DN

Fredagens krönika läses här.
Och här är bilden med måltavlan, i samband med en något märklig artikel om Grace Jones (och hur hon blev känd för att vara Dolph Lundgrens flickvän...). Och här kan man lyssna på Dolph Lundgrens underbara sommarprogram som handlar lite om henne och är som musikteater med illustrerande låtval, typ "Cocaine" med Eric Clapton.

Nya numret av Arena

Ser ut så här och finns i butik på tisdag.

Mera Woody Allen

Jag trodde att det skulle vara okomplicerat och feelgoodtrevligt att se den där filmen, men det var det inte.

En läsare skrev att han förvånades över min indignation och jag måste säga att JAG förvånas över min indignation. Eller äcklas snarare. Woody Allen får mig att känna mig som dels moralist och dels tonårsbrud och det är ganska jobbigt.

Här är krönikan i alla fall.

Den självbiografiska vantrivseln

En DN-kommentar om Åsa Mattssons bok Salong F, rätt många månader efter att boken kom ut, men i alla fall.
Jag har inte läst eller hört särskilt mycket sägas om den här boken och jag förstår det, men den är inte på något sätt oläsvärd.
För det första är bitterhet och hämnd bra skäl att skriva. Mattsson vill hämnas på den anonymiserade medieentreprenören som finansierade hennes kvinnonättidning Salong K, och på den unga man som seglade in och blev vd och manövrerade ut henne totalt.
Salong F blir ännu en titel i genren självbiografiskt ogillande av samtidsfenomen, från något slags odefinierat vänsterhåll. Jag kommer just nu bara på Ulf Lundell men det finns ett helt gäng till som skriver så här. Salong F vill hämnas på kapitalismen, på nedladdningsbar våldsporr, på den utsålda allmännyttan, på feminister som relativiserar och gör det krångligt och pilligt i stället för att diskutera de viktiga frågorna. Sverige har blivit kallt, ingen vill stå för något längre, ingen vill ha fin kultur och ingen vill mötas på riktigt.
Åsa Mattsson vill hämnas på sig själv för att hon är så naiv och för att hon är en ofeministisk feminist som inte omsätter sin feminism i så mycket praktik.
Generellt blir den här typen av klag ofta ganska underhållande, om än galet förutsägbar, läsning. Men jag undrar om Salong F hade känts mer på allvar om Åsa Mattsson inte valt att nämna så många hel- och halvoffentliga personer med deras riktiga namn medan hon själv och den närmaste kretsen fått heta något påhittat. Gunnar Mudder, Elias Vase, Celine och så vidare. Om det betyder att de är karaktärer i stället för personer vet jag inte, men jag gissar att de inte är det. Jag gissar att huvudpersonen Anna Falks samhällskritik är identisk med Åsa Mattssons egen och jag gissar att den verklige medieentreprenören är identisk med Gunnar Mudder.
Men det är oklart. Boken blir ingen Myggor och tigrar och inget strindbergskt generalangrepp på samtiden utan mer ett pekande under lugg, vilket i och för sig är kongenialt med den problematiska otydlighet som Åsa Mattsson tillskriver personen Anna Falk (sig själv?).

Och å ena sidan är det tröttsamt naivt av Åsa Mattsson (och här ännu en trött eller-är-det-bara-Anna Falk?-parentes) att avsky en riskkapitalist för att han är riskkapitalist. Å andra sidan är det väl hennes fulla rätt eller kanske till och med plikt, att göra det och så att säga "ge en röst" åt alla andra som tänker som hon, samtidigt som de också vill ha allt det som den onde kapitalisten kan ge dem.

Semester