Det är svårt att ha en åsikt om äktenskapet eftersom det är allas högst personliga val att gifta sig och eftersom det är ett val som väldigt många gör och som verkar eller antas vara viktigt för dem. Plus att det brukar vara trevligt när de gör det. Och även de gånger då det inte är trevligt så brukar man få höra allas intressanta familjemedlemmar hålla tal, eller inte hålla tal, vilket ger en inblick i familjer som man nästan aldrig får annars.
Whatever. Jag har varit på min beskärda del av bröllop. De var alla intressanta, ibland roliga. Tack, tack. Tack för all champagne och alla fina tårtor och tillfällen för fina skor.
Men när nu debatten har börjat ändå. "Det är ett biologiskt faktum att äktenskapet är för man och kvinna", skriver Thorbjörn Fälldin, Alf Svensson m fl på
DN debatt i dag och drar en lans för heterosexualiteten och den äkta samlevnadsformens patriarkala traditioner som normalitet.
De har gått med på så mycket nu i queerrevolutionen, till och med fått se inseminationslagen ändras om så i alla fall på papperet.
Men detta sista lilla halmstrå/samhällets stöttepelare vill de liksom inte ge bort. Åtminstone inte utan strid. Åtminstone inte utan att dra in barnens "bästa". Äktenskapsbalken måste få förbli den lagstiftning som man använder för att markera mot de homosexuella.
Lever jag i samma värld som Thorbjörn Fälldin? Ja och nej. För samtidigt som nej känns logiskt så formligen haglar bröllopsinbjudningarna. Det är svensexor och möhippor och allmän könsseparatism och jag kan tycka att det är lite mystiskt. Varför vill folk ge cred till Fälldins och deras sexistiska äktenskapvärld? Och alla som inte vill det, som är för gay rights och som vill identifiera sig själva som i alla fall lite modernt lagom radikala (chic-radikala!?), men som ändå vill gifta sig – "på vårt sätt..." – varför är äktenskapet sexigt?
Vad är det ni går igång på?
Ett av de vanligaste argumenten jag hört är av kvinnor som säger att de vill kunna tala om sin man som "min man" när de pratar med andra. "Min man står där borta." "Snart kommer min man." "Min man brukar säga att ..." Inte min make eller min äkta hälft, utan "min man". Det är intressant, tycker jag, jag vill höra mer om det. Tell me, tell me y'all.
