jobbigt.

Här är krönikan i alla fall.

Den självbiografiska vantrivseln

2008-11-03T08:57:00.004-01:00

En DN-kommentar om Åsa Mattssons bok Salong F, rätt många månader efter att boken kom ut, men i alla fall.
Jag har inte läst eller hört särskilt mycket sägas om den här boken och jag förstår det, men den är inte på något sätt oläsvärd.
För det första är bitterhet och hämnd bra skäl att skriva. Mattsson vill hämnas på den anonymiserade medieentreprenören som finansierade hennes kvinnonättidning Salong K, och på den unga man som seglade in och blev vd och manövrerade ut henne totalt.
Salong F blir ännu en titel i genren självbiografiskt ogillande av samtidsfenomen, från något slags odefinierat vänsterhåll. Jag kommer just nu bara på Ulf Lundell men det finns ett helt gäng till som skriver så här. Salong F vill hämnas på kapitalismen, på nedladdningsbar våldsporr, på den utsålda allmännyttan, på feminister som relativiserar och gör det krångligt och pilligt i stället för att diskutera de viktiga frågorna. Sverige har blivit kallt, ingen vill stå för något längre, ingen vill ha fin kultur och ingen vill mötas på riktigt.
Åsa Mattsson vill hämnas på sig själv för att hon är så naiv och för att hon är en ofeministisk feminist som inte omsätter sin feminism i så mycket praktik.
Generellt blir den här typen av klag ofta ganska underhållande, om än galet förutsägbar, läsning. Men jag undrar om Salong F hade känts mer på allvar om Åsa Mattsson inte valt att nämna så många hel- och halvoffentliga personer med deras riktiga namn medan hon själv och den närmaste kretsen fått heta något påhittat. Gunnar Mudder, Elias Vase, Celine och så vidare. Om det betyder att de är karaktärer i stället för personer vet jag inte, men jag gissar att de inte är det. Jag gissar att huvudpersonen Anna Falks samhällskritik är identisk med Åsa Mattssons egen och jag gissar att den verklige medieentreprenören är identisk med Gunnar Mudder.
Men det är oklart. Boken blir ingen Myggor och tigrar och inget strindbergskt generalangrepp på samtiden utan mer ett pekande under lugg, vilket i och för sig är kongenialt med den problematiska otydlighet som Åsa Mattsson tillskriver personen Anna Falk (sig själv?).

Och å ena sidan är det tröttsamt naivt av Åsa Mattsson (och här ännu en trött eller-är-det-bara-Anna Falk?-parentes) att avsky en riskkapitalist för att han är riskkapitalist. Å andra sidan är det väl hennes fulla rätt eller kanske till och med plikt, att göra det och så att säga "ge en röst" åt alla andra som tänker som hon, samtidigt som de också vill ha allt det som den onde kapitalisten kan ge dem.

Semester

2008-11-03T08:54:00.002-01:00

Spännande lördag

2008-10-30T13:51:00.003-01:00

Som ni ser på den här fina bilden av en affisch så kommer jag att vara i 031-området i helgen, på Pustervik. Börja önska låtar ni bara.

Jag vill se den där filmen så fort som möjligt och helst i kväll

2008-10-28T11:28:00.003-01:00

Beppe Severgnini intervjuar Woody Allen om "Vicky Cristina Barcelona".
Jag citerar:

"Q: Shall we talk about the film?
A: I don't care about talking about the film. There's nothing that I particularly want to talk about, not even the film. I only talk about the film out of help to the film, to the producers of the film. But if it was up to me ... I wouldn't talk about anything. You put a film out and if it's good, people will come to see it. You don't have to tell them. And if it's not good, no matter how much you talk, they don't come."

Och:

"Q: As you get older, would you say that you are more fascinated by female beauty?
A: I've always been! Even as a tiny child I was always riveted by women. You know, I'm very shallow. And one of my shallow traits is an obsession with beauty. During the war, I could see how magnificent Rita Hayworth was, and I could always see it in the girls in my classes. And this is a shallow trait because it was at the exclusion of many more valuable and sensitive traits in other women."

Tomt på kontoret

2008-10-28T11:17:00.002-01:00

Jag läser i brittiska Vogue om Michelle Obama som modefenomen och önskar lite att jag var med på arenagruppens studieresa till USA som avgått i dag.
New York och någon swingstate. Programmet vet jag inte så mycket om förutom ett lite oväntat besök hos Debbie Stoller och tidningen Busts redaktion.
Det är trevligt med extra arbetsro (fast här på Drottninggatan får man ju ändå inte det pga renovering), men det vore fint om någon kunde rapportera om programmet?
Jag utgår från att Wirtén och Ehnmark kommer att skriva åtminstone någonting i Expressen. Eller Sydsvenskan.

Roligt också att Fokus har en liknande resa och att socialdemokraternas riksdagsgrupp (typ) åker med på den.

Saker som man gör i stället för att skriva färdigt sin roman

2008-10-22T07:07:00.003-01:00

Kulturarbetare som handväskor

2008-10-21T12:02:00.003-01:00

Måste bara understryka hur fantastiskt formulerat jag tycker att det här är:
"Att tala om onödiga lyxartiklar i egenskap av kulturarbetare var som att tända på en kagge dynamit – hade jag inte fattat vilken lyxartikel jag själv var? Helt jävla onödig."
Fast jag tror det vänder Sisela, jag tror att den nyttiga kulturarbetaren kommer tillbaka.

Snart

2008-10-21T11:54:00.001-01:00

Och jo, snart ska jag också svara på Siselas kommentar.

"Nä, nu får du skärpa dig. Jag är inte särartsfeminist och biologist.
Det är en av de mest grundläggande insikter jag anser mig ha som människa och som konstnär. Jag har som teaterregissör alltid arbetat utifrån ett tydlig analys av könet som en roll i kulturen.
Det är förvånade hur svårt journalister i dag verkar ha att skilja på det en författare gestaltar i sina verk som en beskrivning av den samtid, den kultur man lever i –
Och författarens egna åsikter.
(Men jag trodde att du själv var författare ?)
Men det är kanske resultatet av ett professionellt behov, läsa tar lång tid, skriva provokativa blogginlägg går relativt snabbt.
Beträffande att jag skulle driva några handväskdebatter-
Jag har aldrig drivit någon väskdebatt –
Jag gjorde en förhandsintervju – sa något om Susanne Ljungs väska, eftersom jag retade mig på och hade skrivit om hennes radioprogram Stil. Att tala om onödiga lyxartiklar i egenskap av kulturarbetare var som att tända på en kagge dynamit – hade jag inte fattat vilken lyxartikel jag själv var? Helt jävla onödig.
Sedan dess har jag upprepat följande :
Jag har undersökt ett kommersialiserat språk , en kommersialiserad kultur – och en kommersialiserad journalistik, damtidningarna var det tydligaste exemplet.
Självklart är jag som skrivande en del av min tid.
Det kan säkert vara så att du ser saker i mitt arbete som jag själv inte vet om.
Men jag vet att jag inte är kritisk till förskolan eller rätten till abort.

Detta är det första av alla blogginlägg om den där väskan som jag anser det relevant och svara på.
Sisela"

2008-10-21T11:50:00.003-01:00

Ja visst, nu ligger den där, finanskriskrönikan.

Nästa nummer av arena kommer givetvis att ha lite finanskristema också. Det blir bra.

Stefan Ingvarsson har, som framgår av bild, bjudit på konfekt från Oman i dag, och jag har skrivit lite mer på Boken.

Dagens DN (och morgondagens sexfest)

2008-10-17T09:04:00.005-01:00

är inte utlagd, men handlar om finanskrismodet.
Kanske snart?SEX kan bli det nya modet, vill jag i alla fall tillägga.
Jag tror på sexbloggar, sexshoppar, sexrådgivare, sexdomare.
En stor diskussion om huruvida man verkligen kan säga åt folk hur de ska ligga med varandra. En ännu större diskussion om hur magin försvinner när sex blir offentligt.
Om ni trodde att det fanns en "sexualisering i samhället" så har ni inte sett något än. Om ni ogillade den kommer ni att hata det som komma skall.

Någon av morgontidningarna skrev typ i går om att swingersfester är den nya umgängesformen.
Som nyckelfesterna i The Ice Storm, fast utan neurosen.
Och (privatvarning nu:) en förmiddag i förra veckan låg jag på en dubbelsäng i en svit på ett hotell i Stockholm och tittade min vän och kollega djupt i ögonen och småpratade.
Det var en underbar stund.
Vi tyckte mycket om vår hotellsvit med engelska puffiga gardiner utsikt över Mälarens inlopp.
Sen dividerade vi lite om vem som skulle få ringa in sin pojkvän och bo över när konferensen var slut, och om vi skulle kunna göra det båda två, eller om det skulle vara allt för begränsande.
– Våra barn kommer i alla fall inte ha några såna problem, sa hon. I framtiden kommer det inte vara nånting att ha sex inför andra. Det kan de tacka internetporren för, den kommer att förändra allt.

I väntan på det biologiska manifestet: Förundran

2008-10-16T06:32:00.006-01:00

I går skrev Katrine Kielos om att den konservativa vågen inte är konservativ utan högst nödvändig för feminismen. Vi måste tala om kroppen, typ. Vi måste erkänna biologin.
Men vem är det som inte gör det?
Senast jag kollade talades det om kvinnor som biologiska varelser och kvinnor som mammor i stort sett hela tiden, inte minst bland feminister och före detta feminister.
Jag erkänner gärna att det finns biologiska skillnader mellan män och kvinnor, om det är viktigt. Men sedan då? Vad ska ett feministiskt erkännande av dessa skillnader leda till? Hur ser skillnadernas politik ut?
Tidigare generationers feminister uppehöll sig vid biologi av nödvändighet. Tack vare dem finns det i dag preventivmedel och fri abort. Biologin har inte längre kvinnor i sitt våld. Inte i Sverige. Så på vilket sätt ska feministiska diskussioner förhålla sig mer till den?
Att organisera omsorgen och det obetalda arbetet är akut viktiga frågor, men på vilket sätt lyfter de genom att feminister börjar diskutera biologiska skillnader mellan könen utöver de allra mest uppenbara? Uppenbarligen är det en särartsdiskussion som efterlyses här, eftersom problemet med att feminister inte erkänner kvinnors kroppar faktiskt inte existerar. Vi måste erkänna mer än det uppenbara tydligen.
Och man börjar genast tänka, vilka är egentligen de uppenbara, vilken hänsyn tas till individuella skillnader, vilka fakta ska man leta efter osv osv osv.
Vi ska tydligen in i den gamla geggan igen.
Det är deprimerande.
Omsorgen styrs inte av biologi, utan av kärlek och pengar och en massa annat.
Framför allt måste en diskussion om omsorg och obetalt arbete handla mer om män.
Frågan som kvarstår är ju varför det är just kvinnors konsumtion och lönearbete som Nina Björk och andra feminister i media för krig mot i sina dagisdebatter och handväskdebatter.
Eller aborter för den delen.
Att Nina Björk får ont i magen av förskolan och Sisela Lindblom får ont i magen av kvinnor som shoppar samtidigt som Linda Skugge får ont i magen av aborter har betydelse.
Allt det var förra säsongen.
Nu publicerar Petra Östergren en antologi där Anna Eklund agiterar för en nollvision i abortfrågan. Jag antar att Anna Eklund tycker att den fria aborten har gått för långt, kvinnor gör för många aborter helt enkelt, på samma sätt som andra tycker att kvinnors arbete och liv utanför moderskapet har gått får långt.

Elise Claeson och Nina Björk

2008-10-14T14:41:00.006-01:00

Elise Claeson vädrar nyborgerlig gryningsluft när hon läser Nina Björk.
Vi glömde att prata med Elise om Nina i intervjun i nya numret av Arena. I stället har jag skrivit en, raffigt redigerad, artikel om den nya konservatismen på Newsmill i dag.

Och i Studio ett för fem minuter sedan citerar Elise Claeson själv Nina Björk.
Och Claeson är alltså en högerdebattör som säger att om man ska såga 1900-talet ska man såga Simone de Beauvoir och idén om kön som social konstruktion.

Längtan hemåt, bakåt, inåt blandar ihop alla de gamla politiska korten.
Det är både spännande och lite läskigt.

Grattis Paul Krugman!

2008-10-13T11:11:00.005-01:00

Jag skulle ljuga om jag sa att vi redan hade champagnen på kylning på redaktionen ... men nu har det hänt:
Arenas stilige gästkolumnist Paul Krugman, op-ed-skribent i New York Times och ekonom vid Princeton, får nu också årets nobelpris i ekonomi! Krugman får priset för sin forskning om ekonomisk geografi, eller mer specifikt "analys av handelsmönster och lokalisering av ekonomisk verksamhet".

Hans kolumn i nya numret handlar om det federala övertagandet av låneinstituten Fannie Mae och Freddie Mac. Tro inte att det räcker, säger Krugman.

Det nya numret baklänges

2008-10-08T12:18:00.002-01:00

I butik på måndag.

Dagens DN

2008-10-03T08:47:00.002-01:00

Alltså jag vet att det kan vara dags att lämna nymoralismen på tidningen City åt sitt öde, men jag kunde inte låta bli.

Pittstim

2008-10-02T18:48:00.006-01:00

När Fittstim kom ut för tio år sedan fanns det en idé om att vi som skrev i den hade kidnappat feminismen från akademikerna och de riktiga feministerna (aktivisterna). Vulgariserat den och kladdat ut den i media (av alla helvetiska ställen). Häftat på den en massa personligt tjafs som bara var tröttsamt.
Belinda Olsson, som var redaktör, skriver på sin blogg att hon minns denna reaktion från bittert surande äldre feministkvinnor och att hon nu inte vill vara sådan.
Inte jag heller. Men att läsa Pittstim gör mig till en sådan. Jag kan inte hjälpa det. Jag sitter här i mitt torn och irriterar mig på ... historielösheten och teorifientligheten.
Och inte alls bara hos de här texterna.
Och det har kanske inte ens nåt med den här boken att göra egentligen.
Inte lika mycket som med något slags allmän irritation kanske.
Pittstim gör inte precis anspråk på att vara ett feministiskt manifest, även om den hyllar Fittstim.
Den stora mansrollen ser ungefär likadan ut nu som när skildringarna av att vara man började trilla in i kulturhistorien för tusen år sedan och frågan, från mig som läsare i första hand, som just läst Pittstim, är hur länge orkar man med alla dessa berättelser om omklädningsrum och runka och gå över gränsen i situationer med våld och sex.
Där Fittstim förhöll sig till tjejer som offer förhåller sig Pittstim till killar som förövare.
Fina killen-vallen är bruten. Män som talar om manlighet låtsas inte längre att de är goda män.
Alla dessa fina killar som erkänner att de också varit den dåliga killen. Alla dessa bekännelser om våld som påminner om andra mäns bekännelser om våld, andra generationers, andra författares. När de är berättade på ett fantastiskt sätt står man väl ut hur länge som helst. Men när de är politiska exempel?
Ja jag vet inte riktigt.
Jag tycker att det känns lätt klaustrofobiskt att läsa. Och det känns klaustrofobiskt just därför att det inte antyds att det finns andra som också tänkt på detta. Det finns tonvis med andra böcker, det finns drösvis med feministiska tänkare, det är inte Zanyar Adami och Inti Chavez Perez som har kommit på att man inte är något man föds till utan något man blir.
Men i Pittstim är det Fittstim som är Simone de Beauvoir. (Och Nina Björk. En referens till hennes Under det rosa täcket finns med också.)
Jag menar så klart inte att de högstadiekillar som Pittstim vänder sig till skulle behöva en universitetskurs i genus- eller litteraturvetenskap eller what have you i stället för den här boken, men det blir lite tråkigt, kanske känns lite hopplöst, om man skriver om mansrollen mansrollen mansrollen och aldrig säger att det finns en massa människor som tänkt väldigt mycket på det här redan, författare, forskare, feminister. En massa texter att läsa om man vill läsa mer.
Ja, jag skulle vilja önska mig lite vanlig enkel folkbildning helt enkelt.
En introduktion till något utanför det där omklädningsrummet.

Sex och relationer

2008-10-01T06:22:00.000-01:00

Här har vi det.
Under rubriken Sex och relationer.

Chockad av journalistik

2008-09-30T19:00:00.002-01:00

Alltså jag medverkar i en intervju i tidningen Metro, apropå antologin Pittstim som kommer ut nu, ungefär tio år efter Fittstim. Pittstim-redaktören Inti Chavez Perez är med och jag är ledsen att säga det här men vi (eller är det bara jag?) framstår som helt lobotomerade.
Det ser också ut som att jag är en gammal fittstimsfeminist som ogillar Pittstim ganska mycket, medan Inti Chavez Perez tycks tala i baksidestextcopy.
Vilket man i och för sig kan bjuda på.
Men ganska synd ändå om man nu ska bemöda sig med ansatsen att fösa ihop stimmen från de olika århundradena. Mycket slöseri med tid och lite skrämmande.

Bokmässan 08

2008-09-30T05:51:00.002-01:00

Jag ville lägga upp en fin bild på Devrim i vår monter men det funkar inte att maila bilder från mobiltelefonen.
Arena lyckades inte håva in så många prenumeranter som vanligt, eftersom vi var lite upptagna med att göra färdigt nästa nummer som blivit försenat, och jag hann inte gå på några föredrag, men som vanligt fanns det tid till att undra hur bokmässan uppfattas av alla som inte arbetar där. Varför vill läsare hänga där, är det verkligen den bästa platsen att träffa författare på? Efter Åsa Beckmans bokkrönikescoop om att en seminariebiljett inkl en dags inträde kostar 500 kronor verkar alltsammans ännu märkligare.

Christian Bales familj

2008-09-24T07:33:00.002-01:00

Sitter och funderar på gästkolumnister till Arena och försöker läsa gamla op-eds av Gloria Steinem på LA Times värdelösa hemsida och det som i stället dyker upp är att Gloria Steinem är Christian Bales styvmamma, att Christian Bales pappa är David Bale (ja hennes man, då, en aktivistman).
Visste alla redan det här? Och vem är Christian Bales mamma (som han misshandlade, eller gjorde han inte det?)? Är hon också amerikansk aktivist-liberal och hur kom det sig då att hennes son blev en sönderdrillad barnstjärna? Är det alltså inte bara trailerparkmorsor som tvingar sina barn att bli Hollywoodkändisar?
Så många frågor, så lite tid.
Christian Bale var spännande redan från början men nu börjar han ta tid från driften av Sveriges ledande samhällsmagasin.

Några frågor om feministisk diktatur

2008-09-20T14:50:00.003-01:00

Förutom att föräldraförsäkringen en dag kanske kommer att kvoteras, varför tycker folk att Sverige är en feministdiktatur där man inte får leva som man vill?
Varför uppfattas feminismen som dogmatisk?
Varför är feminism så irriterande?
Varför säger man att det är lågt i tak i den svenska feminismen?
Varför vill man peka ut feminismen som problem samtidigt som man säger att det inte går att tala om en feminism?

Jag skriver ledare till nästa nummer av Arena. Behöver svar på detta.

Terapeuterna

2008-09-19T16:04:00.002-01:00

Dagens DN.

Hahaha 2

2008-09-17T05:38:00.002-01:00

Regeringen gav kronprinsessan Victoria en platt-tv i födelsedagspresent när hon fyllde 30.
Så svårt att inte älska Fredrik Reinfeldt. Han är Elgiganten.

Politiklingo

2008-09-15T05:47:00.003-01:00

En krönika på Dagens arena i dag.
Om TCO-förslag, politiska begrepp som förändrar debatten och att välja vilken trollformel för jämställdhet man vill tro på.

Och en fråga: Om livspusselbegreppet var högerns sätt att 1) tala om jämställdhet 2) förändra problemformuleringen i jämställdhetsdiskussionen och 3) övertyga medelklassen om att det är så här detta ska diskuteras – vad skulle då vara en motsvarande lingvistisk makeover för en liberal vänster?

Och hur kan man klä om vårdskolaomsorgsbegreppet så att det låter lika trevligt som livspusslet?

Mera Maud

2008-09-12T11:52:00.000-01:00

Devrim skriver också om Maud i dag.

Maud Olofsson på lunchen

2008-09-11T11:09:00.005-01:00

I går var min älskade Maud och åt lunch på ett exklusivt badhus i Stockholm där jag brukar träna.
Först såg jag bara säpo överallt. De smälte visserligen in bra eftersom kostymer är helt i sin ordning och till och med mycket vanligt förekommande på detta gym/spa/lunchställe (vilket är en bra sak), men det som inte såg normalt ut var hur de satt och på det där säpoaktiga sättet liksom väntade. Läste lite Veckorevyn, patrullerade lite utanför omklädningsrummet, slog en lov vid konditionsmaskinerna.
Jag tänkte snarare någon kunglighet men sedan såg jag då Maud, vid ett lunchbord tillsammans med en kvinna ur sitt kärnteam (man har ju hört att alla Mauds medarbetare försöker se ut som hon och det tycktes stämma, att Maude sätter mikrotrender i politiken) och så en halvung man som hade PR skrivet över hela sitt ansikte.
Och centern är ju det nya hippa borgarpartiet, kanske det parti som står längst till höger.
Stureplanshögern.

Givetvis försökte jag spana in Mauds frisyr och klädstil men det gick inte alls, hon satt längst in mot väggen.

Hallå Göteborg!

2008-09-11T04:49:00.003-01:00

Finns det någon som är i 031-området under bokmässan 25-28 september och vill jobba i vår monter med att sälja Arenaprenumerationer till kulturtanter och littfreaks på mässan?

Maila in din ansökan till devrim.mavi@arenagruppen.se

Ha ha ha

2008-09-08T06:19:00.000-01:00

Buffelvänstern. Bra uttryck.

Roxanne's Revenge

2008-09-08T04:44:00.004-01:00

Som liten rapport från helgen – och uppföljare till förrförra helgens krönika – kan jag berätta att jag hade tänkt mig en temakväll i lördags. Tema tonår: en tonåring som är stor nu och en tonåring som var stor när jag gick på lågstadiet. Dessvärre missade jag Rye-Rye på Brunogallerian men Roxanne Shanté på Mosebacke/Yes! var jättebra.
Shanté hade fina kläder, hennes röst lät nästan lika cartoon som när hon var fjorton, hon höll det kort (alla borde hålla det kort), hon gjorde den bästa introfest jag sett på länge (alla borde bara säga if you know this muthafuckin song sing a long och köra ett intro och inte hålla på och dra ut så mycket på det som alla ändå tycker är tråkigt).
Enda tråkiga var att när hon skulle göra en storslagen avslutning med sin bästa låt, "Big Mama" (från skivan på bilden), så visade det sig att den svenska publiken inte hade hört den förut.

Dagens DN mm

2008-09-05T07:14:00.003-01:00

Ville skriva om de fantastiska tv-serierna Singelmammor och Ensam mamma söker, men det blev en krönika om milfar och gilfar i stället. (Det är lätt att man hamnar där, i sexualiseringen.)
Verkar dock inte finnas på nätet.

Arenagruppen är annars på konferens i Rönninge i dag.
Konferens är ett trevligt påhitt som dessvärre passar ganska dåligt ihop med det ensamma föräldraskap, varför jag är kvar i stan i dag. I går avhandlades framtidens viktigaste frågor – som alla Arenaläsare vet är ett kärt ämne för oss. Jag fastnade speciellt för frågan om tid, som Katrine tog upp. Borde bli ett tema under våren.

Dessutom löste sig en gammal drömintervju, förhoppningsvis läser ni den i nästa nummer.

"Låt Snoop Dogg knarka ifred"

2008-09-02T06:37:00.004-01:00

Artikel om att statuera exempel i dag i Expressen.
Med rolig rubrik.

Och här kommer extramaterialet, det bortklippta:

"Jag har svårt att se att man skulle låta gamla knarkrävar som The Rolling Stones, Bob Dylan, David Bowie eller polarprisaktuella Pink Floyd lämna kissprov på Stockholms polisstationer. Än mindre våra svenska nationalrockhjältar i samma generation. De står inte lika högt på exempellistan, kanske eftersom deras drogromantik vid det här laget är så djupt införlivad i själva rockmusikens väsen att man inte tänker på den."

Dessvärre kommer jag inte att gå på Snoop.

Sista helgen

2008-08-30T10:11:00.003-01:00

Oj oj, jag har ingen koll på den politiska debattkartan.
Kycklingarna kom från Voltaire, har Johan Nordberg alltså upplyst mig om. Han har inte jobbat på Timbro på evigheter. Tack. Norberg.
Ta gärna en titt på Voltaires hemsida.
De jobbar i gammal fin fransk upplysnings-anda.

Ärligt talat känns det inte som det enda som jag inte har koll på för tillfället.
Nu är det bara skrivet som gäller. På måndag, innan jag går till Drottninggatan 83 och återupptar det som Magnus Linton kallat för Sveriges bästa jobb, tänker jag lämna in manuset och då ska det vara om inte nästan färdigt så i alla fall nästan nästan färdigt.

The best dressed chicken in town

2008-08-28T06:54:00.003-01:00

Tog någon kort på Timbros kycklingar i går?
Jag gick nedför alla trapporna i mitt hus och kom ner i porten och såg på andra sidan gatan, där restaurangen och arenas smygläsning var, två kycklingar i människostorlek stå och dela ut någonting till folk och jag tänkte nej, är det här arenas nya grej, kycklingar delar ut tidningen på smygisen. Jag tog ett djupt andetag innan jag gick ut och faceade denna vår nya spännande pr-estetik och upptäckte att kycklingarna bara var Timbro. Thank God. Tydligen två ungdomar inhyrda av Johan Nordberg som ville utmana Per Wirtén och Katrine Kielos att ta en debatt om Naomi Klein. Kyckling = chicken. Omständigheterna kring denna debattutmaning är i övrigt inte glasklara för mig, men roligt tilltag på det stora hela. Och så ambitiöst!

Annars var det fint att se Devrim och Per, Caroline Ringskoug Ferrada Noli (som skriver bok och ska flytta till Paris), Elin Alvemark (som jag ska ta en promenad med), Ozan Sunar (som är med i samtalet i nya numret), Svante Weyler (som sa att dom som tror att författare och förläggare kan ha en jämställd relation är dom som det går åt skogen för), Yvonne Rock (som hade ett jättemjukt underbart stort jerseyplagg på sig), Ulrika Dahl (vars bok om femmes jag måste försöka få tag i nu), Lawen Mohtadi (som är en av de nya redaktörerna på bang), Stefan Ingvarsson (som har börjat jobba på atlas), Jonas Hassen Khemiri, Oivvio Polite, Elina Grandin, David Munk, Olle Sahlström, Anna-Maria Sörberg och en bunt andra.

Copacabana-Susanne sa: Titta, en som inte är lesbisk! när jag kom.

Alltid lika härligt att kunna göra skillnad med sin heterosexualitet.

Jag fick också höra att framtidskommunikationsboken som jag gjorde i våras tillsammans med några av ovanstående personer har kommit, blivit fin och bra.

I kväll på Södermalm

2008-08-27T08:07:00.004-01:00

firas nya numret av arena med så kallad smygläsning. (Fast jag fick mitt ex i går i brevlådan och det är än så länge oläst men fint omslag, fin tjocklek, fint med en text om onlinespelens politik.) Restaurang Momma, Renstiernas gata 31, kl 17-23.

Höstens första DN

2008-08-26T11:57:00.001-01:00

Ja vi börjar väl mjukt med helgens DN-krönika, om min barndomsidol Roxanne Shanté m m.

Don't call it a comeback

2008-08-18T06:07:00.005-01:00

Ja, det var lugnt här på bloggningsfronten.
Hellugnt.
Men alldeles snart är tjänstledigheten slut och boken klar (...) och då ska här bloggas igen.
Och göras tidning.

Sicko

2007-12-28T08:46:00.000-01:00

Dagens DN-krönika handlar om Lindsay Lohan och sjuk kvinna-syndromet. Jag gillar för övrigt ganska mycket att läsa om Lindsay Lohans magic spray-tan, se bild ovan.

Läs även senaste numret av Bang (4/07) som refererar en del till Lohan och går till botten med den sjuka kvinnan.

Ridley Scotts 1970-tal

2007-12-05T09:11:00.000-01:00

När Ridley Scott gör gangsterfilm så säljer han den med hjälp av tuffa hiphopkillar.
Jag glömde skriva en sak om Ridleys nya film, nämligen att RZA, som spelar knarkpolis, har kvar sin Wu Tang Clan-tatuering på överarmen. Klart och tydligt.
Filmen utspelar sig på sjuttiotalet men ingen har brytt sig om att sminka över den där omisskännligt nittiotalistiska Wu-loggan med hans initialer på. Den zoomas in flera gånger, den skär sig mot hans tajta jeans och hans skinnvästar och små kepsar och mot hela Harlem på sjuttiotalet-miljön.
Men whatever, svart kultur som svart kultur typ, tänker kanske Ridley och hans team.
Eller också är det bara viktigt för dem att hålla kopplingen mellan hiphop och gangsta levande.

Från i fredags.

Om Britney och Justin

2007-11-16T08:25:00.000-01:00

Dagens DN-krönika hittar ni här.

Och så för att fortsätta lite på det här med Britney Spears och Justin Timberlake. De är båda födda 1981, de var båda barmstjärnor i Disneyklubben, de hade båda en kristen sydstatsstil som de senare skulle utveckla till en sexig stil och de blev båda megastjärnor innan de fick gå på krogen. Men sedan gick det neråt för Britney och uppåt för Justin.

Det finns en lättidentifierbar killtyp som tar små motgångar väldigt hårt. En typ av kille (kan säkert också vara en tjej) som aldrig behövt kämpa någonting och alltid blivit bekräftad och stöttad. Jag inbillar mig att Justin är en sådan kille. Han behöver bara göra sin grej. Han kan vara ihop med Cameron Diaz, han kan välja att jobba med producenter och låtskrivare utan att bli kallad för bimbo och han kan välja att anspela mycket på sex i en tid då sex är helt rätt sak att hålla på med.

Medan Britney Spears inte kan göra någonting i princip. Åtminstone inte sedan hon blev mamma. Vart hon än vänder sig blir det fel och så har det varit länge, långt innan hon rakade av sig håret.

Men nu verkar det som att Britney med sin nya skiva har knappat in lite på Justin. Samtidigt som hon dansar runt strippstången i videon till "Gimme More" sitter han med mörkersikte och falsettsjunger porrtexter i 50 Cents fantastiska ”Ayo Technology”. Jag inser att Justin Timberlake är en offentlig man som får mig att undra om han är en pionjär eller om kanske mansrollen inte är så djävla begränsad som det sägs. På den här nivån, alltså. Män med en viss given status kan experimentera med sexuella identiteter utan att åka dit på det.

Jag minns heller inte att jag någonsin tänkt på Justins kristenhet, eller hört någon kalla honom för en hycklare.

So this is Turkey då

2007-11-05T09:23:00.001-01:00

I dag är sista dagen på studieresedelen av Arenagruppens vistelse i Istanbul. Programmets sista punkter hölls av Yavuz Baydar, pressombudsman på tidningen Sahab, vars ämne var turkiska medier och yttrandefrihet, och Cengiz Aktar, professor vid Behcesehiruniversitetet, som talade om Turkiet och Europa.

Den intressantaste föreläsningen hölls emellertid i lördags, av Pinar Selek från den feministiska tidskriften Amargi. Den kommer dock att föräras en eget postning.

Saker jag lärt mig på politikchartern i Istanbul:

1. Det heter verkligen Kurdfrågan. (Och Armenierfrågan.)
2. Alla som diskuterar politik med människor från mer "centrala" delar av Europa är förberedda på att bilden är att religion är problemet, och att de måste förklara att problemet är nationalism och fascism. (Om det här skrev Karin Olsson en artikel i Arena 4/06.)
3. Sverige är världens politiska tvättstuga. Enligt Sahin Alpay, journalist och forskare vid Bahcesehiruniversitetet. Till Sverige flyr folk när de är hardcoremarxister, maoister och anarkister och sedan kommer de tillbaka till sina hemländer som förnuftigare, bättre tänkande människor. (Hm. Antar att det finns mycket att säga och tänka om detta.)
4. Också i Turkiet är 2–4 000 ex en lagom upplaga för en bok från ett självständigt bokförlag. Liksom i alla andra länder.
5. I Turkiet, liksom i många andra länder som hamnar långt ner på jämställdhetslistor som World Economic Forums gendergapindex, finns det i vissa branscher och vissa politiska sammanhang en större procent kvinnliga makthavare än i till exempel Sverige (som för närvarande ligger etta på listan, nya mätningen offentliggörs på torsdag).

Omöjliga stilen, överskattade filmen

2007-11-03T15:56:00.001-01:00

Gårdagens DN-krönika hittar ni förhoppningsvis här.

(Men en liten detalj: Nick Knights bok heter Skinhead. Skins är Gavin Watsons bok.)

Nämen ojdå.

2007-11-01T12:20:00.000-01:00

Jag har visst samma teorier som Magnus Uggla. Så blir det ibland.

Nasty girl

2007-11-01T08:21:00.000-01:00

Ok, nu har Ulrica Schenström alltså avgått. Så var det med det.
Den här bilden är helt fantastisk, hon ser både olycklig och olydig ut.

Jag håller med Per. Det är TV4 och Anders Pihlblad som är pinsamma, och framför allt Reinfeldt.
Men nu är Pihlblad snarare en vinnare. Stora journalistpriset nästa, kanske.
Ligger ganska nära till hands att börjar fantisera om hur det skulle vara i fall han riggat hela grejen.

Lucky Dube är död

2007-11-01T07:43:00.000-01:00

Lucky Dube har skjutits till döds i en bilkapning i Johannesburg. Den sydafrikanska reggaestjärnan blev 43 år. Han hade just släppt av sin son, som såg när rånarna hijackade bilen.

Man kan läsa om det i Mail & Guardian.

Oväntade bilder, smutsiga tankar

2007-10-28T16:53:00.000-01:00

Att moderaternas statssekreterare Ulrica Schenström "i berusat tillstånd pussat och kramat" TV4:s politiske reporter Anders Pihlblad på en restaurang i Stockholm verkade kanske först inte vara en så där jättebig deal. Men, som Aftonbladet, som avslöjade affären, skriver har det nu fått politiska konsekvenser. Socialdemokrater och miljöpartister har kritiserat Schenström.

Marita Ulvskog har tyckt att hon måste avgå.

I Ekots lördagsintervju i går förklarade Göran Hägglund att hennes beteende "undergräver respekten för regeringens arbete".

– Om man får tro vittnesmålen som speglas i artikeln är det ingen bra bild av regeringens högsta tjänstemän. Vi ska uppträda med integritet och värdighet för vi har ett väldigt stort ansvar och är bärare av ett förtroende som vi ska motsvara. Jag tror att det här är lite oväntade bilder för de flesta väljare.

Alltså bilden (paparazzibilden!) på Ulrica Schenström när hon sitter vid ett bord med några vinglas och pussas med journalisten Anders Pihlblad. Marita Ulvskog har undrat över hur det ska gå med rikets säkerhet om Schenström går på krogen och dricker, eftersom hon har "information från säpo" och lite sånt. Och det är ju fullt möjligt att för en nyhetschef på TV4 så är det inte så lyckat att den utsända till moddarnas stämma vinar ner sig på Judit & Bertil med Fredrik Reinfeldts närmaste, men det är ju inte det som är Göran Hägglunds ingång. Nej, Hägglund verkar i första hand störa sig på att Schenström över huvud taget sitter på en halvcheap krog på Söder och dricker och kladdar. Inför allmän beskådan.

– Jag tycker inte att landets högsta tjänstemän ska uppträda berusat och exponera sig på det sätt som framgått av de här fotografierna, säger han. Vi har ett ansvar där vi får hålla oss inom de ramar som skapar respekt för regeringens arbete.

Politiker måste alltså upprätthålla ett ramverk som inger respekt.
Och hångel, eller det där diffusa förstadiet till hångel som det verkar vara fråga om i det här fallet, är inte respektingivande, det är fel. Vanligt, köttigt, kroppsligt. Allt det som politik, och politiker, inte är.

Har de en privat eller yrkesmässig relation? Vem utnyttjar vem? Var det så att deras "möte" faktiskt var "yrkesmässigt" men att det trillade över i något annat, och vad då i så fall?
Vad var det som hände? Vad kan en puss betyda? Eller kysstes dom med tungan?
Göran Hägglund verkar, liksom Marita Ulvskog, känna sig kränkt över att dessa smutsiga dagen efter-frågor dyker upp i huvudet.

Fredrik Reinfeldt stödjer sin statssekreterare. TV4 står bakom sin reporter och beklagar att journalister har börjat bevaka andra journalister, men ärligt talat; jag uppskattar att smygfotograferna är på hugget. De borde jobba ännu mer.

Dagens DN

2007-10-19T09:37:00.001-01:00

Nu finns kolumnerna i den virtuella världen igen!
Förlåt om jag upprepar mig, men jag bara måste skriva om r&b. Den hatade musiken.
Och Tweet och hennes nya Big Bird-look.

Läs om ni orkar.

Om kriget kommer

2007-10-16T08:12:00.001-01:00

Bok: Könskrig.
När: Onsdagen den 17 oktober kl 18-01.
Var: Pappa Ray Ray/Morfar Ginko, Swedenborgsgatan 13 (T Mariatorget). Stockholm.
Vilka: författarna + dj Johanna B (Eros Video) + Le Bombe på scen.
Hur: Atlas bjuder på cava och säljer boken till självkostnadspris.

Nya numret

2007-10-12T07:27:00.000-01:00

Äntligen ätstörningstema, äntligen Devrim Mavis integrationsartikel, äntligen Lars Mikael Raattamaas och Per Wirténs medelklasstext. Lite jobbigt att tidningen känns så här mycket bättre så fort man försvinner från redaktionen.

Till alla er som undrat

2007-10-10T07:12:00.000-01:00

Varning för reklam nu, men i morse upptäckte jag att den svenska Agent Provocateur-butiken ligger på Birger Jarlsgatan.

De nya hippa lesbianerna (eftersom DN nu verkligen helt slutat lägga ut krönnarna på webben)

2007-10-09T13:05:00.000-01:00

Krönika från i fredags:

När Eva Dahlgren hade gift sig med Efva Attling och kommit ut som Sveriges främsta lesbiska kändis såg jag en konsert där hon gjorde ett slags musikteater av sin komma ut-grej. Efter sitt vanliga gitarrset med änglar och himlar och sovrumspoesi överraskade hon med en schlagerdiscoavdelning på slutet. Det var så det var då: Om du vill ligga med människor av samma kön så måste du älska Abba. Det kändes ganska sorgligt.
I dag är det inte så många som framhärdar att musikaliska och sexuella preferenser går hand i hand. Det har hänt en del med föreställningarna om lesbisk identitet i populärkulturen. Det finns inte längre bara en frisyr och ett sätt att vara på. Det finns ”L Word”-tjejer eller Yo Majesty-tjejer eller hiphopfemmetjejer eller vad som helst som inte riktigt passar in i det gamla.
I det nya numret av tidningen Rodeo lanserar Johan Wirfält och Agnes af Geijerstam begreppet lipster. Hipstern är död, men lipstern – den lesbiska hipstern! – är här i stället. Att lesbiskt plötsligt skulle kunna vara lika med hippt enligt de trendsättande institutionerna är en stor nyhet. Tesen i Rodeo är att de lesbiska klubbarna är de som är bäst och roligast just nu. Lipstern är en person som inte nödvändigtvis gör sig själv till representant, men vars hem är klubbscenen. En scen där gamla heterosexistiska mönster nu kan brytas.
Förväntningarna på henne är helt enorma. Jag känner det själv.
Trendiga bögar har lärt heteromän mycket om hur man till exempel fixar håret och slutar sluska i hemmet, och det är ju nog så behjärtansvärt, men det som man tänker sig att den nya hippa lesbianen kan åstadkomma är lite större än så. Drömmen är att hon ska genomföra ett paradigmskifte för utelivet och rädda oss från sådant som gör att roliga saker som att klä upp sig och gå ut på en klubb och dansa lätt kan bli totalt traumatiserande.
Det gäller sådant som det där med att alla brudar förväntas vara ute för att de vill träffa killar medan alla killar får gå ut för sin egen skull, och sådant som det Bitte Andersson i Rodeo pekar ut som grundregeln för heterotjejer på heteroklubbar: ”Är man inte tillräckligt party är man tråkig, men är man för mycket, då är man en hora.” Och liksom mycket annat som blir synligt på dansgolv på nätterna är balansgången mellan hora och tråkig ett problem som inte bara finns där, utan överallt hela tiden. Och när man tänker på det framstår lipstern som värsta superhjälten. Det går fort för det utopiska tänkandet att rulla igång.
Så om lesbiskhet blir en godkänd kvalitet, vad kan då hindra lipstern från att förändra klubbvärlden? Den vanliga tanken är att det är män, antingen bögar eller heteron, som motarbetar lesbiskt inflytande – men det finns en annan aspekt av hela den här (eventuella) värderingsförskjutningen, och den tas också upp i Rodeo. Techno-dj:n Kerstin Almegård berättar om heterotjejer som ryggar tillbaka när de hamnar på hennes klubb: ”Dels för att vi spelar techno, men också för att vi är lite för vulgära och gör någonting med det kvinnliga som de inte vill.”
Det är inte hipstern som jag helst vill säga farväl till när jag läser om lipstern. Nej, om det finns en lipster så är hon nog mäktigast som hot mot den där balanserande tjejidentiteten.

Bra och dålig feminism, fri och dålig konst, galna kvinnor

2007-09-23T09:55:00.000-01:00

I dag skriver Malin Ullgren en recension i DN, papperstidningen, av nobelpristagaren Elfriede Jelineks bok Michael där hon jämför Jelinek med Maja Lundgren.
En är godkänt galen, en är galet galen.
Godkänd eller inte är frågan som skär genom sådana här debatter.

Jag tänker på alla som pratar om att det är så synd att det har blivit så här med Myggor och tigrar eftersom frågan är så viktig. Det är synd att Maja Lundgren slagit undan benen på sig själv och sitt case med den här dumma lilla boken. När vi kunde ha haft en riktig, fin och trevlig diskussion om jämställdhet i stället.
Lundgren gick över gränsen.

Malin Ullgren citerar begreppet "dålig feminism", som kommer från Erik Wijk som skrev i DN i början av debatten att "dålig feminism riskerar att minska trovärdigheten i jämställdhetsarbetet i stort". Han hade räknat och kommit fram till att det här med ojämställdheten och maffiafasonerna i kulturvärlden är en slentrianuppfattning, en skröna: se så många kvinnliga krönikörer och kvinnliga författare som skjuts fram och prisas av kultursidorna. Se hur rädda alla makthavare är för att kallas sexistiska.
Se hur dogmatiskt allt blivit.

Se hur otacksam Maja Lundgren är!
Fast så kanske det inte är någon som menar. Jag är kanske bara paranoid. Har Maja Lundgren kanske öppnat för att också kvinnlig paranoija ska få vädras? Har Maja Lundgren kanske motat bort den duktiga flickan lite grand?

Jag förstår att det å andra sidan finns enorma problem med böcker som Myggor och tigrar.
Men hur skulle det där duktiga, rätta angreppet se ut?
Angreppet där inget sattes på spel, ingen kände sig hotad, ingen knullande kulturchefsman blev avslöjad inför sin fru och sina barn och sina middagsgäster, och sedan inte bara avslöjad utan också straffad av något så oberäkneligt som en frustande galen och hämndlysten roman som ingen riktigt uppfattar som roman och som därför är helt djävla livsfarlig för alla inblandade och icke-inblandade.
Man vet ju inte vad som är sant. Vad har hänt med sanningen?
Var är lögndetektorerna och mentometerknapparna?
Man känner sig kränkt och förvirrad.

Det finns en ständigt återkommande idé om att det existerar bra feminism och dålig feminism och att den dåliga försämrar den feministiska diskussionen. Men jag tror inte att det projektet är så litet och smalt att feminister behöver skämmas för Maja Lundgren. Jag tror inte att en debattör "förstör" för alla andra. Att folk blir så förbannade på Maja Lundgren att de sedan inte kan tänka, att hon totalt förblindar dem med sitt dåliga omdöme (som de där tjejerna på badet i Uppsala som vägrade bada med bikiniöverdel och blev utslängda med motiveringen att de skulle framkalla våldtäkter). Tvärtom.
Jag tror heller inte på att ingen bryr sig om det här i det riktiga Sverige där folk inte jobbar med kultur. För mig personligen blev Myggor och tigrar en av de där snabbt uppslagna broarna över till de riktiga människorna.
De frågar och undrar och kommer med egna förslag.

Myggor och tigrar har dåligförklarats, Maja Lundgren har omyndigförklarats, paranoijans point-of-view ogiltigförklarats och det har gjorts glasklart – än en gång – att kvinnlig galenskap är ovärdig, medan den manliga är Strindberg. Feministen får stå som en tjatig fröken bredvid samtalet och förblir givetvis oftast tyst eftersom hon sagt det hon tänker hundra gånger förut och helst inte vill tråka ut någon. Och inser förmodligen att det inte går att vinna i en genusdiskussion. Men kanske i en om litteratur.

Myggor och tigrar lever sitt eget liv for real.
Ju längre debatten går, ju fler som stämmer in i kören, desto bättre blir boken. Eller projektet.

I nästa nummer av Arena (5/07) skriver Vanja Hermele om Myggor och tigrar och den situationsbundna konstnärliga friheten.

Att läsa Myggor och tigrar

2007-09-20T08:55:00.000-01:00

Inte för att man måste ha läst en bok för att kunna debattera den, men för att hata den och smula sönder den och sluta upp så massivt emot den bör man nog ha gjort det.
Det har handlat en del om bevis i den här debatten. Och så i går publicerades äntligen lite litterära bevis för boken.

DN och Rodeo

2007-09-18T06:57:00.000-01:00

Skrev en krönika om Afrika i modet i DN förra veckan som jag känner för att delge här, men den finns (som vanligt?) inte på nätet så jag kan inte länka. I stället kan ni läsa en jättebra text om föraktet för världsmusiken av Farnaz Sajadi i senaste numret av Rodeo. Man kan ladda ner hela numret här, men gör bara det i nödfall, för det är nästan omöjligt att läsa. Gå ut och ta en tidning.
Läs också månadens gratistidningsbesvikelse, Björn af Kleens samtal om mode och klass, så kan vi prata om den sen. Jag måste kanske läsa om, jag vet inte riktigt vad som är problemet, bara att det är.

Miss Berry igen och igen

2007-09-11T04:18:00.000-01:00

För första gången är jag inte i New York på 11 september. I stället hittade jag den här artikeln, med extremt träffsäker rubrik, om min vän Berry Berenson Perkins, som jag aldrig såg med skor på sig, och den här, från gamla Interview som hon var med och startade tillsammans med Andy Warhol. Berry intervjuar sin man Tony Perkins, som senare skulle dö i aids, om deras förhållande och när de blev kära.

Många tänker på Berry i dag och vi gör det även andra dagar.

Rädslan för det övergående

2007-09-11T03:48:00.000-01:00

I går läste jag Lars Berges krönika om facebook i svenskan och dessförinnan var det något snarlikt resonemang i någon annan tidning. Alltså facebook är inte på riktigt, dina friends på facebook är inte riktiga vänner, facebook låtsas vara gratis men säljer dig till sina annonsörer, facebook är ett övervakningsorgan, facebook stjäl värdefull arbetstid från folket osv.
Och så det främsta argumentet som ska föreställa själva kärnan i diskussionen:
Nästa höst kommer facebook att vara slut.
Men och?
Är det inte det som är grejen men nya saker på internet, att de är just nya och just nu och antagligen går över. (Och ja, kanske har en spännande känsla av masspsykos light.) Nu hinner jag inte leta upp några fler exempel just nu, men ni har ju hört det förut och jag vet att jag har sett det flera gånger bara den här veckan; hur nu-faktorn som något slags argument mot nya saker. Varför vill man tänka så?

Inuti Sveriges radio

2007-09-06T10:38:00.000-01:00

Jag skulle prata i Kvällspasset om homofobin inom reggae, strax före Uppsala reggae festival och apropå att alla artister skrivit på ett kontrakt på att inte kränka mänskliga rättigheter med sin musik.
Först ringde en researcher eller redaktör eller något sådant och ställde frågor.
Jag sa att jag inte trodde att det här med att de hade skrivit på kontrakt var ett tecken på en kursändring, men att det finns en pragmatisk sida av saken och en vilja att nå ut med sin musik, få spelningar i Europa, hålla liv i karriären. Så klart.
Han ställde den relevanta frågan om varför man inte tidigare har debatterat homofobin i reggae. (Svaret är, tror jag, att man har visst debatterat det men inte i "Kvällspasset". Svaret är också att man har undvikit att debattera det därför att det finns en idé om att lite homofobi/rasism/sexism/idioti får man stå ut med när man har att göra med kreatörer från ghettot för de behöver inte följa samma måttstockar som andra. Och att man undvikit att debattera det därför att man vet att det bara är ett uttryck för en homofobi som är djup och vida spridd och farlig på riktigt.)

Senare ringde programmet upp för att banda intervjun med mig.
Då skulle progledaren ställa samma frågor och hon satt där i studion och väntade på att allt skulle bli klart.
Jag håller i telefonen och hör henne säga in i mitt öra till redaktören som alltså också befinner sig i studion:
– Du, hon jag ringer upp nu, är hon NEGER eller?

Jag satt tyst och låtsades inte ha hört något för min första reaktion var att hon driver med mig. Hon måste ha läst någon text jag skrivit för hundra år sedan om n-ordet och det här är hennes sätt att säga att hon vill få använda det fritt. Nu har det gått tre veckor och jag undrar fortfarande. Var det ett skämt? Var det mini-blåsningen?
Jag undrar.

Tillbaka till bloggen

2007-08-17T08:54:00.000-01:00

Snart kommer nästa nummer av Arena, med ny look.
(I butik 28/8.)

Och snart kommer även några posts från mig, måste bara finna de rätta orden för att beskriva min pinfärska erfarenhet av att bli kallad "neger" av Sveriges radio.

Trevlig helg.

Mikael Wiehe läser Arena

2007-06-04T07:53:00.001-01:00

Nu har Mikael Wiehe läst senaste numret av Arena. Han kommenterar så här i tidningen Internationalen:
Fråga: Hur ser du på vänstern i Sverige i dag?
Svar: Jag läste Karolina Ramqvists artikel i Arena om att klass tar för mycket plats inom vänstern ... Jag är 61 år gammal. För mig är klasskampen fundamentet för vänstern. Inte sexuell tillhörighet. Ska vi snacka vänstern, så får vi snacka klasskamp. Låt oss snacka politik. Ska vi snacka självförverkligande på Södermalm, så kan vi snacka en massa andra grejer.

Internationalen föreslår att Arena borde bli av med presstödet efter den här artikeln. (Som om vi hade något.)

Tala om äktenskap

2007-06-01T06:24:00.000-01:00

Det är svårt att ha en åsikt om äktenskapet eftersom det är allas högst personliga val att gifta sig och eftersom det är ett val som väldigt många gör och som verkar eller antas vara viktigt för dem. Plus att det brukar vara trevligt när de gör det. Och även de gånger då det inte är trevligt så brukar man få höra allas intressanta familjemedlemmar hålla tal, eller inte hålla tal, vilket ger en inblick i familjer som man nästan aldrig får annars.
Whatever. Jag har varit på min beskärda del av bröllop. De var alla intressanta, ibland roliga. Tack, tack. Tack för all champagne och alla fina tårtor och tillfällen för fina skor.

Men när nu debatten har börjat ändå. "Det är ett biologiskt faktum att äktenskapet är för man och kvinna", skriver Thorbjörn Fälldin, Alf Svensson m fl på DN debatt i dag och drar en lans för heterosexualiteten och den äkta samlevnadsformens patriarkala traditioner som normalitet.
De har gått med på så mycket nu i queerrevolutionen, till och med fått se inseminationslagen ändras om så i alla fall på papperet.
Men detta sista lilla halmstrå/samhällets stöttepelare vill de liksom inte ge bort. Åtminstone inte utan strid. Åtminstone inte utan att dra in barnens "bästa". Äktenskapsbalken måste få förbli den lagstiftning som man använder för att markera mot de homosexuella.

Lever jag i samma värld som Thorbjörn Fälldin? Ja och nej. För samtidigt som nej känns logiskt så formligen haglar bröllopsinbjudningarna. Det är svensexor och möhippor och allmän könsseparatism och jag kan tycka att det är lite mystiskt. Varför vill folk ge cred till Fälldins och deras sexistiska äktenskapvärld? Och alla som inte vill det, som är för gay rights och som vill identifiera sig själva som i alla fall lite modernt lagom radikala (chic-radikala!?), men som ändå vill gifta sig – "på vårt sätt..." – varför är äktenskapet sexigt?
Vad är det ni går igång på?

Ett av de vanligaste argumenten jag hört är av kvinnor som säger att de vill kunna tala om sin man som "min man" när de pratar med andra. "Min man står där borta." "Snart kommer min man." "Min man brukar säga att ..." Inte min make eller min äkta hälft, utan "min man". Det är intressant, tycker jag, jag vill höra mer om det. Tell me, tell me y'all.

Den riktiga vänstern - check.

2007-05-30T06:21:00.000-01:00

På listan över de mest förväntade svaren på min artikel om oppositionsvänstern i senaste Arena (ska lägga ut) låg det som Mikael Löfgren skriver i DN i dag på nummer ett. Texten verkar inte ligga på nätet men den börjar:
"När socialdemokrater vill framstå som chict intellektuella nöjer de sig inte med att tala om sig själva som 'socialdemokrater' och 'arbetarrörelse'. Nej, då drar de till med 'vänstern', därmed suggererande att de hör till en politisk kraft av betydligt radikalare snitt."
Vidare berättar Löfgren att det främsta svenska organet för denna vänster är Arena och att Arena (jag) med oppositionsfällantexten om vänsterns nygamla bubblande autenticitetslängtan (rättning i leden, haussning av klassperspektiv framför andra perspektiv, dissning av nya teorier) är en sårad tiger. Som förlorat slaget om vad det är att vara vänster. Sedan säger han inte vad han själv tycker utan jobbar i stället lite mer på sossetidningslabeln.
Jag vill bara säga: Kom igen Mikael, bättre kan du. Det håller inte att komma med samma svar hela tiden. Det håller inte att hålla på och sossemobbas längre. Det kanske gick bra och var relevant för tio femton år sedan men inte i dag. Inte med mig. Jag är inte med i din tävling.

Feminismen och modet igen

2007-05-19T16:25:00.000-01:00

En krönika om att vilja göra sig fin och en artikel i senaste Litkes.
Nu väntar jag verkligen på att någon ska skriva från andra sidan helvetesgapet (Vanja Hermele i Litkes kallar det helvetesgap, ganska bra liknelse) mellan mode och feminism, och analysera hur modet förhåller sig feminismen i stället för tvärtom.

22/5: Nya Arena och Monica Roa

2007-05-16T11:41:00.000-01:00

Kommer på tisdag. Oppositionsfällan, Ax:son Johnson-stiftelsens tolkning av stiftelselagen, DJ-tema med mera.

Samma tisdag kommer colombianska juristen och rättsaktivisten Monica Roa till Stockholm. Inbjudan:

En feministisk hjälte från Colombia
Träffa Monica Roa

Samtal om kvinnors situation i Latinamerika
Colombia fick förra året en friare abortlag, medan Nicaragua totalförbjöd abort. I Latinamerika, som i övriga världen, möter traditionella samhällen med dominerande maskulinitetsnormer nya sociala rörelser och feministiska aktivister i kontroversiella frågor, som till exempel abort.

Tidskriften Ottar (RFSU), tidskriften Arena och föreningen Civis bjuder in till ett samtal med colombianska aktivisten och juristen Monica Roa, vars kamp förra året ledde till att abort är tillåten under vissa omständigheter i Colombia.

Hur gick det till när feministerna vann kampen i Colombia? Vad betyder de nya hårda abortlagarna i Nicaragua för landets kvinnor? Varför finns det inga utbildade barnmorskor i Bolivia? Hur ser situationen för kvinnor och sexuella och reproduktiva rättigheter ut i Latinamerika, och vad kan man göra för att påverka?

Kom och lyssna, ställ frågor och diskutera! Dryck och snacks finns att köpa.
Seminariet hålls på engelska.

I panelen
• Monica Roa, jurist och colombiansk aktivist för mänskliga rättigheter.
• Marie Fredriksson, påverkansrådgivare för Forum Syds jämställdhetsprogram i Nicaragua.
• Åsa Regnér, RFSU:s generalsekreterare och tidigare volontär i Bolivia.

Moderator
• Ylva Bergman, chefredaktör på RFSU:s tidskrift Ottar.

Tid och plats
• Tisdag 22 maj klockan 18.00. Medborgarplatsen 8 (Biografen på plan 2).

Arrangörer
• RFSU www.rfsu.se
• Tidskriften Arena – www.arenagruppen.se
• Föreningen Civis – www.civis.nu

Har du frågor? Kontakta julia.schalk@rfsu.se eller sofia.emanuelsson@civis.nu
- - - - - -

Den etniska stilen

2007-05-12T05:20:00.000-01:00

Caroline Ringskog Ferrada-Noli kommenterar DN:s nätsatsning DN STHLM.

Plakat plakat

2007-05-01T06:49:00.000-01:00

I går väntade jag på att någon skulle fråga om vi skulle demonstrera. Det brukar vara en rolig diskussion vid vänsterborgerliga middagsbord med förrättstallrikar och vikta servetter, men det hände inte. Ingen tog upp det förrän alla stod i hallen och skulle gå och bara en svarade (nej).

Nu på morgonen när jag gick till jobbet som den enda i stan kändes det som, gick tre Ung vänster-personer framför mig i fem kvarter. Två hade fanor, pampiga gammeldags. En hade röda lackpumps. Två hade armbindlar. En hade springskor.
De var på väg till uppsamlingsplatsen. De sa saker som "Ja min klubb skulle ju ha haft en egen sektion men nu blir det inte så" och "folk försvinner ju bara". De gick fort.
Jag ville bara gå med dem hela vägen. Kan ingen göra en film om vänsterkidsen. (Fast de var nog inte så unga ändå, 23 typ.) Alltså inte stenkastare och autonoma och tyska hooligans utan de andra som är så duktiga och så gärna vill göra rätt. Varje gång jag ser dem på så där nära håll vill jag bara se mer av dem. Hur tänker de när de skriver plakaten, hur ordnar de rätning i leden, vad pratar de om efteråt och på sina möten, hur ser deras klassnojor ut, deras fester, bråk, komplex, manifest. Vad får de säga och göra och vad får de inte.

Alltså ni kommer nog inte se mig i tåget så vida inget plakat är extremt attraktivt formulerat men jag tror att jag ska masa mig ut och kolla i alla fall.
Om inte annat måste jag se om det är sant att svenska folket ger sig ut mangrant i år för att de är så missnöjda med borgarna. Det är ju så: i opposition kommer plakaten fram. (Mer om det i nästa Arena förresten.)

Den nya hippa sexjournalistiken

2007-04-24T08:14:00.000-01:00

Morgontidning i fredags.

Jag träffade en person som sa att han hade blivit tillfrågad om att vara med i de här sexsamtalen i Bon men att det inte skulle vara möjligt med hans twistade sexualitet, om han skulle berätta något om den så skulle han få sparken från sitt jobb.
Det infann sig någon sorts bedövande dumstumhet och jag klarade inte av att fråga på vilket sätt den var twistad och om han menade allvar och sen undrade jag lite om hur många fler som resonerade som han och ja just hur "twistad" en sexualitet måste vara för att innehavaren av den ska få sparken. Om folk tänker så på riktigt eller om det där inte betydde något eller var ett sätt att försöka säga något annat. (Det är verkligen alltid bättre att fråga frågorna i stunden.)

Det bästa med samtalet i Bon är att Sigge Eklund flera gånger vill hävda sexet som magisk plats som står utanför allt annat och att hans kuk står utanför samhället. Att han gör det i polemik med Gudrun Schyman (som är med) är inte så jätteförvånande men sen händer det igen och man tänker att Sigge verkar tycka att sex är helt naturligt. Medan själva samtalet vill behandla sex som vilken konstart som helst.

Väskan, plånboken

2007-04-13T07:26:00.000-01:00

Hell yeah. Skön känsla av lättnad när jag läser Karin Eder-Ekman.

Kanske går det att diskutera konsumism och komma längre än till bara det attitydpåklistrande som Sisela Lindblom påpekade att debattörer ägnade sig åt. Det bästa hon gett uttryck för i den här debatten är att hon är trött på att bli stämplad med en attityd (t ex kulturelit som ser ner på konsumister) när hon ville prata om nåt. Det bästa är att hon låter som en så jävla sur och sträng författartant som inte låter folk ha kul. Det är uppfriskande på många sätt.
Men. Det sämsta med den här debatten är att alla intervjuer med Sisela fuckar upp läsningen av boken. Speciellt att hon säger att hon inte tycker om karaktärerna.

Skamlös

2007-04-05T07:05:00.000-01:00

Åhhh vad jag inte håller med någon om någonting över huvud taget i den här shoppingdiskussionen. Här (fjärde stycket) och på flera andra ställen.
Eller jag menar jag håller med om en massa saker som alla (Sisela Lindblom, Linda Skugge, Nina Björk, Isobel Hadley-Kamptz) säger men liksom duh what else is new????

Att döma av debatten väntar boken om konsumismen fortfarande på att bli skriven.

Och så extra irriterande att jag har nåt helt annat att tänka på i dag:
Vänstern i opposition.
Vad tycker ni om vänstern i opposition?
(Skit i vänstern och läs klart Siselas bok i stället kanske ni tycker.)

Något till helgen

2007-04-05T06:13:00.000-01:00

Extrapris på Arenaprenumerationer.

Nya Arena

2007-04-03T11:20:00.000-01:00

Ouch. Det här börjar bli en en-gång-i-veckan-blogg for real.
Det blir bättre i framtiden.

Så länge vill jag meddela att nya numret av Arena kommer ut i dag med tema Afrikanska unionen samt en liten våldtäktsintervjuspecial, som försöker ta ut en liten bit av offret ur våldtäktsoffret, vilket inte är lätt så klart. (Vi har, eller Ulrika Dahl har snarare – kan tyvärr inte hitta artikeln digitalt, tagit upp det förut, men det är fortfarande grymt minerad mark att diskutera om det finns en gräns för hur mycket offerskap som feministiska och politiska diskurser egentligen bör uppmana kvinnor att känna inför det sexuella våldet. I den här intervjuformen blir det snällare och kanske lättare.)

Cricketmysteriet, CNN-mysteriet

2007-03-26T19:04:00.000-01:00

Jag vet inte hur det är med er men efter att bara ha haft BBC World och CNN i en liten tid så har jag hört om mordet på Pakistans crickettränare Bob Woolmer ungefär åtta tusen gånger om dagen. Bob Woolmer dog under cricket-vm förra helgen efter att ha blivit strypt i sitt rum på Pegasus i Kingston. Där fanns inga tecken på skadegörelse eller slagsmål vilket fick polisen att säga att de var ganska säkra på att det var någon Bob Woolmer kände som dödade honom. Man skulle utreda mordet "inifrån och ut"; börja med att förhöra de närmast Bob Woolmer.

Men CNN:s piketklädda reporter som placerat sig mitt i uptown Kingston med lite busy streets i bakgrunden kunde inte låta bli att leka cool teveman i farligt land.
"Vad vet vi nu sammanfattningsvis?" frågade han ut i luften. "Två saker. Bob Woolmers död var ett mord. Och Jamaicas rykte som våldsamt land har återigen blivit bekräftat."
Nej. Nej, det hade inte blivit "bekräftat". Det så kallade ryktet späddes på aight, men det skedde där och då för att den där reportern tyckte att det kändes skönare att rapportera om ett cricketmysterium om han kunde verka göra det omgiven av lite sexig farlighet.

Det vi andra hela veckan fått höra är att Bob Woolmer hade blivit dödad oavsett, eftersom det var någon han kände som dödade honom. Men CNN menar kanske att Woolmer kände en del jamaicaner och att mördaren måste vara någon av dem. Kanske att även om Woolmer hade befunnit sig i England eller Pakistan så hade det varit en jamaican som släckte honom.

(Förresten var Jamaica i fokus hela helgen faktiskt, eftersom det nu var 200 år sedan engelsmännen avskaffade slaveriet. BBC ägnade sina program åt att diskutera om detta är något att "be om ursäkt" för eller inte och den frågeställningen var exakt samma återvändsgränd som vanligt.)

thenation.com om Beyoncé

2007-03-22T11:26:00.000-01:00

Dagens DN-kommentar. Daphne A Brooks text kan man läsa här.

Bitterfittan forts

2007-03-19T06:28:00.000-01:00

Jag började läsa Maria Svelands Bitterfittan för två veckor sedan och när jag diskuterade boken med en kompis i helgen undrade jag vad det egentligen var som fått mig att inte plocka upp den nåt mer efter den första tredjedelen, men så påminde hon mig om scenen där huvudpersonen Sara och hennes kille står och skrattar åt ett par stringtrosor som huvudpersonen Sara köpt på skämt mest för att stringtrosor är något så ytterst utomjordiskt märkligt – för att liksom än en gång säga att jämställdheten sitter i underkläderna, eller kanske att ok vi vet att det kanske inte sitter i underkläderna men stringtrosor är ju så löjligt och kvinnorna som bär dom så skrattretande. Precis det där som är Bengt Olssons stående reservkrönika till DN På stan: vad ska jag skriva om den här veckan, nej men just det nåt om smutsiga stringtrosor blir bra. (Det är alltid den smutsiga stringtrosan som ska upp till granskning.)

Stringtrosehatet är Bitterfittans emblem, och det känns aningen deppigare än att det är Bengt Olssons och mediaslentrianvänsterns, bland annat för att det i Bitterfittan blir ett så flagrant exempel på hur berättelsen om den svenska jämställda familjen aldrig kommer vidare, för att det är så fattigt, men också därför att Maria Sveland som radiojournalist gjort vissa briljanta reportage, till exempel det om Jan Stenbecks och Leif GW Perssons matmissbruk. (Skulle gärna länka till nåt annat men hittar inget.) Det finns en del annat att skriva men jag försöker hindra mig själv från att göra det innan jag läst hela boken (eller också för alltid hålla tyst).

PK och nöjesjournalistiken

2007-03-13T07:54:00.001-01:00

Tyvärr kom inte tidningen Stureplans Alexander Schulman på publicistklubbens kväll om nöjesjournalistik i Göteborg i går kväll. (Men han rapporterar på sin blogg om vad han gjorde i stället.) Aftonbladets nöjeschef Kicki Pousette var inte heller där, och inte moderatorn som förberett hela grejen, men i stället kom en manager åt svenska artister som till exempel Kikki, Bettan & Lotta och jag lärde mig av honom att kvällstidningschefredaktörer ringer till honom och managementet för att få dem att släppa in reportrar hemma hos Kikki Danielsson i Bollnäs (jag trodde i min totala enfald att symbiosen var sådan att Kikki själv larmade kvällsisarna när hon ätit falukorv och att de liksom förbarmade sig över henne och la det på löpet men tydligen är det alltså på ett annat, lite mer intressant sätt om man får tro managern med den stora klockan och den stora timplanerarkalendern (och den stora digikalendern)).

Det lilla faktumet att "nöjesjournalistik" är ett rätt så brett fält och att ingen nöjeschef från de så föraktade kvällstidningarna var där gjorde hela debatten rätt lam.
En grej jag alltid undrar är varför journalister och folk i allmänhet hetsar upp sig så mycket över kvällsisarna och att de är så dåliga och låga. Som allt annat är det frivilligt, man behöver inte läsa dem om man inte vill, man behöver definitivt inte arbeta där. Hela det gamla kvällstidningskonceptet med en tidning med något för alla där allting är på samma halvfattiga nivå för att ingen läsare ska känna sig utmanad är givetvis på väg bort i alla fall. I framtiden kommer till exempel Aftonbladet att bara innehålla det som de är bra på och som redaktionsledningen (enligt managern) är engagerad i, nämligen Kikki Danielsson. Det kommer att bli mycket bättre.

PK-publiken var mest passionerat intresserad av att tala om att Annika Lantz svär så mycket i radio. Att folk svär över huvud taget.

Det tydligaste glappet mellan journalister och nöjesjournalister var när managern/nöjesindustrirepresentanten berättade om hur hans bolag ljuger i pressmeddelanden för att få in trollkarlen Joe Labero i tevesofforna varpå en journalist frågade "Avslöjar inte ni det då?" och en nöjesreporter på GT svarade att han inte kunde ta ansvar för vad Joe Laberos management gör. Han förstod inte frågan.

Dagens DN-krönika

2007-03-09T15:12:00.000-01:00

It's all about turbanen.

Nu fast ändå inte

2007-03-01T07:43:00.000-01:00

Så nu ska LeRoy Comrie och New Yorks statsfullmäktige verkligen förbjuda n-ordet.
Chop-chop.
Men det går förstås inte att förbjuda på riktigt, och det är heller inte meningen. "Förbudet" ska vara en symbol.

I den svenska världen, där rasism aldrig finns och det påfallande ofta på något konstigt sätt råkar bli majoriteten som bestämmer vad minoriteten får känna sig kränkt av, är det antagligen lite för lätt att ironisera över att ett ord förbjuds när det väl nästan har tagits tillbaka. I USA bubblar rasismen upp ständigt och jämt från under ytan, men känslan när man "förbjuder" ett ord blir att det handlar mer om att täppa till hålen.
Varför nu och inte för fyrtio eller hundra år sedan?
Tycker New York att n-ordet i dag är ett ord som beskriver svarta?

Vad händer med hip hop när man inte får säga nigger? undrar Kulturnyheterna.
Tja vad hände med reggae när man inte längre fick svära på scen i Jamaica? Inte särskilt mycket förutom att vi plötsligt såg uniformerade poliser stå nedanför scenen och lyssna noga. Men i Jamaica hade förbudet ett syfte och det fungerade: artisterna sjöng mer mamma-låtar ett tag och musiken blev lite mindre irriterande för personer med lagstiftningsmöjligheter.

Afrika på film och tv

2007-02-26T08:19:00.000-01:00

En krönika om Blood Diamond med mera, från fredagens DN.

Vems valfrihet igen

2007-02-19T07:39:00.000-01:00

Skrev lite i senaste prologen om underhållningskravet i media och hur det inverkar på diskussioner om jämställdhet och feminism att de som diskuterar och skriver om detta hela tiden måste leverera något nytt och fräscht för att räknas och lyftas.
De senaste månaderna har upplägget där den "frihetliga" familjen ställs mot den totalitära feminismen känts fräschast, trots att det formligen stank ruttet och mögel för bara något år sedan. Vårdnadsbidrag och subbad städhjälp är den finaste alla hjärtans dag-presenten och vi som vill något annat är gamla idioter från tiden då Sverige var en del av Sovjet. Vi vill tvinga folk att leva sina liv på andra sätt än de själva hade tänkt, vi vill stympa deras innersta drömmar och önskningar och tvinga in dem i ett könlöst, sexlöst, supertrist liv.
Den trista feministen är här igen, i bjärt kontrast till alla härliga kvinnor som vill få göra som de vill med sina barn, män som vill få göra som de vill med sina kvinnor och alla som vill få välja själva i stället för att till exempel ha någon jobbig kvoterad föräldraförsäkring där varje person som skaffar barn ses som förälder. Men vi som inte har valt att myriader av hemmafruwannabes ska lämna sina jobb, varför ska vi betala för deras frihet med vår egen?
För det är fortfarande där det spricker.
Vårdnadsbidrag och sambeskattning och annat som kittar ihop familjen till en enhet som framför allt försörjs av en person fungerar bara som en frihet så länge ingen bryr sig om kön. Den "traditionella" kvinnorollen (som givetvis också innehas av ett litet antal män), innebär mindre självbestämmande och mer uppoffring, vilket många väljer och gillar, ser som romantiskt och sexigt. Problemet är att de inte kan göra det utan att det går ut över andra. Jag vill fortfarande inte påverkas av hur Elise Claesson och Claes Arvidsson och andra ledarskribenter väljer, men så länge kön är den första kategorin är det exakt så ofritt som det blir.
Lämna familjerna ifred, skriver Elise Claesson.
Lämna mig ifred, skriver jag, och jag har också en familj.
Tror att jag ska läsa den där nya boken Bitterfittan.

En musikalisk utmaning i 08-området i kväll

2007-02-16T10:37:00.000-01:00

"Julia # 5 – med nonreggae-Karolina Ramqvist!

Vi gillar vår klubb, vi väntar hela veckan på att det ska blir fredag.
Vi gillar musiken vi spelar, vi gillar Restaurangens fina snälla
personal, vi gillar våra gäster.
Det är ett litet men massivt fredagshäng vi bygger upp. Vi hoppas ni
gillar det ni också.

I morgon fredag är Tom och firar Soul-Henriks födelsedag, men droppar
säkert in framemot midnatt. Fredrik får skivspelarhjälp av
stockholmsklassikern Karolina Ramqvist. Känd från Plebs, DN och Arena
till exempel.
Karolina har skrivit på ett intyg som säger att hon inte får spela
reggae eller hiphop, och tar med sig Jimmy Sommervilles "Smalltown
boy", Debbie Debs "When I hear music", Esther Phillips "Home is where
the hatred is" och något med Lionel Richie.
Vi gillar vår gäst.
Vi ses.

Med fina hälsningar,
Fredrik Virtanen & Tom Pyl
Festtraktörer

---------------------------

Julia
Restaurangen
Oxtorgsgatan 14
Fredagar
21-01
Fri entré"

Det stängda perspektivet

2007-02-16T08:04:00.000-01:00

I går skrev Hanne Kjöller på DN:s ledarsida om Jesús Alcalás artikel och brevet Peter Engelsöy skrev till Uppdrag granskning.
I dag svarar Gellert Tamas på brevet.

Just another krönika om stickning och så lite DN-bashing

2007-02-16T07:14:00.001-01:00

Här ska den finnas. Någon gång under dagen kanske.

Eftersom det brukar ta ett halvt dygn för dn.se att lägga upp artiklarna i tidningen på nätet så är det fortfarande värt att prenumerera antar jag. Vi prenumeranter har noterat att DN Kultur har gjort om sidorna. Krönikorna är lite kortare, bilderna ser lite större ut (alltså de där teckningarna av Stina Wirsén som någon skrev något roligt om när de kom, om den pose det är att välja teckningar till sina bylines i stället för foto), vinjetten är lokaltidningsblå och så har det dykt upp ett litet mellanrum mellan nyhetsnotiserna.
Alltså det blir mindre text generellt antar jag (och lägre arvoden till skribenterna än en gång).
Samtidigt ser jag att bostadsbilagan gjort sig av med morgonpressens mest irriterande tidningssida, den där olika objects-of-desire sprids ut enligt ett tema på en hel sida med extremt lite text. Luftigt. Luft funkar inte när morgontidningen inte längre är i broad sheet-format och jag skulle just gå in lite närmare på detta (kanske håller jag på att bli en parodi på en DN-hatarbloggare) när jag upptäckte att den där sidan är den borta. Grattis bostadsbilagan.

Årets första Arena

2007-02-09T08:35:00.000-01:00

Don't call it a comeback! Jesús Alcalá är tillbaka.
Läs också Lawen Mohtadis recension av Gay en världshistoria.

Och just det, dagens krönika finns här.

Heche på vinden

2007-02-08T19:25:00.000-01:00

I morgon kommer Roxy Cottontail förhoppningsvis att spela i Stockholm och jag hade tänkt skriva en Roxy Cottontail-krönika men så råkade jag skriva en Men in trees-krönika i stället, om kärleken till landet, den totala isoleringen och naturen, som bland andra Anne Heche i Men in trees predikar. Men kärleken till folk av vilka som helst kön är så klart minst lika intressant när det gäller Heche, och därmed är hon kanske inte så långt från Roxy ändå. Mer om det sen.
Anne Heche är i alla fall en Hollywoodmänniska som har sagt att hon inte vill sätta någon etikett på sin sexualitet, att hon har samröre med utomjordingar och att hon har ett alterego som är Jesus halvsyster och heter Celestia. Hennes självbiografi heter Call me crazy och handlar om hennes psykiska ohälsa.
Hennes roll i Hollywood är the crazy woman, men hon är bra, speciellt i Donnie Brasco, och verkar smart och rolig.
När Anne Heche plöjde igenom det amerikanska talkshowlandskapet för att lansera Men in trees förra året gjorde hon det med en enda punkt på agendan – naturen är fantastisk, serien utspelar sig i Alaska men vi spelar in i Kanada och Kanada är fantastiskt – och hon mötte programledare (journalister?) som också hade en enda punkt: att Anne Heche varit ihop med Ellen Degeneres och trots att hon gift sig med en man inte sagt att hon blivit heterosexuell igen.
Alltså cirkusen, som Fox News-mannen Bill O’Reilly benämnde Heches kärleksliv i en rolig intervju med Anne Heches mamma, den kristna psykologen Nancy Heche. (Där säger han också till Nancy Heche om Anne Heches pappa baptistprästen som dog i aids på 1980-talet: ”Hur kunde du inte fatta att han var bög?!” och verkar helt chockad. Mamma Heche svarar att hon var naiv och kom från en liten stad och inte visste så mycket om homosex.)
Nancy Heche brukar också föreläsa för avhoppade homosexuella om hur anledningen till att hennes dotter inte dejtar tjejer längre är att hon har bett till Gud att rädda henne.

Bill O’Reilly är förstås en totalt vidöppen i de här sammanhangen, men Anne Heche verkar vara en person – eller en sexuell preferens – som får folk ur balans. Alla som har drevet efter sig borde skaffa medieträning av henne.

Förutom naturen pratade Anne Heche i varenda intervju i höstas om att hennes man Coley Lafoon var en stay at home dad och att hon och han hade kommit fram till att det var det bästa för deras familj eftersom hon skulle tjäna mycket mer pengar än han och vara mycket sämre på att sköta ett hem än han.
Nu har de skiljt sig. Så mycket för the stay at home dad.
Anne Heche har hookat upp med sin motspelare i Men in trees och oviljan mot henne är djup och bred och ganska underhållande.

Sveriges framsida

2007-02-05T07:16:00.000-01:00

Jag såg inte Red Road tyvärr tyvärr och inte Milos Forman heller men jag förstod ju att det här med att Göteborgs filmfestival är den goa folkliga festivalen (i motsats till Stockholms som är den snobbiga "svåra") är for real. Jag tror på nåt sätt inte att en film som Tata Amarals Antonia – om en rapgrupp i Saõ Paolo vars körtjejer tar över och skapar en egen karriär – skulle dra så värst mycket publik i Stockholm men på Draken på Järntorget var det helt fullt. Filmen var ok.

Märkte ett visst extra intresse för nästa nummer av Arena och jag antog att det hade med Janne Josefsson att göra.

Förra gången jag var i Göteborg, på trettonhelgen, satt jag på ett kafé på den där gågatan i Haga (det enda fik jag vet som inte försöker döda en med gullighet) och fick sällskap av ett gäng 60-åringar som var ute och fingick på helgen och tjötade mycket om hur fantastiskt det var att sitta så där i ett fönster och dricka fantastiskt gott kaffe med dekorationer i skummet och titta på folk. De kommenterade verkligen varenda människa som gick förbi. När Janne Josefsson gled upp på kullerstenen med en kort svarthårig kvinna med lite sneda ögon och en barnvagn (som Janne drog) sa dom så här:
– Ohh, se där då.
– Ja där går han.
– Och hon då.
– Köpt!
– Ja visst.
– Men det kan ju inte vara så roligt va?
Sedan började de tala om någon de visste som köpt en fru från Ryssland och det stod klart att kvinnor med asiatiskt utseende alltid kommer att vara horor och offer och förtjäna att hånas. Det är bara en sådan där skön grej som ingår i det goa Sverige.

Arena på Göteborgs filmfestival

2007-02-02T10:22:00.000-01:00

Ja, det är sant. Nu packar vi affischerna och prenumerantblocket och åker till Göteborg. Kom till festivaltältet på Järntorget i morgon eftermiddag. Klockan 15–18 kan du se nästa nummers spektakulära omslag före alla andra och börja prenumerera så att du även får läsa årets första fantastiska Arenaspecial innan tidningen kommer ut i butik. Det är förmodligen den längsta texten i Arenas historia, och definitivt en av de intressantaste.
3 nummer för 99 kr, bara på lördag.

Plus att jag kommer att spela den förmodligen längsta playlisten i min ipod (som bland annat innehåller soundeffekten "Luchtalarm" som jag inte riktigt vet om det är ok att spela ute eller ej men jag tänker att den skulle kunna vara bra om man verkligen vill fästa uppmärksamhet vid någon låt).
Nätverkstan bjuder på kaffe.

Det sista upproret?

2007-01-22T09:25:00.000-01:00

Oh. "Norbit".
En film som jag gärna skulle vilja se just nu.
Jag brukar aldrig orka se filmer med Eddie Murphy men jag gillar hela grejen med hans version av method acting och alla hans ämnesval.

(Fast är det möjligt att gilla yellow face-elementet i "Norbit"?
Och måste man se filmen, för att kunna svara på det?)

Dessutom är "Norbit" så klart högintressant som forskningsmaterial i frågan om huruvida de tjocka verkligen är på väg tillbaka. Jag kan tänka mig det. Jag kan tänka mig att 2007 blir året då fettet kommer tillbaka från 1700-talet. Eller när det nu var det var fint att va fet senast.